Anna Wahlgren hotas av Kronofogden och ..

.. ber sina läsare om bidrag för att kunna försvara sin egendom.

Det är ett helt nytt grepp!

En författare/konstnär/artist skapar något som köps av en relativt stor krets, vilket i sin tur ger möjlighet till föreläsningar och andra framträdanden som också genererar pengar .. som författaren/konstnären/artisten lätt och ledigt spenderar på allt annat än att säkra framtiden. När sedan storhetstiden är över, nya förmågor störtar idolen från tronen .. då är det dags för fanskaran att hosta upp ytterligare medel för att idolen ska slippa omsätta sin fasta egendom i kontanta medel?

Men hur är det med den ensamstående 5-barnsmamman som sliter med ett och ett halvt heltidsjobb för att få det att gå runt när två av barnen inte längre berättigar till någon form av stöd men ändå vägrar att jobba eller flytta hemifrån? Vem betalar den oförutsedda utgiften för reparationen på bilen, som är själva förutsättningen för att allt ska fungera?

Familjen där en heltidsarbetande förälder plötsligt blir långvarigt sjuk och kostnaderna för hemmet nästan knäcker den enda som kan få in en full lön? Vem skjuter till pengar när det visar sig att en saftig restskatt blev följden av att katastrofen gjorde att ingen tänkte på att ändra skattejämkningen?

Kronofogden finns ju lurande där i bakgrunden också?

Måste man ha skrivit en bok, målat ett konstverk eller uppträtt på Allsång på Skansen/Melodifestivalen för att få in några kronor på tiggeri på nätet? Fast "tiggeri" låter ju så illa .. varför inte kalla det för retroaktiva avgifter för att kunden tidigare konsumerat och betalat för något där pengarna inte räcker till nu .. eller hur det blir? Eller motsatsen till REA - HÖJT pris när varan visar sig vara osäljbar?

Det är många som vill betala för att Anna Wahlgren ska slippa sälja sin stora gård i Jämtland .. en plats där hon inte vistas så ofta men som hon har ett behov av att ha kvar ifall att lusten tränger på ... och det är ju väldigt vackert och generöst.

Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer NÄSTA månad? Och nästa månad? Och nästa? Har givarna nu gett sig in en någon slags försörjningsförpliktelse eller vad händer när NÄSTA räkning närmar sig kronofogden? Har givarna ägnat det en tanke?

För räcker inte pengarna till nu .. vad är det som säger att de räcker till nästa månad?

Det ska bli intressant att se om detta blir en trend där alla som balanserar på en ekonomisk knivsegg lägger ut ett post- eller bankgironummer i anslutning till skildringarna av eländestillvaron?

Själv klarar jag mig rätt hyfsat .. men det finns ju annat än pengar som kan ta slut här i livet. Ork och motivation till exempel.

Så om någon har haft lite onödigt mycket glädje av något som jag har skrivit alldeles gratis under de här senaste 5 åren så tar jag gärna emot den retroaktiva ersättningen i form av städhjälp, trädgårdsarbete eller fönsterputsning. Det går också bra att erbjuda bakverk och färdigrätter lagade på goda råvaror och med hög kvalitet.

Som belöning kan jag tänka mig att skriva TVÅ inlägg om dagen så länge som markservicen fungerar tillfredsställande.

Anna Wahlgrens gästbok
Ann Helena Rudberg
Expressen
Aftonbladet

Uppdaterat 11 juli .. Jag tror aldrig jag sett någon som raderar så brutalt i kommentarsfältet som Anna Wahlgren? Hälften av kommentarerna försvinner inom några timmar, även de som är lugna och sansade. Huvudregeln verkar vara .. Anna Wahlgren har ALLTID rätt, och ifrågasätter någon det eller ställer en fullt berättigad fråga så är h*n i onåd och ute i kylan? Inte ens på S-bloggar har jag sett ett så nitiskt raderande och förnekande??

Anna Wahlgren borde aldrig ha skrivit ..

.. boken "Sanning eller konsekvens" och hon borde framför allt ha besinnat sig innan hon gav ut den. Det är min uppfattning när jag har kommit till sidan 213. Det här är en riktigt, riktigt dålig bok, tycker jag.

De som har läst Anna Wahlgrens tidigare produktion får inte heller mycket för pengarna, halva boken är stycken ur tidigare böcker som tjänar som "bevis" för att dottern Felicia har fel. För inte kan väl Anna ha friserat sanningen i de tidigare böckerna .. hon visste ju inte ens att hon skulle ifrågasättas.

