Det bästa jobb jag någonsin haft ..

.. fick jag helt oväntat tack vare att jag la mig i och hjälpte till helt oavlönat.

Det var på biblioteket på min hemort där jag var en ständigt återkommande låntagare. Det gjorde att jag lärde känna personalen väldigt väl och ofta dröjde mig kvar för en pratstund - jag är av naturen en pratglad typ. När det krisade till sig brukade jag också hoppa in och hjälpa till så att det blev utrymme för en kopp kaffe innan stängningsdags. Det var rena bonusstunder för mig som inte ens var i närheten av de kvalifikationer som krävs för att få jobb som bibliotekarie.

Men plötsligt en dag .. så ringer de från biblioteket och frågar om jag vill jobba som kanslist på halvtid!!!

Jag menar .. det var ju inte ett jobb!! Det var en belöning .. och så roligt har jag aldrig haft på en arbetsplats tidigare.

Jag läser om regeringens storsatsning "Lyftet" och förundras över reaktionerna? Varför känner man sig så utnyttjad när det erbjuds praktik i stället för passivitet för samma ersättning?? Varför springer man inte i väg och tjatar till sig praktikplats på en drömarbetsplats eller försöker få in en fot i en bransch som verkat omöjlig??

Lena Mellin uttrycker det bättre än vad jag någonsin själv kan göra när hon skriver om .. "Praktiken fixar inga siffror - men kan leda till jobb. Jobb är bäst. Praktik är näst bäst."

Jag förstår inte problemet? Är det bättre att sitta på ändan och vänta på jobb som inte finns eller som man inte vill ha - i stället för att få en chans att marknadsföra sig själv på en arbetsplats som verkar bra??

Jag fick ingen lön för hjälp jag gav frivilligt och med glädje - men jag fick ett jobb som jag älskade i många år! Det kallar jag utdelning - eller vinstlott!!!