Trygghet, tillit .. och svek.

Vi har en Irländsk Hittehund .. vår egen lilla Rackarkott, som Dottern kallade henne när hon först fick hela famnen full av sprattlande, ivrig, silkeslen päls.

Jag har lärt mig mer av henne på fyra månader än vad jag lärt mig under ett helt liv med hundar som haft en trygg och välordnad bakgrund.

Hon måste ha haft ett hem någon gång.

Hon måste också ha varit fången och bunden mer än en gång .. det förstod jag första gången när hon knipsade av kopplet av ren leda medan jag samtalade med en granne. En rutinhandling för henne .. en total överraskning för mig när jag upptäckte att min "kopplade" hund sysselsatte sig på egen tass medan hon väntade på att jag skulle rycka upp mig.

Människor har kastat saker på henne och åtminstone försökt slå henne med tillhyggen .. det förstod vi när vi försökte leka med en boll och när vi tog ner långa skohornet från hatthyllan. Hon blev obeskrivligt rädd och slängde sig skräckslaget platt till marken.

Hon har levt sitt liv som lösdrivande hund, varit hungrig och vet vad man använder en soptunna till. Hon blev infångad och förd till en uppsamlingsplats för upphittade hundar, där hon fick 5 dagar på sig innan döden. Hon räddades av entusiaster som bedömde att hon var värd en chans till och fördes till ett bättre och trevligare hundhem .. där man upptäckte att hon trots sin ynklighet var dräktig .. och där hon fick stanna tills hon och valparna kunde flygas till Sverige.

Där fick hon hon bo i en hemliknande miljö och hon vande sig .. och så kom vi.

Den som inte är van vid hundar skulle säkert sagt att hon var lycklig. Aldrig någonsin har vi haft en så kelig och glad hund och hon hälsade på ALLA med samma enorma entusiasm och tjänstvillighet. ALLA .. utan undantag.

Men .. hon var bara på besök.

Det var så många som brytt sig .. som gett henne vänlighet, värme och omvårdnad, men inget hade varit beständigt .. hon var fullständigt beredd att följa med vem som helst som tog tag i kopplet.

Först nu .. efter fyra månader .. är det VI som är hennes familj. Hon försöker inte längre entusiastiskt marknadsföra sig själv inför varje ny människa hon möter .. utan stannar lugnt hos oss ... att åka bil betyder inte längre bara skräcken för att åka BORT utan också lyckan över att åka HEM. Vi ser små skärvor av trygghet och tillit som kommer att byggas till något fantastiskt i framtiden.

Ett förbrukat förtroende, svek och avsaknad av trygghet är inte lätt att reparera. Det behöver man inte vara hund för att uppleva. Vi har alla något i vårt bagage som svider och gör ont .. och vi vet alla hur svårt det är att lita på någon som inte respekterat eller värdesatt det förtroende vi givit, eller hur?

Hur skulle det gått för vår Rackarkott om hon hade deltagit i SVT:s satsning "Huset fullt av hundar"?

Hon skulle förmodligen ha "gjort bra TV", kärlekstörstande, lekfull och tillgänglig som hon var. Men hon hade också blivit utröstad .. bortvald .. när hon stulit tillräckligt många mackor, bullar och tårtbitar. Bitit av tillräckligt många koppel, jagat för många katter och hundar, rymt genom rymningssäkra staket och reagerat med skräck för handlingar som vi tycker är fullständigt naturliga.

Vad hade det gjort med henne .. att bli sviken IGEN?? Hur många gånger orkar någon tro på svikna löften .. utan att ge upp?? Oavsett om man är människa eller hund?

Jag tycker att SVT:s nya programserie är en fullständigt vidrig idé och jag kan inte fatta hur Claudia Galli .. som ändå är hundmänniska med egna hundar .. kan ställa upp som programledare.

Vad är nästa steg undrar hundorganisationerna .. 6 hemlösa barn/ungdomar i ett familjehem som väljer "den bästa"???

Vem bryr sig om hur skadade individerna blir av svikna löften, missbrukat förtroende eller fråntagen trygghet .. bara det blir "bra TV"!!