"Våldsamma vårkänslor hotade ..

.. oskyldig grannfru vid brevlådan!" Så var rubriken på ett inlägg på min gamla blogg för nästan exakt två år sedan.

I dag läser jag om Christer Carlsson i Karlsborg som blev attackerad av en tjäder och minns det hela igen.

Vi har rätt så långt till brevlådan där vi bor och vägen dit går rakt från vår grind genom en allé. Jag tittade ut genom fönstret och såg vår granne som var på hemväg med sin post i handen och en ENORM fasan mitt på vägen mellan henne och mig. Det var den garanterat största fasan jag sett och jag blev stående och förundrade mig, då den gick grannfrun till mötes på ett oväntat sätt?

Den fällde till och med ut vingarna .. och stjärten??? Och då först anade både hon och jag att det inte var en helt vanlig fasan.

Hon retirerade och jag släppte ut hundarna för att skrämma bort den argsinta fågeln som i stället blev verkligt urförbannad och satte av efter grannfrun .. som sprang allt vad tygen höll!!

Jag rusade till undsättning .. hur korkat som helst .. och fick naturligtvis rusa hem lika fort med en attackerande tjäder i hasorna.

Det fanns inget annat att göra än att ta bilen och åka och hämta grannfrun som tagit betäckning bakom ett större träd. Sakta, sakta körde jag förbi tjädern. En otroligt imponerande och argsint fågel, benen var jättegrova, vingarna utfällda och släpade i marken och klorna var klart imponerande .. särskilt när han försökte nita däcken med dem.

Vi klarade oss oskadda från äventyret och i ytterligare drygt en timme var tjädern kvar och anföll allt och alla som kom i närheten. Det var ett underverk att den inte blev påkörd, men den var inte saknad av någon när den äntligen försvann ..

.. utom av Maken som aldrig förlåtit sig själv att han just då var och handlade något onödigt i stan. Varje vår sneglar han förhoppningsfullt efter en tjäder i vägkanten, men hittills är det bara JAG i familjen som sett en livs levande tjäder.

Och jag tycker att det räcker med en gång, faktiskt.