Skratta ..

.. åh, vad jag behövde skratta i dag. Och då var det ju tur att det var just i dag som jag fick dra på mig finkläderna och äta mig proppmätt vid ett julbord.

Vi var sex stycken vid vårt bord och av okänd ( nåja!) anledning så gled vi in på behovet av en större exklusiv restaurant med divaner runt låga bord. Samtalet gled vidare till önskemål om lättklädda romerska dörrvakter vid entrén och samtliga ville i så fall vara delaktiga i anställningsintervjuerna. Men när somliga började uttala önskemål om lika lättklädda och välbyggda uppassare med viftande solfjädrar började det resas krav på genusanpassning och farhågor om sexism.

Och frågan om speciellt slanka, vackra, icke-utrymmeskrävande solfjäderviftare som inte skymde maten .. bordlades snabbt med ängsliga blickar runt i lokalen. Tänk om någon av kvällstidningarna som av en händelse bjöd personalen på samma julbord?

Sedan är det ju liiiite tveksamt med restauranger och moms och sånt tjafs ..  och det vet man ju hur Miljöpartiet ställer sig i de frågorna så vi bestämde oss för att en viss miljöanpassning erfordrades i form av en klorofylloas mitt i lokalen, ett litet vindkraftverk i stället för solfjädrar och cyklande servitörer jämlikt pottklippta hos skattesubventionerade frisörer.

Det borde ju bli en succé om vi placerade det hela på Söder i huvudstaden och nöjde oss med en lite lantligare variant i vår lilla stad. (Alltså bort med vindkraftverket och in med de lättklädda strutsplymsviftande gossarna.)

Eftersom jag gärna skulle vilja bli serverad vin på klassiskt vis och ytterligare någon ställde önskemål om att bli handmatad så infann sig en viss oro vid tanken på hur LO skulle ställa sig .. och vad som egentligen var avtalsmässig lön för den sysselsättningen .. och hur skulle Expressen tolka det hela??

Här blev det tyst och alla blev lätt paranoida och började söka efter avlyssningsmikrofoner och tala med lite lägre röster. En av servitörerna var dessutom lite lik Daniel Swedin på AB?? Kunde det kanske? Och den rundlagde mannen som lassade upp ett torn av revbensspjäll och Janssons .. var inte det Thomas Mattsson?

Men å andra sidan .. ska man bli fotograferad och uthängd så var ju det här ett bra tillfälle, när alla var uppklädda, glada och lättfnissade.

Resten av samtalet viskades fram, idéerna avlöste varandra, genus-, kultur-, jämlikhets-, miljö- och godhetsanpassningen skräddarsyddes och när alla olämpliga ord och nytänkande, men kränkande, idéer censurerats, så insåg vi att möjligheterna att ens i fantasin planera för vårt drömprojekt var totalt dödsdömda.

Däremot så var riskerna för offentlig skampåle och långvariga fängelsestraff överhängande.

Men det gör ingenting .. det gjorde sin nytta i alla fall och jag känner mig som en ny och bättre människa. För än så länge kan ingen ta ifrån oss vår fantasi och hindra oss från att skratta åt replikskiften som skulle räcka till för att toppa Expressens förstasidor hela nästa vecka.

Och inte ens under tortyr kommer jag att avslöja det tilltänkta namnet på restaurangkedjan som aldrig blev av.

Politiskt korrekt!

Jag tänkte vara modig i dag och skriva om hur svårt det är att skriva om det som inte anses vara Politiskt Korrekt.

Jag till och med skrev det.

Det var verkligen inga politiskt korrekta meningar jag lyckades formulera. Jag använde till och med "förbjudna" ord som ansvar, respekt och skyldighet.

Och först då insåg jag att jag inte har det mod som krävs för att skriva det man inte får skriva. Jag har inte den hårda hud som krävs när alla som gömmer sig bakom den politiskt korrekta uppfattningen fattar eld och går till angrepp.

Det är synd att det ska vara så, eftersom vi då aldrig kan komma tillrätta med verkliga eller inbillade fel i samhället utan i stället anpassar oss till vad politiker och media anser att vi ska tycka och tänka just för tillfället.

Då kan man ju anta att jag skulle bli överlycklig över att läsa den debattartikel som Folkpartiets Birgitta Olsson, Ulf Nilsson och Christer Nylander har i Aftonbladet i dag .. "Världens skribenter ska kunna finna en fristad i Sverige."

Det finns tydligen redan ett fristadssystem med ett fristadsskydd för författare och skribenter som praktiseras i bland annat Danmark. Det hade jag aldrig tidigare hört talas om?

Skribenterna till debattartikeln är upprörda över vår asyllagstiftning och vill att den ska ändras eftersom den nuvarande "i praktiken innebär att författare som fått status som fristadsförfattare kan utvisas".

Vem ger då dessa författare "status som fristadsförfattare"?? Och till min stora förvåning läser jag att fristadsskyddet uppenbarligen är något som Svenska Pen-klubben avgör vem som förtjänar??

Förmodligen författare och skribenter som håller sig till den politiskt korrekta sanning som gäller i Sverige?? Eller fungerar vilken sanning som helst som faller Svenska Pen-klubben på läppen?? Eller gäller fristadsskydden också dem som skriver om sanningar som vi inte vill höra och som är impopulära i just vårt land?

Frågetecknen är många. De som bloggar, filmar och twittrar från stängda städer i sin kamp för demokrati .. är det skribenter och författare?? De som använder ordet verbalt vid torgmöten och under resor i sina länder .. vad räknas de som??

Är det bara kultureliten i andra länder som är i behov av skydd om de skriver artiklar, böcker eller upprop som är politiskt inkorrekta i det land där de lever och verkar?

Då gör jag ju alldeles rätt i att riva det inlägg som jag lade ner så mycket tid på att formulera. Det är ju ändå inget värt när det kommer från mig.

På något märkligt sätt får den här debattartikeln mig att tänka på Håkan Juholt och hans ohämmade flirtande med kulturen och dess företrädare. Inte för att det i sak handlar om samma mål utan för att det förutsätter att människor inom just den här smala sektorn är lite mer värda ... liiiite finare, än människor som har sin begåvning och sina protester inom andra områden.

Och då blev jag till slut i alla fall lite politiskt inkorrekt, eller hur?

SvD, AB, Expr.