Sorg ..

Jag orkar inte riktigt med nyhetsflödet just nu.

Medias oavbrutna frossande i detaljer kring terrordådet för en vecka sedan verkar inte mattas av och för varje intervjuvad sörjande tänker jag på den gång jag själv chockades av ett oväntat dödsfall i familjen.

Ett telefonsamtal .. och så stannade tiden och hjärtat kramades samman i en smärta jag aldrig tidigare känt. Allting som skulle sägas sedan .. skulle förbli osagt och allting som vi skulle göra tillsammans skulle aldrig kunna ske.

Livet blev som inkapslat i en bubbla av sorg, saknad och förtvivlan. Jag ringde till en telefonsvarare och lyssnade på en röst som för evigt hade tystnat .. och grät över allt jag hade osagt och allt jag vill säga.

Allt som jag gjorde och sa då, är insvept i ett dis .. jag kan inte riktigt minnas det. Jag var vid det tillfället helt ensam och vände mig i min akuta förtvivlan till prästen på orten som mest blev pinsamt berörd när jag frågade ... h*n var här ju alldeles nyss!! Var är h*n nu??

Just då kändes det så viktigt att få ett svar även om det hade handlat om Gud och himlen som jag inte tror på .. men det enda jag fick var prästens egna funderingar vid hans egen mors bortgång.

I dag är jag djupt tacksam över att vara en så obetydlig människa att ingen journalist ens visste att jag fanns, och jag känner ett obeskrivligt medlidande med alla dem som inte får vila i sin egen sorg, inte får utrymme för sin egen saknad och tvingas att se sina egna förtvivlade reaktioner på tidningssidorna världen över.

Att vara tillsammans, att vara många, att dela smärtan och tala om det mest sönderslitande med människor som vill dig väl .. det är läkande när du är skör och nedbruten.

Men att oupphörligen störas och utnyttjas i det sorgearbete som är oundvikligt för att livet ska kunna gå vidare .. det måste vara bland det värsta man kan råka ut för.

Expr.