Politikerförakt.

Människans drivmedel är bekräftelse, det kom jag till insikt om redan tidigt i livet.

Många påstår att det är fel och att det mänskliga drivmedlet är Makt och Pengar. Men om du tänker efter aldrig så lite så inser du snart att makt och pengar bara är en form av bekräftelse som visar att du är NÅGON.

Bekräftelse är att bli sedd, hörd, uppmärksammad och del av ett sammanhang.

Mitt allra bästa jobb var det där jag fick minst betalt. Men jag blev bekräftad av dem jag mötte, möttes av glädje och hade roligt mest hela tiden. Jag saknar det fortfarande ibland.

Mitt sämsta jobb var det som var mest högavlönat och hade högst status. Arbetsmiljön var som klippt och skuren från en gammal brukspatronmiljö. Högst upp satt Chefen, under honom fanns de oerfarna men maktfullkomliga Sönerna, uppstyrda av Mellancheferna som hade ett nära umgänge med Familjen .. följda av oss som gjorde jobbet och längst ner slet Arbetarna som ingen förväntades umgås med.

Cheferna hade alltid rätt. Även när de bevisades ha fel, eftersom det då skylldes på slarv eller bristande information från de underlydande.

Jag vantrivdes varje dag jag släpade mig till jobbet där jag förväntades vara glad och tacksam över att överhuvudtaget vara anställd och aldrig någonsin fick vare sig tack eller erkännande ord även om övertidstimmarna samlades på hög. Det var sju långa år.

Bekräftelse är ofta mer värt än pengar. Om du ställer upp för någon annan och får ett varmt tack eller en kram, får du en känsla av samhörighet som känns bra i hela kroppen. Ställer de upptagna killarna på bilverkstaden upp med kort varsel, löser ditt akuta problem och får en tårta som tack och bevis på uppskattning, kan du nästan räkna med att få samma bemötande igen. Men tar du tjänsten bara för given, betalar och sticker iväg utan så mycket som ett tack kanske du inte är lika prioriterad nästa gång.

Det behöver inte ens finnas en medmänniska för att skapa gemenskap och bekräftelse. I år har vi haft en hackspett i fågelmatsträdet. En nervös pippi som skräckslaget skrikande tagit till flykten så fort h*n fått syn på oss. Nu i dagarna har h*n kommit till insikt om varifrån maten kommer och sitter därför kvar när vi passerar och jag känner mig omåttligt sedd och bekräftad. I dag är det inte bara en hackspett vilken som helst som sitter där, det är VÅR hackspett, en del av vår familj.

I Fokus skriver Johan Hakelius om den sk åsiktskorridoren, den växande klyftan mellan stad och land och om dem som ”är fångar i sin egen offentlighetskorridor”.

Jag vet inte om det han skriver ligger bakom en betalvägg men det är helt klart värt 144 kr i månaden att prenumerera på Fokus.

Sjukvårdsköerna, kriminaliteten, otryggheten, Sverigedemokraterna och de alternativa medierna växer trots att våra makthavare försäkrar att det inte finns minsta anledning till oro.

Varför?- frågar Johan Hakelius. Vad kan det bero på, om inte på att en betydande del av befolkningen inte längre litar på dem de brukade lita på?

En gång talades det mycket om politikerförakt. Det var något dåligt, nästan farligt och fördärvligt som kom från folkdjupet och riktade sig mot de demokratiskt folkvalda politikerna.

I dag har vi gått varvet runt och politikerförakt är det förakt som politikerna visar dem som valt dem?

Johan Hakelius beskriver det så väl .. En stor del av befolkningen känner sig inte längre representerad, inte bara i politiken, utan i offentligheten i stort. Det är därför vi är där vi är. Inte bara i Sverige, utan i flera länder. De partier som de brukade rösta på har i deras ögon förlorat markkontakten. De förstår inte vad partierna pysslar med, eller vilka de talar till. Verkligheten, som den beskrivs i mediernas huvudfåra, verkar ofta främmande för dem. De känner sig övergivna, förbisedda och ibland till och med föraktade. Det är inte grundlösa känslor.

Förakt är den totala motsatsen till bekräftelse. Att bli sedd och bekräftad är förutsättningen för gemenskap och samhörighet.

Journalister, akademiker och kulturarbetare som enbart ser och bekräftar varandra blir varken sedda, lästa eller uppmärksammade av några andra än sig själva och folkvalda politiker som ser ner på och föraktar sina väljare möts av samma förakt och ifrågasättande i stället för det förtroende och den gemenskap de fiskar efter.

Stefan Löfven brukar ofta hänvisa till ”civilsamhället” när det gäller särskilt svåra och oacceptabla ”utmaningar” som han inte kan relatera till. Det vill säga, han hoppas vi ska lösa våra ”utmaningar” själva.

I dag verkar det bara finnas två partier som verkligen ser, hör och bekräftar sina väljare. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Det är också de två partierna som går bäst i opinionsmätningarna, men som inte de andra partierna vill samarbeta eller regera tillsammans med.

Det säger en hel del om politiker och politikerförakt om vi tänker efter.

Förakt är de svagas vapen och försvar gentemot deras egna föraktade och oönskade känslor. Alice Miller (1874-1942)