måndag 31 januari 2011

Sjuk, omoralisk eller frisk??

En gång i livet rasade allt samman.

Jag hade ett bra jobb, hyfsat bra betalt, trevliga arbetskamrater och arbetsuppgifter som både var utmanande och roliga .. men mitt privatliv föll samman som ett korthus.

Det var inget jag kunde rå över, inget svek eller någon konflikt .. förutsättningarna förändrades bara, från en dag till en annan.

Jag mådde fruktansvärt dåligt. Fick magsmärtor, yrsel, huvudvärk, kräktes av stress, sov nästan inte alls eftersom tankarna oupphörligen sökte en väg ut ur det kaos jag befann mig i, jag var in till döden trött .. och jag blev sjukskriven. Länge .. och ofta.

Var jag arbetsoförmögen?? Mitt arbete var ju egentligen den enda delen av mitt liv som verkligen fungerade.

Var jag sjuk?? Det fanns ju egentligen inget fysiskt fel på mig och när jag mötte människor i situationer som fick mig att glömma min egen, så var jag också helt symptomfri.

Var jag omoralisk? En fuskare?? Jag mådde sämre då än jag någonsin gjort varken före eller efter den tiden.

Men faktum är .. jag lät andra betala för att jag skulle slippa gå till det arbete som jag egentligen var fullständigt kapabel att utföra. Jag tilläts att tillbringa mer tid i fullständig passivitet, i den miljö som jag blev sjuk av. Jag fick ett sämre förhållande till mina arbetskamrater som fick dra ett tyngre lass. Så ser det ju ut nu, när jag ser på det så här i backspegeln.

Jag tänker på det när jag läser de två debattartiklarna, av två anonyma läkare, som publicerats i Aftonbladet.

Den förste läkaren skriver .. "Cirka två av tre sjukskrivningar handlar om ofta oförklarliga smärttillstånd, alternativt själsliga eller sociala problem. Ofta baserar sig dessa sjukintyg endast på patientens egna ord, som i någon mening upphöjs till sanning eftersom de är signerade av en läkare".

Den andre skriver .. "Vid läkarbesöket sitter ofta en hyfsat pigg person framför dig som resonerar och pratar helt adekvat samt rör sig helt obehindrat i rummet. Utöver detta finns otaliga provtagningar och röntgenundersökningar som alla är normala. Men personen beskriver ändå en helt och fullt trovärdig, daglig och handikappande värk, trötthet och svaghet."

Båda kunde ha skrivit om mig.

Så här i efterhand så kan jag säga att jag nog hade mått bättre om jag hade blivit sjukskriven från hemmet! Fått leva ett annat liv medan jag sökte lösningar på de problem jag hade. Maken har vid några tillfällen sagt om närstående kvinnor som lever i lång sjukskrivning .. "det är inte jobbet som de borde sjukskrivas ifrån, utan familjen". I de fallen måste jag erkänna att han nog har haft rätt.

Men jag har inga svar, inte ens några påståenden .. bara frågor i det här fallet, och ändå kommer säkert någon att känna sig ifrågasatt och bli arg.

Jag förstår helt och fullt att dessa läkare vill vara anonyma .. det här debattområdet är känsligare och ömtåligare än nattgammal is.

Men .. var jag sjuk, då för länge se´n? Finns det kanske någon som kan föreslå något annat sätt att se på begreppet "arbetsförmögen/arbetsoförmögen" som medger viss arbetsförmåga .. timmar?, perioder eller något annat sätt??

Och vart tog gamla tiders konvalecenthem vägen?? De där utbrända, slutkörda människor kunde få slippa sin vardag för en tids återhämtning???


AB, AB


4 kommentarer:

  1. Hej igen!

    Moment 22 är det bara var du som visste om du ar sjuk eller ej, men du var kanske för sjuk för att veta vad du behövde. Än så länge har vi inget tillförlitligt sätt att mäta smärta på objektivt. Det ska dessutom bedömas individuellt pga hur hör smärt-tröskel denne har. Inte lätt alltså.

    Sedan så var det ju inte din uppgift att bedöma vilka åtgärder du behövde. Det är alltid lättare med backspegeln att se vad som borde ha gjorts så det kan man kanske inte klandra ngn för (även om det är bra att lära sig till nästa "gång")

    Vad man skulle gjort i ditt fall kan jag inte säga ngt om. Vet för lite. Hur anpassningsbar din arbetsplats var till att du ojämnt kunde komma och gå för att "arbetsträna" vet jag heller inget om. På visa jobb så är det svårt att lämna över sina uppgifter med kort varsel och på andra går det utmärkt.

