Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 6 november 2011

GräSbrand.

Min pappa var en oerhört karismatisk man. Han kunde få varje människa han mötte att känna sig värdefull, unik och fantastisk .. eller fullständigt värdelös. Det gick liksom inte att bortse från honom oavsett vad han än sysselsatte sig med.

Han var inte heller någon praktisk man, även om han då och då gav sig på projekt som min mamma och jag sedan fick fullfölja i smyg .. och som han sedan tog åt sig äran för. Jag vet ingen som kunde vända på verkligheten i efterskott som han. Den vanliga meningen när han kommit på kant med någon eller hade skällt ut någon i familjen var .. några timmar senare .. ”men jag sa ju bara helt lugnt?”

Lugnt?? Jo tjena! Men han upplevde det säkert så .. efter ett tag.

Jag hade en spännande uppväxt .. ena minuten bodde jag och gick i skolan i södra Sverige, bara för att några månader senare befinna mig i en helt annan skola högt uppe i norr .. för att bara något år senare kliva in i ett klassrum i Bergslagen.

Det har gjort mig till en ”übersocial eremit”, enligt en av mina vänner.

Men för att återgå till min pappa. Han hade en liten egenhet som drabbade hela familjen varje vår när höstgräset och gamla löv började torka i vårsolen. Han sparkade lite i högarna och sa .. "vi kanske ska bränna av hela gräsmattan? Jag undrar om det tar sig?” Och innan någon ens hunnit tänka ordet vattenslang, så hade han satt en brinnande tändsticka till närmsta grästott.. och så brann det.

Ibland klarade vi oss med blotta förskräckelsen, men alldeles för ofta brann det alldeles för bra. Det brann så in i helsike att inte bara vår tomt blev ”avbränd” utan också grannarnas gräsmattor och rabatter brann upp. Mamma och jag hoppade som gaseller över diverse staket för att begränsa skadeverkningarna genom att stampa ut elden som kröp fram under staketspjälorna. Ibland lyckades vi, ibland var grannarna inte hemma och då kunde vi kratta över det svarta med andra gamla löv och låtsas att det aldrig hade hänt.

Sista gången han eldade var när han och mamma hade ett litet sommarställe på en plats med många andra sommarstugor .. en del var inte så små direkt, andra var imponerande stora. Mina föräldrars tomt gränsade till den stora allmänning som husen var byggda runt, i anslutning låg åkrar med fjolårsgräs och innan stranden där bryggor och båtar låg fanns praktfulla vassruggar.

”Jag undrar om det tar sig?” sa pappa och provade på en tott med torrt gräs. Och det gjorde det verkligen. Det mesta brann upp och grannarna sprang som skottspolar och skyddade sina hus och båtar, bonden rasade och brandkåren kom med flera bilar och .. puh, inget hus brann upp.

Det blev till och med rubriker i tidningen .. och efter en tid så bestämde min pappa att de inte längre behövde något fritidshus. Jag tror att grannarna drog en gemensam lättnadens suck.

Jag tror jag kan säga att jag vet hur en gräsbrand ser ut .. och nu ser jag att det har startat en liten gräsbrand hos Socialdemokraterna. Jag vet inte om den ”tar sig” men uppenbarligen så tror både Håkan Juholt och partiledningen som jag, att risken är överhängande.

Och eftersom ingen .. helt i likhet med min pappa .. ens har hunnit tänka på att förbereda sig för risken för eldsvåda bland gräsrötterna så gäller det att rädda det som räddas kan.

För i politiken finns det inget som kan kallas en otrygg anställning som den som bemanningsföretagens arbetsgivarorganisation ville ha ett snyggt namn på i början av september. Tråkigt nog så var arbetstagarna mer intresserade av goda anställningsvillkor än en tjusig titel och bidrog bara med beteckningar som slav, daglönare, rättslös och träl, vilket väl måste ses som otacksamt av dem, nu när de fick chansen?

När det gäller Socialdemokraternas högsta höns, ställer sig partiledningen som pingviner runt sin partiledare, enligt Expressens pappersupplaga i går, och höjer sina löner. Partiledaren, som håller i paraplyet över den utsatta gruppen, får bråttom med att få ett skrivet avtal som reglerar de ekonomiska villkoren och som säkrar avgångsvederlaget. För tänk om hela biddevitten flammar upp i lågor och de närmaste grannarna också får lämna sina favoritplatser?

Då gäller det att ha reträtten säkrad medan andra får ta sig an besväret med släckningsarbetet och uppbyggnaden av det som brinner ner.

Det kanske till och med blir så dramatiskt att det blir rubriker i tidningen?

2 kommentarer:

  1. Dagens rätt verkar bli Flamberad Pingvin tror jag

    SvaraRadera
  2. En sån pappa har jag också. Han har aldrig anlagt gräsbränder, men han friserar sanningen och verkligheten till sin egen fördel. Eftersom han är 80+ kan han numera även skylla på att han inte minns när man försöker konfrontera honom. Det är på grund av honom vi levde ett zigenarliknande liv under många år. På gott och ont. Så här i efterhand kan man mest le åt det. Och jag älskar min pappa högt, även om jag blir vansinnig på honom mellan varven. Jag har numera insett att jag vet vad jag vet och det bryr jag mig inte om att ta med honom längre.

    När jag började som egen företagare i mitten på 90-talet så var jag med i ett nätverk som hette Företagsamma kvinnor i Sundsvall, FKS. Vi hade till och med ett eget hus där vi kunde anordna föreläsningar och annat spännande. Vi hade ett frukostmöte en gång i månaden. Dit var alla välkomna, även om man inte var medlem.

    Det var där jag stötte på det här med bemanningsföretag första gången. Det var två systrar som startade ett sådant företag. Det lät ju kanonbra. Att kunna tillhandahålla personal till arbetsgivare när den egna personalen var sjuk eller på semester. För det var så deras företagsplan såg ut. Jag tror att inte ens dessa två systrar kunde tänka sig den utveckling som vi ser idag. Eftersom jag inte bor kvar i den stan och inte heller är egen företagare så vet jag inte vad som hänt med systrarna och deras företag.

    SvaraRadera