En gång i
tiden arbetade Maken på en arbetsplats där de anställda blev erbjudna en kurs i
självförsvar. Efter bara några lektioner var han fullständigt frälst och
fortsatte träna regelbundet i många år.
Den första
tiden var hemsk, eftersom han ständigt hade ett behov av att omsätta sina nya
kunskaper i praktiken. Det fanns inte så många träningsobjekt att välja på ..
en kakadua, två katter, två hundar, ett barn .. och så jag!
Gissa vem
som ständigt blev överfallen och fälld till marken? Ena minuten stod jag och
diskade .. den andra låg jag kvidande, fastlåst i ett smärtsamt grepp på
köksgolvet.
"Men jag tog ju bara i lite löst?" .. sa Maken förvånat, när jag
klagade.
Men det
var inte bara fysiska trix och knep som ingick .. det handlade också om att
utnyttja kroppens rörelse, att tänka nytt och handlingskraftigt och ett antal
timmar med en psykolog från Japan ingick också i träningen.
En del
smittade över på mig. Positivt tänkande var en del av det .. till exempel så
lärde jag mig att inte försöka befria mig ur ett strypgrepp genom att ge mig på
angriparens händer.
I stället
kunde jag glädja mig åt att han hade händerna upptagna så att jag kunde köra in
fingrarna i hans ögon eller klämma tag i det "manliga paketet" och
vrida om för kung och fosterland .. så länge som luften räckte till.
Det gällde
alltså att reagera snabbt.
När jag
väl fattat det, så var jag inte heller något attraktivt träningsobjekt!!
En av
tränarna misslyckades dock grovt när han missbedömde styrkan hos en av de
kvinnliga deltagarna och tog till detta grova knep. Hon behöll sitt eget grepp,
böjde sig över honom och viskade i hans öra .. känner du dig manlig nu?
Han fick
erkänna sig besegrad och jag önskar att jag hade varit närvarande.
En gång
kom en välkänd japansk instruktör på besök. Han hade väldigt hög gradering och
svart bälte och alla var hur imponerade som helst när han visade upp sin
teknik. Så skulle han undervisa .. och det gick minst sagt dåligt. Maken och
hans kompisar var inte alls införstådda i den teknik som han
representerade och de kände sig rejält misslyckade, klumpiga och förnedrade.
Han
kallade fram alla på mattan och sa till dem att sätta sig ner. Han var bekymrad
och frågade .. "vad gör jag för fel?"
Det var
imponerande. "Vad gör JAG för fel?"
För det
var ju han som var ledaren och läraren och om de som han var satt att leda och
lära inte förstod .. då måste det ju vara han som gjorde fel.
Jag tänker
på det när jag läser om hur lärare ska lära sig lära ut hur rasism fungerar,
när sakkunniga eller journalister försöker hitta lösningar på
Sverigedemokraternas framgångar .. och när framgångsrika konstnärer med
konstnärslön från staten känner sig bestulna när "bidraget" uteblir
när de tjänar "egna" pengar.
Vad gör vi för fel??
Är inte
det en fråga som våra ledare borde ställa sig??
Vad gör vi för fel .. när våra väljare inte längre tror
på oss utan väljer dem som vi oupphörligen varnar för?
Vad gör vi för fel .. när politikerföraktet ökar i samma
takt som känslan av trygghet och synlighet minskar och vad gör vi för fel när
det som vi pekar ut som höga värden ratas och förkastas?
Vad gör vi för fel .. när en frivillig medborgarorganisation gång på gång får bättre resultat än polisen?
Vad gör vi för fel .. när människor känner sig
misstrodda, överkörda och anklagade i kontakten med de myndigheter som är satta
till att tillvarata deras intressen?
Om folket
inte tror på de mål som ledarna pekar ut, vems fel är det?
Folkets?
Eller bör de
ställa sig frågan .. Vad gör VI för fel?