Boken handlar om ANNA. Offret, mamman, kvinnan som gav allt och lite till och alla värdelösa män som bara bedrog, svek och förtalade. För att inte tala om alla som hon hänger ut med namn och upplevda minnen. När det gäller barnen så är det mest Felicas berättelse som dominerar .. och den är ju en lögn, enligt Anna Wahlgren?

Det är förvillande likt det som flödade ur en bekant som jag inte längre umgås med.

Hennes favoritämne var alla oförrätter som hon utsatts för genom livet. Aldrig var hon så engagerad och talför som när hon .. för etthundraelfte gången .. njutningsfullt beskrev sin fruktansvärda barndom och sina näst intill omänskliga föräldrar, sina oförstående vänner .. en som inte förstod moderskapets alla bördor och en som ville ha lite roligt trots min bekants sorgliga situation. Äktenskapet var en plåga och mannen hon egentligen ville gifta sig med dumpade henne av okänd anledning. Den hon lyckades släpa till altaret hade svåra fel, var samarbetsovillig och misslyckades med personlighetsförändringen, när hon försökte rätta till honom och ville till råga på allt ha delad vårdnad om barnen fast hon hade räknat med att få bo kvar i huset och behålla bilen, medan han betalade underhåll och avbetalningar.

Hennes offerkofta var hårt stickad, kroppsnära och helt utan öppning. Förmodligen var hon född i den.

Om samtalet händelsevis hamnade utanför hennes personliga intresseområde blev hon tyst, tom i ögonen och krampaktigt leende tills något kunde få henne att knyta an till favoritintresset .. sin egen offerroll.

Hon hängde glatt ut alla andras problem och förtroenden och var själv otroligt kritikkänslig .. eftersom hon besatt den enda riktiga och totala SANNINGEN.

Innan bekantskapen slutligen upphörde så lärde jag mig att undvika fallgropen "hur mår du?" och fraser som "hur är de?" alternativt "hur är läget", "det vet man väl hur karlar är", "ha en trevlig kväll/helg", "ha det bra" och ämnen som barn, äktenskap, skilsmässor, män, singelliv, förhållanden, relationer osv osv.

Det som slutligen blev droppen var när hon beklagade sig över att jag distanserade mig från henne och försökte få en utomstående att hjälpa henne att lösa "problemet". Det var säkert inte illa menat, eftersom hon ansåg sig själv vara ett gott grundämne till terapeut och något av en specialist på att lösa andras problem.

Nu skriver jag alltså INTE om Anna Wahlgren .. men känslan jag får när jag läser är exakt den samma.

Ett starkt obehag.

Jag läser boken som Anna Wahlgren skrivit ..

.. som svar på Felicias desperata rop om att äntligen bli sedd, hörd och få en egen röst. Jag har kommit till sidan 26 av 462 och känner redan motvilja mot att fortsätta läsningen.

 Boken börjar med en skildring av hur Anna mötte Felicias pappa .. en slarver, en opålitligt egoist som lämnar stackars Anna ensam med allt. (Förmodligen kommer det att visa sig att det är han som lurat sin dotter att förtala den uppoffrande modern?) 

Först efter det att barnafadern stuckit till sjöss och övergivit den uppoffrande och förstående Anna förstår jag att det redan då fanns två barn från ett tidigare äktenskap med i bilden, barn som fram till dess bodde med sin pappa medan mamma förverkligade sig själv och fick barn med en man hon inte kunde lita på.

Men fler barn med honom och med näste misslyckade man kunde hon få. Mellan 1967 och 1979 föder hon 7 barn.

Varför .. kan man undra?

Ett barn mister hon i skarven mellan slarvern och alkoholisten när hon flyttar till Egypten med en man som hon inte gifter sig med trots att det var planen.

Hela tiden är det ANNA som gör allt, ordnar allt, bär allt på sina axlar, försöker tillgodose männens behov och bära deras bördor och dessutom ger barnen allt som barn kan begära. Det är ANNA som ordnar lägenheter och hus genom att be sin pappa och sina bröder om hjälp .. det måste ha varit fruktansvärt, men praktiskt att ha den möjligheten.

Det är uppenbart meningen att jag ska se bördan, känna respekt för moderskapets försakelser och känna medlidande med kvinnan som ensam får bära bördorna som männen så lättvindigt lämnar efter sig.

Offerkoftan verkar bli välstickad, trots att hon nästan bara hunnit med de första varven.

Men barnen då .. ja, kanske får jag veta lite mer om dem på de kommande 436 sidorna? Hittills hade jag kunnat beskriva införskaffandet av och första tiden med alla mina hundar på ett mer kärleksfullt och engagerande sätt.

