Jag har kommit till insikt om att jag förmodligen redan hade drunknat och dött under allt jag samlat på mig under åren, om jag hade levt som singel.
Men nu när jag varken förstår eller passar in i nutiden
verkar det vara dags att åtminstone rensa ut det som kan anses vara kränkande,
opassande eller rent av åtalbart.
Och alla ”värdefulla” prylar som ingen annan än jag kan se
någon mening med behöver faktiskt inte bo här för alltid.
Döstädning med andra ord. En förskräckligt deprimerande
sysselsättning, måste jag erkänna och då har jag bara skrapat lite försiktigt
på ytan.
Hittills har jag insett att jag har ca 25 ljusstakar,
omkring 22 ljuslyktor och 7 fotogenlampor. Det är alltså bara de som finns
synliga i bostaden, vad som döljer sig på vinden kanske jag aldrig kommer att
få full insyn i.
För att inte tala om kläder. Jag köper kläder för att de är
vackra, unika, nostalgiframkallande eller bara har ”rätt” färg utifrån hur jag
känner mig. De behöver inte nödvändigtvis vara i rätt storlek heller. Min sista
examensklänning finns kvar, diverse festkläder som bara passar en mycket ung
och smal person kan jag bara med möda pressa mig in i, om jag inte behöver dra
upp en dragkedja. Men jag vårdar dem ömt i deras eget rum, tillsammans med alla
andra plagg, hattar, skor och handväskor från alla olika faser i mitt liv.
Förmodligen har jag någon slags diagnos.
I fönstren finns 28 pelargoner som kräver att jag snarast
klipper ner dem, föryngrar dem och tar tillvara på skotten, vilket förmodligen
slutar med att jag sitter där med ett 50-tal pelargoner på försommaren. Men de
kan ju få leva sitt liv utomhus under sommaren, så får jag ta alla obehagliga
beslut i höst.
Det är värre med alla brev, dagböcker, utkast, urklipp och
funderingar som finns både här och där i lådor, skåp och kartonger. De tar
plats. Det mesta har inget värde för någon annan än mig, om ens det. Redan nu
har jag strimlat bort 10 års samlade dagboksblad, som fick mig att komma ihåg
mycket som jag verkligen har gjort allt för att glömma.
Men pappershögarna MÅSTE ner i hanterbara volymer och jag
lider svårt bara vid tanken på att det som finns där kommer att försvinna FÖR
ALLTID!
Men så får jag plötsligt en sk snilleblixt. Det som fysiskt
tar så stor plats kan ju faktiskt få plats HÄR!
Det blir också väldigt lätt att städa bort när den dagen
kommer.
GENIALISKT .. om jag får säga det själv.
Så det här utrymmet kommer under oöverskådlig tid att vara en
förvaringsplats för sådant jag ännu inte vill skiljas från. Kom gärna in och
titta men förvänta er inget annat än skräp, minnen och kom-ihåg-grejor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar