Har ni tänkt på en sak??

Nu när jag ser bilder på Mona Sahlin och Thomas Bodström så lägger jag märke till en lite lustig detalj.

De ser mycket yngre och gladare ut nu, än de gjorde för ett år sedan?? Kroppsspråket är också ett helt annat .. mer avspänt och tillbakalutat?

Politikens toppositioner verkar ha ett högt pris. Det kostar nog på att befinna sig i ett så trångt rum dygnets alla timmar, att ständigt förhålla sig till det som är "riktigt och rätt", sett med partifärgade ögon .. för jag antar att det ibland finns en gnagande känsla av att det finns andra sanningar än den som utsetts till den allena saliggörande.

Tänk att alltid vara påpassad, att varje inköp, varje taxi-resa, varje uttalande och varje fritidssysselsättning blir synad och ifrågasatt .. och att ständigt se vinklade rubriker på löpsedlarna som talar om för dig om media tänker hissa eller dissa dig eller någon annan som törstar efter ditt jobb?

Och hur bekvämt kan det vara att behöva leva efter partiets åsikter .. även privat, om man nu inte skriver under på precis allt som man är tvungen att stå och försvara inför hela svenska folket??

För att inte tala om alla dem som anser sig veta bättre och vara bättre skickade att sköta det arbete man själv blivit utvald till att utföra.

Tänk dig att tvingas behöva försvara något som du anser är fel och när det senare visar sig att din åsikt var rätt från början .. ja då är det DU som ska hängas och kastas framför medias blodtörstiga representanter.

Usch .. att behöva vistas i ett sammanhang där man nästan inte törs vända ryggen till av oro för att få en kniv i ryggen. Och jag ryser vid tanken på ett arbete där jag kan bli tvingad att offentligt göra avbön för något jag tror på .. och försvara och strida för något jag inte är helt övertygad om är fungerande.

Inte undra på att en avpolletterad politiker ser ut som om h*n kommit fram efter en tusenmilavandring och äntligen fått lägga av sig sin blytunga ryggsäck. Och inte undra på att en del känner att de måste få tala fritt om allt det de tidigare varit tvingade att förneka och stänga in i ett hemligt rum inom sig själva.

Just nu sitter jag och läser igenom drygt 2 års samlade blogginlägg. Det är med blandade känslor jag gör det.

Jag förstod inte DÅ det jag ser NU .. hur påverkad jag blev av det slutna rummet jag befann mig i. Nu ser jag hur jag i många fall har anpassat mina åsikter efter dem som jag hade runt omkring mig. Hur jag i jakten på bekräftelse i form av kommentarsuppskattning förhållit mig till den åsikt som i sammanhanget var politiskt korrekt .. och förträngt de åsikter som jag faktiskt har.

Längtan att höra till, bli sedd och uppskattad .. är starkare än driften att vara ärlig och sann mot sig själv. Särskilt när sammanhanget man befinner sig i mer och mer antar sektliknande former .. då är det svårt att se den verkliga världen utanför de givna ramarna.

Vem vill inte ha en egen hallelujakör?

Vem vill vara utanför i kylan. Vem vill/vågar stå ensam och säga den sanning som inte får sägas?

Vissa inlägg fyller mig med ett visst självförakt i dag, för jag kan se hur jag tänkte och vad jag förväntade mig i gengäld.

Förmodligen känner Thomas Bodström något liknande. Antagligen är det därför han vill berätta hur han verkligen känner, vad han verkligen står för .. att för en gångs skull få vara helt ärlig och ge en bild av vem han verkligen är??

Självförakt .. det är ett högt pris att betala för att få vara med på toppen.

FÖR högt tror jag, när det roliga är över och någon annan är villig att sälja sig billigare än vad man själv gjorde.

Expr., Expr., Expr., Expr., AB, AB, SvD, SvD, DN, DN, DN