lördag 5 mars 2011

Jag är inte tomtemor till alla barnen!!

Jag läser att konsumentsajten holidayextras.com har frågat 5000 av sina läsare vilken service de vill ha när de flyger. Det som verkade vara mest angeläget verkade vara vad de INTE ville ha .. skrikiga barn och illaluktande medpassagerare.

Jag har aldrig besvärats av barn på flyg. Visst det låter om barn, men det behöver man ju inte flyga för att uppleva .. det är så det fungerar. Vad som kan vara jobbigt är samma sak som är jobbig på marken också .. barn som föräldrarna förutsätter att JAG ska aktivera och ta hand om??

Det är bland det värsta jag vet när vi får besök av den sortens barnfamilj som lättade släpper barnen fria och KOPPLAR AV samt förutsätter att vi ska gå i glädjespinn över möjligheten att riktigt få RÅ OM ungarna.

Det är kul att vara med barn .. men i lagom doser och när jag själv vill. Jag bjuder inte hem folk för att vara barnvakt medan de har trevligt med varandra och glömmer att jag finns. I och för sig är det svårt att bortse från eftersom jag brukar blir rätt påtagligt sur när det sker.

Men det är inte mest oförskämt mot mig som måste låtsas att det är kul för barnens skull, det är väldigt kränkande mot barnen som, till skillnad från föräldrarna, känner hur irritationen sipprar ut ur varje por efter några timmar.

Det värsta jag upplevt i den vägen är den familj som kom med två små, icke simkunniga barn under 5 år för att få bada .. där det visade sig att mamman i familjen redan från start varit så övertygad om att jag skulle sköta den lilla detaljen att hon inte ens tagit med sig baddräkt!

Så medan hon satt och underhöll sig med Maken så fick jag och den stackars pappan se till att ungarna höll sig vid liv i en pool som de varken kunde bottna eller simma i men glatt kastade sig ner i eller balanserade runt om på kanten. I ÖVER EN TIMME låg jag och krälade i vattnet .. något jag gjort med glädje om det varit mitt eget barn .. medan lilla mamma avstod från nöjet och lät sig väl smaka av kaffet och kakan som jag själv och barnens pappa gärna hade velat haft del av. Men varje försök i den riktningen hindrades av ett barn som överlyckligt slingrade sig ur pappans grepp och rusade rakt i vattnet.

Det här var ett av de få tillfällena i livet när jag verkligen tyckte illa om Maken. Att HON inte brydde sig ett biddevitt utanför den egna sfären kan jag tycka var hennes eget problem .. men att HAN kunde sitta helt obekymrat och smörja kråset medan jag tvingades vara livräddare var en HELT annan sak.

Det kommer aldrig att hända igen .. det är vi VÄLDIGT överens om.

AB

5 kommentarer:

  1. Kusinen från landet5/3/11 17:34

    Det där tycks vara ett rätt vanligt problem, har jag förstått när jag läser Magdalena Ribbings Hyfs & Stil-spalt i DN. Själv har jag tack och lov aldrig drabbats. Men jag vet att en god vän till sonen i praktiken fick säga upp bekantskapen med ett par andra vänner, därför att de utan att reagera lät sina barn fara fram som vettvillingar i andras hem.

    SvaraRadera
  2. Jag kom hem från Thailand kl 06 igår morse. Jag sov inte ett skit på den 10 timmar långa flygresan pga av skrikande bråkande ungar. Detsamma var det på flyget ned. Jag vill inte ha hela natten och efterföljande dagar förstörda pga av störande ungar. Jag får inte störa mina medresenärer heller. Barnfria avledningar borde vara en självklarhet. Eller en BARNAVDELNING, placera alla barnfamiljer i en del av planet.

    SvaraRadera
  3. Var det så att din make verkligen _tvingade_ dig till detta fastän du sagt att du inte ville. Eller var det bara så att du automatiskt tog på dig det, sa inget och tänkte att han läser nog mina tankar att jag inte vill detta, men han tvingar mig till det. Istället för att låta irritationen sippra så kan man ju bara säga att man inte känner för att bada. Eller att man säger "Jag vill inte ha icke-simkunniga barn i vår pool", det ansvaret vill jag inte ta.

    SvaraRadera
  4. @Anonym 18:34 ... Nej, naturligtvis var det ingen som "tvingade" ner mig i vattnet och visst gjorde jag precis det som alla kvinnor gör fast de inte borde, självklart!! Men jag förstod nog inte omfattningen av mitt uppdrag förrän det var för sent.

    Och man säger inte till förväntansfulla barn .. att "nu får ni gå hem för er mamma som så gärna ville göra er en glädje hade inte gjort klart för oss att det var på vår bekostnad!!" Barnen var ju överlyckliga för utflykten som mamma ordnat.

    Och eftersom hon ordnat den genom Maken så tyckte jag faktiskt inte att det var att begära underverk om han hade avlöst mig eller den stackars pappan .. men du har så klart rätt. Jag borde ha väääässsst i hans öra att .. "nu pallrar du dig i vattnet eller ser till att de kommer hem medan jag också får lite kaffe"!!!!! ;-)

    SvaraRadera
  5. Jag råkade ut för bekanta som förutsatte att jag skulle bli salig över att de kom och hälsade på bara för att jag hade hästar. Det antogs att jag skulle sadla mina STORA hästar och låta barnen 4 o 6 år skulle få rida. Att jag och hästarna skulle bli stormlyckliga det trodde båda föräldrarna. Så fel de hade och att de åkt 12 mil enkel väg för att få det dystra beskedet - det var rent elakt av mig. Travhästar ska inte ridas av små barn och definitivt inte av någon som hästarna inte känner. Bakom ryggen fick jag veta att jag var en bitterf*tta som inte tyckte om barn. Jag överlevde detta och familjen försvann ur bekantskapskretsen - skönt vill jag lova

    SvaraRadera