Med livet som insats ..

.. vandrade jag ensam ut i skogen med hundarna i dag .. och när jag kom halvvägs hade jag kunnat klippa till mig själv för dumheten att lämna mobilen hemma.

Nu är jag inte dummare än att jag förstår att själva vägen till skogen är blixthal, trots att den ser ut som ett vårdike just nu. Jag "lånade" Makens nyinförskaffade broddar och halkade glatt i väg .. helt förvissad om att vår stadiga, upptrampade stig i skogen skulle vara sig lik.

Hahaha .. det kunde jag tro! Halva stigen låg under snöslasket som en stenhård, smaaal sträng av is, omgiven av snorhal, djup snömodd. Ena sekunden gick jag glatt OVANPÅ stigen .. den andra stod jag till vaderna i snön. Det fanns inte en chans att räkna ut NÄR det ena eller andra skulle inträffa och när jag så att säga fick en fot på kanten av "stigen" så blev det så hastig nivåskillnad att jag fruktade för brutna ben både här och där.

Det hade ju varit typiskt! Maken kommer inte hem förrän i kväll och jag hade inte ätit lunch än!

Jag halkade fram som en smörklick i en het stekpanna, svettig och arg, och förbannade mig själv över att jag inte vände redan i starten. När jag väl förstod att det såg likadant ut i HELA skogen, då var det ju försent och lika lång väg tillbaka.

Och STACKARS hundarna .. rätt som det var låg de och kravlade med snö till magen och sedan bar det en lång bit .. och så låg de där och kravlade igen!!

Nu blir det inga mer skogspromenader förrän underlaget blir bättre och ..

.. vill Maken ha tillbaka sina broddar så får han leta efter dom själv. För någonstans .. i något hål efter mina fötter ligger dom .. båda två?? .. och inväntar bättre tider.


SvD, EXPR., DN,