.. jag vet inte för vilken gång i ordningen som jag drar ett lättat andetag när jag tänker på att jag inte ens är röstberättigad i USA. Det är annars lätt att inbilla sig det med tanke på det enorma medieintresset i Sverige.
Men OM jag hade haft den möjligheten så hade Greta Thunbergs pekande finger förmodligen fått mig att rösta på Donald Trump. Det är lite så jag fungerar – tala för f*n inte om för mig vad jag ska göra! JAG gör mina EGNA misstag, tack så mycket!!
Och OM det skulle bli så jämnt och eländigt i detta presidentval att det behövdes EN enda särskiljande röst från någon som var helt okunnig och totalt ointresserad av utgången av valet och om jag av någon anledning utsetts till att lägga den rösten, då vete sjutton hur jag skulle hantera det uppdraget.
Är det ens ett val?
Det är väl ungefär som att tvingas välja mellan Stefan Löfven och Bert Karlsson, och vem vill stå inför det valet när det gäller vem som ska representera hela landet?
Men min magkänsla säger mig att det är vad de amerikanska väljarna har att välja på – 4 år med en president som är ungefär lika handlingskraftig, tydlig, synlig, feministisk och värdegrundsinriktad som Stefan Löfven eller 4 år på ett nöjesfält tillsammans med skaparen av Skara Sommarland och skivbolaget Marianne.
Det finns förstås ett tredje alternativ. En kvinna, en mix av Margot Wallström/Alice Bah-Kuhnke/Ann Linde/Isabella Lövin och Ann Ramberg, lurar i kulisserna beredd att ta över om Biden försvinner in i värdegrundsdimman för gott..
Bara tanken på att vara bosatt i ett land som satsar på att bli ett miljoner gånger större Sverige med makt att förändra hela världen i samma riktning som vi vandrat de senaste 6 åren får nästan håret att vitna av skräck.
Men tillbringa 4 år i en ständigt snurrande karusell på ett politiskt nöjesfält är förmodligen inte särskilt föryngrande det heller?
