Jag är
nästan lika fascinerad av det som läcker ut om Svenska Akademiens ledamöter som
jag är av händelserna i Terry Pratchetts fantasyböcker. Jag kan liksom inte
låta bli att låta mig roas av det som verkar vara en helt annan värld befolkad
med helt andra människor som lever i en helt annan verklighet än den jag själv
lever i.
I DN kan jag läsa att Göran Malmqvist, som sedan drygt 30 år har suttit på stol nr 5
i Svenska Akademien, anser att Sara Stridsbergs ”inställning bidrar till att förstärka föreställningen om en inre kris.
Det är ingen inre kris”.
Det är
alltså INGEN inre kris inom Svenska Akademien!
Han
fortsätter .. ”Jag hoppas att hon snabbt
når fram till ett beslut, antingen att hon lämnar eller stannar kvar” ...
och önskar att de kvarvarande akademiledamöterna ska få en smula lugn och ro så
de kan ägna sig åt viktigare saker som priser och belöningar som bara väntar på
att delas ut.
Sara
Stridsberg ”delar inte Göran Malmqvists
analys på en enda punkt” utan anser att ”Akademien befinner sig i sin djupaste kris någonsin, mitt beslut om min
framtid i Akademien är givetvis beroende av hur Akademien nu agerar framöver”.
Svenska
Akademien befinner sig alltså i sin DJUPASTE kris någonsin!
Det är
nästan lika fantasieggande som att läsa om, Ankh-Morporks patricier. En man som
förespråkade "En man, en röst",
under förutsättning att han var mannen som ägde den rösten.
Patriciern,
Havelock
Vetinari, trodde inte på onödigt våld men däremot på nödvändigt våld och en
gång blev han nästan mördad av ett arsenikförgiftat ljus.
Fullt
så illa är det kanske inte i det här sammanhanget, men det förgiftade kulturljus
som hotar att förinta Svenska Akademien är Jean Claude Arnault vars nära
vänskap med akademiens ledamöter och kladdiga övergrepp riktade mot unga
kulturkvinnor avslöjades i uppmärksammat upprop i DN. Han har faktiskt fått
medalj av kulturministern för sina insatser i svenskt kulturliv, men hans sidoaktiviteter vill Akademien helst se som lätta
pinsamheter. Något som gamla uvar som Göran Malmqvist vill sopa under samma
dammiga matta som Sara Stridsberg envisas med att vilja hänga ut på vädring.
Men
det mest intressanta i intervjun med Göran Malmqvist är hans svar när han
ställs inför uppgiften om att många vill att Horace Engdahl ska lämna sin stol
nr 17 ..
”Om det är någon ledamot som ska framhållas
som utmärkt anpassad för det här jobbet så är det Horace Engdahl. Han
räddade Akademiens ekonomi under sin tid som ständig sekreterare.
Räddade Horace Engdahl Svenska Akademiens
ekonomi?
När då?
Svenska
Akademien sägs ju vara god för miljarder!
Det
verkar också finnas en Räntmästare som ansvarar för juridik, ekonomi- och
finansfrågor, varför tvingades Horace Engdahl rycka in när ekonomin befann sig
i ett krisläge och behövde ”räddas”?
Vad
var det som hände under Engdahls tid som ständig ständig sekreterare .. till
skillnad från den nuvarande tillfällige ständige sekreteraren ..
som krävde hans räddningsinsatser?
Exakt
HUR räddade Horace Svenska Akademiens ekonomi?
VARFÖR
behövde den räddas?
Ligger
den dramatiska händelsen också under mattan som inte får vädras och finns
svaren i den undersökning som de kvarvarande ledamöterna försöker klämma in
under samma matta som redan täcker ”Kulturprofilen”
och hans ”pinsamheter”?
Är det
denna okända ”ekonomiska räddningsbragd”
som gör att Horace Engdahl så desperat försökt att få advokatbyråns utredning att
osynliggöras på samma sätt som när han försökte osynliggöra den som föreslog
den?
Ni
måste erkänna att spänningen är oliiidlig?
