Jag har levt tillsammans med min man sedan jag var 23 år .. och det är en hel evighet sedan.
Det var inte riktigt meningen att det skulle bli han. Tanken var att jag skulle bjuda hem honom till en väninna som var intresserad, dessutom så var han inte alls min typ och mycket yngre.
Men passion är en märklig sak .. du möter en människa som får huden att brinna, får kroppen att svara på ett helt oväntat sätt och hjärnan att stänga av avdelningen för logiskt tänkande för att i stället hänge sig åt njutning i nuet?
När jag så småningom vaknade upp ur detta omtumlande tillstånd hade vi redan bott tillsammans en tid .. och vi ansåg båda två att det var rent tillfälligt. Vi hade ju ingenting gemensamt alls, var fullständigt ansvarslösa och urusla på att ta hand om oss själva? Vad var det då som gjorde att en dag lades till den andra och att åren staplades på varandra?
Kanske var det att ingen av oss trodde att det skulle bli långvarigt? Att ingen av oss sökte bekräftelse eller trygghet i den andre? Att vi i alla fall hade samma typ av humor och kunde skratta åt varandra och oss själva??
Efter 10 år insåg vi att vi aldrig skulle bli eniga om någonting annat än vad vi materiellt ville ha ut av livet .. och då gifte vi oss av ekonomiska skäl!
Jag älskar fortfarande min man precis lika mycket som i början .. men kanske inte fullt så våldsamt eller på samma kortsiktiga sätt. Vi har fortfarande olika åsikter om det mesta och vi har inte älskat varandra varje dag precis. Det har funnits tillfällen för oss båda när vi funderat över ett annat liv med någon annan .. någon som inte var fullt så uppkäftig och envis!!
Jag tror inte man ska planera så förbaskat mycket och långsiktigt .. särskilt inte för någon annans räkning. Då är det nog bättre att njuta rejält av passionen, vara lycklig över kärleken och ta en dag i taget .. det går ju aldrig att räkna ut hur livet ska bli i alla fall. Trygghet och bekräftelse är inget man kan kräva eller planera fram av någon annan människa .. risken är stor att den nya kärleken har samma och lika stora behov som du själv, och vad gör du då??
Är det inte bättre att njuta av kärlek som kanske tar slut än att inte hitta någon kärlek alls??
Tänk att få leva med en följsam, fridfull, anpassningsbar partner som alltid är intresserad av vad du vill och gör och inte ställer några speciella krav ..
.. så outhärdligt trist och enahanda det skulle vara!!
Och fred på jorden… några tankar om den nedgående trenden.
2 timmar sedan
23 år? Vackert!
SvaraRaderaJag tycker absolut inte man behöver dela alla intressen. Det blir ju kärt återseende när man varit iväg på varsitt håll med sitt och återförenas i det gemensamma. Det måste finnas något gemensamt också. Annars är det risk att man glider ifrån varann.
Den tokige karl som på apoteket röck tag i min arm och bad mig läsa vilken styrka det var på cortisonsalvan då han glömt sina glasögon på arbetet var verkligen inte min typ. Jag berättade i alla fall det han ville veta och då envisades han med att vilja bjuda mig på middag så jag fick ett kort med namn och adress till honom och en inbjudan dagen därpå kl.17.00.
SvaraRaderaJag gick dit tidigare bara för att tala om att jag inte var intresserad av mat eller honom. Jag ringde på och sedan var allt kört när han öppnade. Högst frivilligt blev jag kvar hos honom i tre dygn sedan flyttade vi till min lyan. Vi var två mogna månniskor medelålders + och passion är lika häftig i den åldern ja nästan bättre för man är inte så ängslig och rädd att inte duga. Man är bättre begagnad och är trygg i sig själv förhoppningsvis.Resten är historia och gifta är vi och knöligt är det men det är så med livet. Livet skall njutas en dag i taget och man lever här nu och ingen kan ge mig garantier om framtiden. Här och nu är det.
Det bästa sättet att överleva ett förhållande tror jag är att inse att man är två helt fristående människor som frivilligt lever tillsammans. Behöver man en annan människa som någon form av krycka så är det nog svårt att få tag i någon som ser det som sin livsuppgift?
SvaraRaderaKärlek ska vara kul och lustfyllt och innehålla både tillit och respekt, tycker jag!!