..
verkar det som om många helt förlorar förmågan att förhålla sig till andra
människor på ett anständigt och begripligt sätt?
Som
vanligt är det inte de stora frågorna och motgångarna som knäcker dig, utan de
små, upprepade och irriterande bagatellerna som får dig på fall.
Som
den gången när livet varit outsägligt jävligt att leva under en längre tid och
jag höll mig uppe en hel arbetsdag enbart med hjälp av bilden av det ljuvliga,
varma och väldoftande bad jag skulle unna mig när jag kom hem. När badkaret
äntligen var fyllt till brädden och jag själv på väg i, var insikten om att
varmvattenberedaren tydligen dragit sin sista suck, det som slutligen knäckte
mig och gav mig mitt livs första och enda panikångestattack.
När
jag äntligen fick luft grät jag hysteriskt medan Maken lika hysteriskt kokade
vatten på spisen som han kunde fylla upp badkaret med.
Jag
fick mitt bad och lärde mig också var gränsen går för vad jag står ut med.
En
sådan gräns passerade jag nästan förra veckan. I och för sig har jag rört mig på
gränsen under en längre tid då jag följt diverse åsiktsprofeter på twitter,
bloggar och facebook. För det har gått så långt att det inte går att tala om
samtal eller diskussioner längre.
Droppen
var en bagatell. En passionerad, pensionerad gem-twittrare från vänster som
ständigt verkar vara aktiv och uppkopplad fick ögonen på en annan pensionär med
diabetes som haft oturen att hamna på ett äldreboende, mentalt helt frisk men
amputerad och rullstolsburen.
Pensionär
1 grupp-HATAR högern, rasister, kapitalister, sverigedemokrater och alla som
har en avvikande åsikt.
Pensionär
2 solo-HATAR den mat han serveras morgon, middag och kväll, vantrivs med sitt
liv och förtvivlar över den situation han befinner sig i.
Båda
retweetar allt som de tycker att deras läsare bör läsa och törstar
uppenbarligen efter gemenskap och bekräftelse.
Pensionär
1 verkar vara mer hemma i systemet. Pensionär 2 trevar sig fram så gott det
går.
Så retweetar Pensionär 2 något som en av gem-vänsterns alla FIENDER tyckt
om Pensionär 1 och helvetet bryter lös. Hela hatgruppen går till anfall mot en
rullstolsburen, isolerad man som söker gemenskap på twitter och mer eller
mindre KRÄVER att den livlinan ska kapas ..
.. och
jag mår så fruktansvärt illa och känner att jag befinner mig i en miljö som är
rent av skadlig för min psykiska hälsa.
Jag
vill inte ens veta att den finns, än mindre befinna mig i den själv.
Så nu jag
har ändrat på en hel del. Som första åtgärd köpte jag ett 1000-bitars pussel av
Jan van Haasteren, sedan har jag använt spilltiderna till att påbörja ett
alldeles eget text- och bildprojekt som roar mig obeskrivligt, trots att jag
tvingats läsa igenom ALLA partiernas partipolitik mer än en gång.
Jag
beställde och fick Jeanders bok POLITIK I BILD, något som rekommenderas mer än varmt. 227
sidor med intelligenta, uppiggande satirteckningar, upp till 6 stycken per sida,
är nästan en gåva när priset är så lågt som 291 kr inkl frakt. Ni gör er själva
en tjänst om ni köper den innan den begränsade upplagan tar slut.
Jag
har gått med i ett politiskt parti. Vilket vill jag ha osagt fram till dess jag
har bestämt mig för att stanna kvar, men de kontakter jag redan haft känns mänskliga
och bra. Nu väntar sega, kanske intressanta, möten och förhoppningsvis spännande
samtal vid kaffet efteråt, för jag inser att jag har ett nästan desperat behov
av att träffa nya, verkliga människor.
Den
här bloggen får finna sig i att vila mellan de tillfällen jag känner
tillräckligt med lust eller frustration för att fylla den med innehåll.
Kanske
blir det Katten, Naturen, mina Loppisfynd eller Politiken? Det får bli som det
blir – verkligheten måste vara viktigare.
I
morgon ska jag tillbringa en stor del av dagen bland Stockholmsmässans Antik &
Kuriosa-försäljare.
Jag
längtar.
