180 grader på nio år.

I början av året var det mörka rubriker om att influensavaccinet började ta slut i hela landet och jag och Maken, som dittills inte ägnat influensavaccinering en tanke, lyckades lägga rabarber på varsin dos på vår vårdcentral.

Ett typiskt exempel på mänsklig girighet och dumhet triggad av alarmistiska nyheter i media.

Vi blev jättesjuka båda två.

Men å andra sidan kanske vi skulle hålla oss friska resten av året? Det tröstade vi oss med.

I slutet på maj insjuknade vi båda i influensan/förkylningen från helvetet. Båda två, samtidigt!

Det var första gången under ett låååångt äktenskap som vi båda däckade samma dag och under samma tid och bristen på medlidande, hjälpsamhet och uppassning har varit skrämmande påtaglig. Som två febriga, gråbleka zombies har vi vankat omkring i ca två veckor, bortsett från de timmar vi legat uthällda i varsin fåtölj framför tv:n eller utslagna på en säng.

I slutfasen av eländet blev jag mer och mer övertygad om att det jag hostade eller snöt ur mig var ren hjärnsubstans eftersom konsistensen och färgen var övertygande, och förmågan att tänka logiskt och konsekvent inte i närheten av vad jag inbillar mig att den var innan.

Men nu, efter flera veckors frånvaro från nyhetsrapporteringen och den sk samhällsdebatten, känns det som att jag har haft en lång och stärkande semester från en plats där jag mått rätt dåligt.

För nio år sedan, när jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen, kände jag en stark oro för framtiden. Vid den tiden bjöd Mona Sahlin Sverigedemokraterna på en mediebelysning som senare skulle visa sig leda rakt in i riksdagen.

Försäkringskassan hade börjat fjärma sig från folket och läkarna genom att skapa nya tolkningar av sina uppdrag, tolkningar som drogs genom hela rättssystemet ända till dess FK vann och fick en prejudicerande dom som upphävde den målsättning som lagen ursprungligen hade.

Problemen med migrationen fanns redan då, tiotusentals människor hade fastnat i olika flyktingförläggningar och fler kom varje månad.

Skolorna började få brist på behöriga lärare, vården saknade specialistsjuksköterskor, flykten från hemtjänsten hade påbörjats och fler och fler äldre saknade vårdboende. Polisens problem blev allt mer synliga.

Men det blev värre.

Fredrik Reinfeldt anslöt sig sossarnas SD-taktik och tog dessutom hjälp av Mp för att ”hämnas” på dem som röstat ”fel” genom att ge alla som passerade Sveriges gränser permanent uppehållstillstånd … samt lite annat smått och gott som till exempel tand- och sjukvård för 50 kr och en värmande offerkofta som kom väl till pass när någon kulturkrockade med lagen.

Samma vänstervindar som skapade flumskolan på 70-talet började ta fart på våra myndigheter där samma personer som då ville ”rädda kulturen” genom att gasta om omoraliska schlagerfestivaler nu lyckats manövrera sig högre upp i samhällstoppen.

Alla tecken tydde på att något höll på att bli väldigt fel, men ingen verkade se det?

I min medelklassvärld och bland mina medelklassvänner och bekanta var det ingen som ville tala om så trista saker. Sverige var ett BRA land, vi svenskar var GODA MÄNNISKOR, vi hade HEDERLIGA politiker, våra journalister var OPARTISKA och tanken på att något skulle döljas eller förvanskas för folket fanns inte i medelklassens begreppsvärld. Allt var som det skulle och skulle vara som det alltid varit i evighet, amen.

Vi hade råd .. men med hur mycket? Vi hade plats .. men för hur många? Vi hade världens bästa skola .. men inte tillräckligt med lärare till så många som tvingades pressas in i lokaler som var tänkta för färre? Vi hade världens bästa sjukvård .. men den varken var eller är anpassad för alla som behöver den och alla som kommer hit och gör anspråk på den.

Vi betalade skatt på vårt arbete och skatt på det vi konsumerade och till och med skatt på en del av våra ägodelar .. men det vi trodde att vi skulle få i gengäld verkade bli mer och mer oåtkomligt?

Fyra år senare kopplade sossarna greppet om makten och frågorna blev bara fler och fler och dessutom omöjliga att ställa utan att bli kallad för rasist/fascist/nazist eller ondskan själv.

Hade jag inte fått de kontakter som jag fick genom den här bloggen hade jag nog förlorat förståndet.

Nu, när jag börjat vakna till liv efter en influensa, som jag tydligen vaccinerat mig till efter att ha tagit del av mediernas varningsord, kan jag konstatera att förutsättningarna har ändrat sig 180 grader på nio år.

I dag kan jag gå ut på torget, eller vart som helst, i min lilla stad och säga precis vad jag vill, till vem jag vill, utan att någon höjer ett ögonbryn. Nu talar ALLA öppet om det som jag inte kunde tala om för nio år sedan. Nu känner ALLA samma oro och vanmakt som jag kände då, men om jag kopplar upp mig på internet befinner jag mig plötsligt på samma plats och i samma situation som jag flydde från för nio år sedan?

Jag vill inte påstå att det gör mig mindre orolig eller tryggare, men det verkliga livet känns onekligen friare och öppnare nu än det som erbjuds på sociala medier.