Det finns människor, både bland de levande och de döda, som jag aldrig
förlåter och aldrig kommer att sörja. Men därifrån till att ställa mig och
dansa på någons grav är steget så långt att det inte ens är tänkbart.
För vilka oförlåtliga handlingar han eller hon stod bakom, hur obehaglig människan i
fråga än var, så är det någons förälder, syskon, far- eller morförälder eller
allra närmaste vän och varför skulle jag vilja skada dem när de sörjer någon
som de faktiskt älskade, sörjer och saknar.
Empati, medkänsla, medmänsklighet .. det är ord som används som
engångsnäsdukar när det hålls politiska tal och ibland får vi se vad de
egentligen är värda för dem som står nedanför talarstolen och applåderar.
För den som inte kan se bortom ämbetet och förstå att det döljs en verklig
människa av kött och blod bakom handlingarna och orden .. har ingen aning om
vad empati och medmänsklighet innebär. Det är inte partipolitiska ord, inte
heller är de villkorade .. det handlar om förmågan att förstå andra människors
känslor och livsvillkor.
Så om nu en del vänstersympatisörer känner fröjd och glädje vid meddelandet om
Margaret Thatchers död, så kan jag på sin höjd förstå att en grupp fanatiker
bara ser politikern och inte människan. Vi får inte glömma att det uppstod samma samma fanatiska och obehagliga reaktioner hos en del meningsmotståndare när Olof Palme blev mördad.
Men aldrig någonsin kommer jag att kunna begripa varför så många måste ösa
ut sitt hat offentligt utan en tanke på de människor som stod den döde nära och
som känner djup sorg.
Margaret Thatcher är utom räckhåll för alla dessa glädjeyttringar från människor
som helt saknar varje uns av värdighet och de enda som blir hånade, sårade och
ledsna är hennes anhöriga.
Vad har de gjort för ont för att förtjäna denna brist på respekt?
För mig är Margaret Thatcher historia, jag noterar dödsfallet och följer
handlingarna hos de som lever .. och ställföreträdande skäms för somliga av
dem.