Men som sagt .. vad säger 26 sidor?

Det som däremot säger en hel del om Anna Wahlgren är hennes förord:

"Till alla de föräldrar och vänner vars barn jag kunnat ge röst"

Ett ganska märkligt val när boken är ett genmäle på det egna barnets försök att som vuxen äntligen få göra sig hörd, och få använda sin egen röst till att beskriva sin egen upplevda verklighet?

Det här känns verkligen inte som en bok som kommer att vara lätt att ta till sig.

AB, Expr., DN, Bokus

Jag har läst "Felicia försvann" ..

.. den här helgen och det var en bok som gjorde ont.

Jag känner igen alla dem jag mötte under de år som jag och Maken arbetade med problemfyllda ungdomar och där en del av dem också bildade familj tillsammans med oss. De lärde mig mycket och jag kan bara hoppas att vi tillförde dem någonting av värde att ta med ut i livet.

Felicias berättelse är nästan exakt densamma som jag hört från andra barn till alkoholister eller andra missbrukare. Rädsla för närhet, som när som helst kan förvandlas till svek och hot. Rädsla för det oväntade/ofattbara, skapar också det provokativa beteendet som ska framkalla ett kontrollerbart svek och avståndstagande som går att hantera .. i stället för att vänta på slaget som de ändå tror ska drabba dem och slå dem till marken.

Föräldrar som ser varje misslyckande hos barnet som en personlig förolämpning .. Varför ska allt bara drabba MIG? Hur ska JAG klara av att mitt barn är sjukt/behöver hjälp/har ett handikapp?? Hur kunde h*n göra MIG detta, göra så JAG får så mycket problem!

Jag, jag, jag .. och barnet spinner runt i en aldrig stannande spiral för att vara till lags, bli bekräftad och älskad. Det tar aldrig slut .. ett barn slutar aldrig längta efter att bli älskat, hur illa du än behandlar det.

Skrapar man då lite på ytan så är det snarare en regel än ett undantag att föräldern också kommer från samma bakgrund som h*n nu överför på sitt eget barn. En oförmåga till närhet eftersom det efterföljande sveket är förväntat.

En av våra tonårskillar sa .. att få stryk när man gjort något eller förstört något känns inte fel, men när smällen kommer oväntat eller när ingen kommer hem på flera dagar .. eller om de är så fulla att man inte finns .. då känns det inte som om man är värd något.

Att vara barn och inte veta om det finns någon hemma, om det över huvudtaget kommer hem någon och inte våga fråga någon i närheten .. eftersom det med absolut visshet kommer att sluta med fysisk eller psykisk misshandel om h*n utelämnar föräldern inför andra. Kanske kommer till och med SOCIALEN som är ett hot om total skilsmässa från den enda verklighet man känner till.

En annan kille frågade .. om jag slår ner dig nu, vad skulle du göra? Då var jag inte helt bekväm med situationen måste jag erkänna, så jag satsade på ärlighet och sa .. förmodligen ingenting, eftersom du är så mycket större. Men du åker ut härifrån så fort som någon annan kan hjälpa mig, det är helt säkert eftersom jag aldrig skulle kunna lita på dig mer efter det.

Så var det bra med det? Han frågade aldrig mer??

Men när det gäller Felicias berättelse så gick jag nästan i golvet redan på sidan 12. En 16-årig kille från ungdomsvården placerades hos den då 30-åriga Anna Wahlgren .. den varma och kunniga barnspecialisten .. för att få möjlighet till ett annat liv. En familj som var fungerande, rötter, tillit och gemenskap .. trygghet.

Och så blir han .. nästan ett barn och helt i beroendeställning .. hennes älskare i ett och ett halvt år!!

Jag var jämngammal med Anna Wahlgren när vår första 16-åring flyttade in. Vi gjorde massor med misstag, men vi älskade den grabben som om han hade varit vår egen.

Förmodligen så hade det varit mer professionellt att älska lite mindre.

Men aldrig, aldrig någonsin såg jag honom som ett sexobjekt.

Som Claes Malmberg sa apropå samma händelse .. hur skulle samhället ha sett på det beteendet om det varit en omhändertagande 30-årig man och en beroende 16-årig flicka?

Så läser jag vidare och kommer till sidan 42 och det jag läser där gör att jag faktiskt drömmer mardrömmar på natten efteråt.

En av alla styvfäder ringer och ber om hjälp eftersom barnspecialisten är "liksom okontaktbar. Hon har supit oavbrutet i tre dagar. Och hon liksom ylar" .. och kryper omkring och försöker plocka upp sönderslaget porslin på marken så att hon blöder.