    Jag känner en person som inte visar utåt hur ont den har, men om man pratar med denne så märker man efter ett tag att det finns konsentrations-svårighetr. (Jag råkar dessutom veta hur många starka värktabletter som det går åt för att upprätthålla den fasaden)

    För de som har sina problem på privatfronten, vilket nog är ett stort antal, så låter ett konvalecenthem som en ypperlig idé!

    SvaraRadera
  2. Any, hur skulle du ha reagerat, om du INTE blivit sjukskriven (eller i varje fall inte blivit sjukskriven "länge .. och ofta"), när du hade "magsmärtor, yrsel, huvudvärk, kräktes av stress, sov nästan inte alls eftersom tankarna oupphörligen sökte en väg ut ur det kaos [du] befann [dig] i [och] var in till döden trött"?

    Skulle du ha accepterat det?

    -----

    Debatten om sjukskrivningarna är oerhört märklig, eftersom det talas om "en sak i taget" trots att fluktuationerna i sjukskrivningsstatistiken inte kan förstås, utan att man samtidigt ser på förändringar i regelverk och praxis betr. förtidspension och arbetslöshetsersättning.

    Man måste därtill se triangeln sjukskrivning-arbetslöshetsersättning-förtidspension i relation till arbetsmarknadens utveckling.

    I dagens artikel skriver läkare nr 2:

    "Dessa personer och deras smärtproblem existerar och har sannolikt alltid existerat. Skillnaden är att nu finns ingen plats för dem på en fruktansvärt produktionsfixerad arbetsmarknad. Förr kunde dessa personer ofta fortsätta arbeta i sin egen takt på ett välbemannat kommunalt sjukhem, daghem eller verkstad med mindre krav på högt tempo och egen initiativförmåga.

    Dessa arbeten finns ej längre och därför slås dessa personer ut.

    Lösningen är antingen att sänka kravet för att erhålla förtidspension (dessa åkommor är i regel livslånga) eller att skapa särskilda arbeten som inte pressar individen till maximal produktionsförmåga i alla lägen.

    Ta till vara på dessa personers förmåga! Staten borde se värdet i att ha personer i arbete, även om detta arbete inte uppstått på den gängse arbetsmarknaden. Staten, tillsammans med kommuner och landsting, borde inrätta vettiga och anpassade arbetstillfällen inom behövande samhällsområden där den privata eller kommunala sektorn ej längre finner det ekonomiskt intressant att verka."

    Dvs det föreslås, att förtidspension pga arbetsmarknadsskäl åter bör införas - alt. att skattebetalarna ska finansiera en särskild arbetsmarknad för dem, som slås ut av tempot och kraven på dagens svenska arbetsmarknad,

    Oavsett vad man anser om det senare förslaget, så kräver det antingen skattehöjningar eller neddragningar i annan skattefinansierad verksamhet.

    Man undrar vidare om det är tänkt, att denna nya skattefinansierade arbetsmarknad ska ha avtalsenliga löner? Om man *inte* har tänkt sig det... hur har man tänkt sig att bryta fackets roll? Svenska fackföreningar kommer väl knappast att acceptera en konkurrerande arbetsmarknad - vid sidan av "den gängse arbetsmarknaden" - med sänkta (icke-avtalsenliga) löner, innan helvetet fryser till is...

    SvaraRadera
  3. ÅÅÅÅÅ, tack för komplimangen.

    Bockar och niger flera gånger i rad... blir nästan lite generad också, är ju inte så van vid beröm... och blogg-awardsen blir jag glad över - tanken och att du valde just mig - men avstår från att svara på den...

    Tackar istället en gång till!

    Vad menar du med bloggmur?

    Leo Beata

    SvaraRadera
  4. Intressanta frågor, och svårhanterliga. Så svårhanterliga att några definitiva och tvärsäkra svar aldrig kommer att kunna ges. Gränslinjen mellan sjukt och friskt, arbetsförmåga och arbetsoförmåga, är ofta ingen linje utan en zon, en gråzon där olika tolkningar och bedömningar kan göras och görs. Någon exakt mätmetod för att fastställa vad som är sjukt och/eller friskt lär vi aldrig få. Men - och det är ett viktigt men - dessa tolkningar och bedömningar bör göras av folk med medicinsk utbildning och kunskap, inte av medicinskt outbildade F-kassetjänstemän. Och ingen ska behöva hamna mellan F-kassans och arbetsförmedlingens stolar.

    SvaraRadera