Efter ytterligare en händelselös lördag som toppades av Melodifestivalen som jag genomlider år efter år efter år av ren solidaritet med Maken som verkligen njuter av upplevelsen, vaknar jag till ytterligare en händelselös söndag vars höjdpunkt utspelar sig klockan 07.00 när vi vecko-handlar på Coop som är det folktommaste livsmedelstemplet i vår lilla stad vid den tidpunkten.
Suck, jag längtar verkligen efter våren och möjligheten
till åtminstone chansen till utomhusaktiviteter tillsammans med vänner och
bekanta.
Som vanligt surfar jag igenom nyhetsflödet och tar del av
senaste nytt på tidningarnas hemsidor, alternativmedia och diverse
instragramkonton och twitter.
Jag blir skakad i grunden av en del ”nyheter”. Melodifestivalen
är hotad, twittrar Morgan Johansson varnande, den vi lämnat bakom oss kan mycket väl ha varit den näst sista vi
någonsin får uppleva om sossarna inte får sitta kvar vid makten!
Jag undslipper mig ett tyst och stillsamt hurra!,
och
blir ännu mer fast besluten att jag ska göra mitt yttersta för att se till att justitieministern blir sannspådd!
Så möts jag av Helle Kleins twitter-uttalande ..
Men så visade det sig att Helle Klein, som är prästvigd i
svenska kyrkan, och därmed tillhör de verkligt Goda Människorna, har ägnat
mellokvällen åt att sortera deltagarna efter hudfärg?
Vinnaren hyllades inte bara för att framträdandet var bäst
utan för att hans hudfärg, i likhet med the Mamas, var mörk? Vilket i sin tur
skulle göra alla sverigedemokratiska väljare djupt deprimerade?
Det var ett så märkligt sätt att reagera på? Jag trodde i min enfald att
Mello var en tävling i musik!
Så fel jag hade. Helle Klein verkar på fullt allvar tro att Tusse vann med 2 964 269 röster för att svenska folket ville dela ut en käftsmäll mot Sverigedemokraterna?
Eller så tror hon att det bara var God
Människor som hon som röstade och att de Dåliga Väljarna röstade på någon
annan?
I så fall, vem i hennes värld är artisten som lockade SD-väljarna?
Bilden av Helle Klein som ersättare för Christer Björkman, nitiskt
redovisande artisternas etniska tillhörighet, hudfärg, kön, sexuella läggning
och eventuella partitillhörighet dök oombedd upp i mitt huvud där jag inte alls
vill ha den, även om jag tror att hon skulle trivas både på scenen, i miljön
och i fjäderboa.
Nästa chock drabbade mig som en smäll i solar plexus.
Jag läser en debattartikel av Göran Greider och instämmer i
varje ord(!) – ”Det vore bäst för svensk politik om både Annie Lööf och
Stefan Löfven avgick, så vi kan börja om”.
Av någon anledning får de två mig, och tydligen också Göran
Greider, att tänka på ett citat av Ronald Reagan - En
regering är som ett spädbarn, en matsmältningskanal med stor aptit i ena änden
och ingen ansvarskänsla i den andra.
