Glappet ..

.. var en tv-serie som handlade om det ingenmansland som finns mellan barndomen och vuxenlivet. Jag vet inte om det beror på att jag läser mer om vår svenska politik just nu men jag tycker mer och mer att det verkar finnas ett glapp mellan våra politikers syn på FOLKET och själva folket??

De vanliga svenskarna har följt med tiden. De har anpassat sig till den nya tekniken, skapat nya familjebilder, har nya drömmar och framtidsvisioner och har en ny syn på arbete, möjligheter och samhällsstrukturer ... medan våra politiska partier fortfarande talar om det samhälle som vi andra redan lämnat bakom oss.

LO talar om solidaritet .. men de flesta som jag har mött tycker att fackets snåriga regelverk är mer som snubbeltråd och hinder när det uppstår ett hjälpbehov och den ARBETARE som LO säger sig företräda .. finns h*n längre???

På något sätt tycker jag att brukandet av ordet SOLIDARITET med arbetaren .. har blivit till förväxling likt ordet MAKT till facket??

Och då blir jag ju inte särskilt överraskad när IF Metall .. vars ordförande Stefan Löfven är LO:s hetaste kandidat till s-ordförandeposten .. går ut och "vill hjälpa unga att få jobb". Vilka jobb det handlar om framgår inte .. men det sker naturligtvis av ren och skär solidaritet med de arbetslösa ungdomarna.

När Beatrice Ask tar sig friheten att peka på tidigare tillkortakommanden .. under gamla s-regeringar .. när det gäller samarbetet mellan myndigheterna i rättskedjan, då rinner sinnet på Morgan Johansson som tillhör dem som vill, vill, vill komma på tal som s-ledare men som absolut INTE tänker berätta det för en enda levande själ.

Han menar att brottslighet är en följd av klyftor i samhället och arbetslöshet och att det därför är regeringens fel att den överhuvudtaget finns!! Men vad är klyftor i dag??

Känner vi oss fortfarande som arbetare, borgare och adel??

Jag tror inte det?? Jag tror att de klyftor som dagens människor upplever är mer ekonomiska och materiella och jag tror för mitt liv inte att det lever kvar särskilt många som känner sig mindre värda, att de är skyldiga att stå med mössan i handen och tycker att somliga är för mer av födsel eller på grund av fetare plånbok.

Förakt, avund eller ilska kanske .. men inte känner vi väl oss mindervärdiga eller underlägsna som människor??

Jag TROR att alla känner sig lika mycket värda och kan nå samma mål .. om de bara får rätt förutsättningar. Eller har jag fel?? Finns det människor som tycker att vår tids adel .. politiker och LO-pampar .. är bättre folk som man ödmjukt bör underordna sig??

Kristdemokraterna talar om FAMILJEN .. och när svenska folket envisas med att leva i andra familjesammanhang än vi gjorde på 50-talet, så blir de "heligt" förbannade på partiledaren och vill ha en ny .. här har vi ett tydligt glapp mellan en politisk vision och en högst påtaglig verklighet.

Och när jag sitter och läser debattartiklar, ledare och ideologiska haranger så känns det som om jag tittar in i en helt annan, isolerad värld utan nutidsförankring?? En värld där människor tittar ner på mig, fattar beslut om mitt liv och pekar ut min färdriktning ..

.. utan att ha en aning om vad jag egentligen vill, önskar eller vart jag är på väg??