Stefan Löfven och Gud.

 Om någon undrar vad jag håller på med så njuter jag av hägg och syren som i år blommar exakt samtidigt. Dessutom är jag strängt sysselsatt med att rensa bort allt ogräs som jag förmodligen borde ha rensat bort redan innan vintern.

Medan jag står där på knä i rabatten, får jag en konstig känsla av att jag inte längre är ensam och när jag vänder mig om står där en tunnhårig, milt leende, välklädd man med ett litet gulligt barn i ena handen och bibeln i den andra.

Här du läst den här?

Nja, det kunde jag inte precis påstå och framför allt så var jag inte så överdrivet intresserad av att diskutera det där och då. Men ett gulligt, storögt barn avvisar du ju inte hur som helst, en inställning som jag tydligen delade med ”vakthunden” Milly som eskorterat paret ända fram till mig på baksidan av huset.

I den här boken står det hur du kan bli lycklig, vet du det?

Nu är jag ju lycklig ändå och så tror jag bergfast på att det är mina handlingar som räknas och inte antalet böner och knäfall om det nu är så att Sankte Per står och väntar den dag jag rensat mitt sista ogräs. Skulle det vara så att jag tror fel inbillar jag mig att jag i alla fall hellre blir kvar utanför pärleporten än söker de knäfallande, bedjande och förlåtna syndarnas sällskap.

Vi enades om att det fanns ett värde i att chansa på goda gärningar hellre än falska budskap, den tunnhårige mannen och jag. Rackarkotten tyckte att vi kunde ha behållit barnet som i sin tur ogärna skildes från hunden som fadern inte visade det minsta lilla intresse. Lite korkat kan man tänka eftersom jag hade varit mer benägen att lyssna på någon som prisade min fantastiskt fina hund?

Men lite tankar på Gud lämnade paret kvar efter sig.

Gud skapade allt på sex dagar och vilade på den sjunde, om jag minns rätt.

Det var effektivt och framför allt blev det ganska bra.

Stefan Löfven fick 48 månader på sig att visa vägen till det socialdemokratiska paradiset och slarvade bort drygt fyra månader på att bilda regering, tråckla ihop en budget som blev nerröstad, utlysa nyval och ingå en DÖverenskommelse.  Men jag vill inte påstå att jag är imponerad av resultatet.

Det var inte direkt effektivt, men förmodligen helt utmattande eftersom han sedan vilade i fyrtio månader innan han vaknade upp med budskapet att ALLT som tidigare lovats, gjorts fel, borde ha gjorts rätt och framför allt INTE har gjorts alls under viloperioden kommer att tillrättaläggas, erbjudas och återskapas tillsammans med en hel massa nya härliga förmåner och trygghetsskapande insatser.

Bud(s)kapet beräknas ta ytterligare fyra månader i anspråk, inräknat all information om vad ALLA ANDRA partier tidigare har gjort eller kommer att göra för att förstöra landet om någon händelsevis inte har förstått regeringens storartade, hemliga, plan som kläckts under fyrtiofyra månaders planerande och tänkande.

I det socialdemokratiska budskapet framgår det hur du kan bli lycklig, vet du det?

Ge bara Socialdemokraterna fyrtioåtta månader till så kommer de att återskapa både Folkhemmet, Välfärdstryggheten, 60-talet, den Svenska Modellen och Paradiset (för de olönsamma som sorterats bort).

Så när jag sitter här omgiven av hägg, syren och ogräs, en svensk högsommardag i maj efter ett besök av Jehovas Vittnen, då känns det banne mig som att det förmodligen är smartare att tro på Gud än på Stefan Löfven.

Jag har tänkt ..

.. på döden och livet den här helgen. På tillit, förtroende, ärlighet, vänskap, bekräftelse .. sånt som vi värderar så högt och är så livsviktigt att få, men som är betydligt svårare att komma ihåg att ge.

Det finns självgodhet och självförakt och ingendera är något att ha .. men vad finns det däremellan? Oegennytta?? Finns det verkligen, eller är det bara ett ord som beskriver en egenskap som man vill hitta hos någon annan?

Jag har tänkt på förljugenhet, lögn, falskhet, bedrägeri och svikna löften eller krossade förhoppningar .. allt det som slår sönder drömmarna vi bygger våra liv på. För även om vi kanske har lite väl optimistiska förväntningar och lite för höga tankar om vårt eget värde ibland, så är det förödande att få dem krossade av ett svek eller en lögn.

Om jag tänker för mycket på det här blir i alla fall jag antingen djupt deprimerad, totalt förvirrad eller i bästa fall .. rätt nedstämd.

Så då tänkte jag att .. det måste vara himmelskt att vara religiös? Att tro så totalt på Gud att man lägger sina problem och existentiella funderingar .. (om man ens har några då?).. i Hans händer och sedan trallar vidare i absolut förvissning om att allt sker till det bästa efter någon annans vilja.

Eller om man nu är mer världsligt lagd .. så önskar jag att jag åtminstone var sosse och kunde tro på att Margot Wallström eller Stefan Löfven är frälsarna som löser alla problem och skingrar alla orosmoln som kan segla upp på min himmel.

Men kanske räcker det bara med att tro på vad som helst? Bara man slipper tänka, ta beslut eller hantera verkligheten själv?

SVT, DN, SvD, SvD, Expr., AB, AB,

Gud som haver barnen kär???

Jag känner vuxna människor som fått sin barndom förstörd av Gud och h*ns vakande öga. Vuxna människor som inte kan befria sig från känslan av att vara övervakade och iakttagna när de ägnar sig åt "förbjudna" synder.

Vuxna människor som även i vuxen ålder, och långt efter sedan de skaffat sig en egen uppfattning, känner obehag för att leva livet som de vill .. eftersom det inpräntats att det är fel och att djävulen väntar runt hörnet.

Det finns barn som lever så nu. Det är det inte någon som anmäler .. Gud finns ju .. även om h*n är mindre synlig och verklig än en smurf. Det är inte heller länge sedan som ett förståndshandikappat barn såg som ett straff från Gud eller som Djävulens avföda.

Det finns väl ingenting som innehåller så många tabun och förbud och märkliga regler som religionen? En värld full av blå smurfar känns som om den är att föredra.

Men med tanke på biverkningarna och skadeverkningarna så kan jag nog nästan påstå att de normalbegåvade vuxna som brottas med sin gudsfruktiga barndom har lidit större skada än den autistiske pojke/unge man som tror på smurfar.

Vad jag förstår är han inte bara autistisk utan också förståndshandikappad och kanske är smurfarnas hans enda kompisar och vänner i en värld där inga andra sådana finns?

Vi vet inte det.

Mammans rättsombud från FUB, föreningen för barn och unga med utvecklingsstörning säger att det handlar om pedagogik från särskolan. Särskolan stöder mamman och förmodligen är kommunens tjänstemän inte heller så insatta i ärendet utan förlitar sig på pojkens assistenter och Lex Sarah anmäler mamman till Socialstyrelsen.

Jag ser verkligen fram mot den domen om det blir någon .. för den borde i rimlighetens namn öppna för att anmäla föräldrar som missbrukar Gud och Djävulen för att kväsa sina barn. 

Expr., SvD, DN, Skånskan, AB, GP, HD,