Och så får jag veta att det i hemmet också fanns tre spädbarn. Barn som tillitsfulla föräldrar lämnat in till den fantastiska Anna Wahlgren för att hon ska lära dem sova!

Det är för hemskt för att jag ens skulle vilja föreställa mig situationen.

Så jag tror att Felicia skildrar sin verklighet. Förmodligen finns det mycket, mycket mer som kan ge en annan bild, glada dagar och kärleksfulla stunder .. men det jag verkligen tror på är att hon vuxit upp med en alkoholiserad, självcentrerad förälder som lyckats gömma sitt missbruk och sina tillkortakommanden under en filt av kändisskap och berömmelse.

Rösten från ett otryggt barn som vuxit upp med en svårt alkoholiserad förälder hörs från varje sida .. jag känner igen den, jag har hört den förut.

Jag känner med Felicia.

Du behöver inte förlåta dina föräldrar för att de behandlade dig illa, oavsett om det var avsiktligt eller oavsiktligt, oavsett om de själva var formade av samma omständigheter som format dig själv, men ..

.. utifrån mina egna erfarenheter så vet jag att barnet inom dig aldrig, aldrig kommer att sluta att vänta på det erkännande, den förklaring och den kärlek som det väntat på hela livet.

"Felicia försvann" .. är en av de sorgligaste böcker jag har läst.

GP, Sydsvenskan, Expr.,

Jag ser att Anna Wahlgrens dotter ..

.. Felicia har skrivit en bok om sin uppväxt och jag ser fram emot att få läsa den. 

För efter att ha läst Anna Wahlgrens bok om sitt liv (.. möjligen hette den ”den sjunde vintern”, eller så har jag fel och titeln var något helt annat? Den finns inte längre att få tag i och det är nog Anna Wahlgren bara tacksam för) .. så har jag undrat hur verkligheten såg ut för hennes barn.

Jag har mött författarinnan en gång och jag upplevde henne som en av de otrevligaste människor jag mött, men det kan ha varit den kaotiska situationen som skapade det intrycket?

Vid den tiden arbetade jag på ett litet bibliotek i en liten kommun. En kommun där det inte fanns mycket till sysselsättning och inte mycket pengar till underhållning. Till och från dök det upp erbjudanden om föreläsningar av kända personer och ibland räckte kulturtilldelningen till ett besök.

Anna Wahlgren skulle berätta om kvinnligt företagande eller om det var kvinnlig företagsamhet .. oavsett vilket, så var det många kvinnor med drömmar om att bygga upp en egen verksamhet som anmälde sitt intresse.

Kvinnor som ÄNTLIGEN blivit befriade från småbarnsåren och nu såg möjligheten till åtminstone några stunder av ett eget liv framför sig. Stunder som de verkligen, verkligen ville göra något av.

Så kom då den stora kvällen. Det var fullsatt i en lokal som egentligen var byggd för färre.

Vi väntade … och väntade .. och väntade .. och ringde .. och ringde och lämnade meddelanden .. och väntade lite till. Till slut så ringde någon upp och berättade att Anna Wahlgren satt i en bil som hämtat upp henne från Arlanda där hon landat efter att ha varit i USA?

Till slut kom hon. Över en timme försenad. Hon var inte direkt pigg och glad och vi kände alla att hon bittert ångrade att hon överhuvudtaget ställt upp på att komma till oss.

Hon var inte förberedd. Hon hade aldrig gjort någon föreläsning på ämnet tidigare, det erkände hon direkt .. och hon hade inte haft tid eller ork att sätta sig in i det heller.

I stället fick vi oss en föreläsning om Barnaboken, Anna Wahlgrens uppväxt och om hur vi bäst tog hand om de små barnen .. som i vårt fall då hade vuxit upp en hel del.

Besvikelsen var stor och tydlig .. men det fanns något som underhöll mer än själva föreläsningen.

Hon hade sin dåvarande sambo/man/partner?? med sig och han blev omhändertagen av undertecknad. Jag fick den stora äran att servera honom en kopp kaffe medan HON plockade fram färdigsignerade Barnaböcker som vi kunde få köpa efteråt. Och det var JAG som fick plocka fram en extra stol och sitta bredvid honom längst bak, medan hon oengagerat slet sig igenom sin föreläsning.

Han var trevlig och rolig .. hade hört det hela flera gånger innan .. och vi viskade lite grand om resan de gjort och om tillvaron i stort .. och HON var svartsjuk. Så till den milda grad att hon inte släppte honom med blicken en enda gång. Till slut satt alla och tittade på oss och roades av att min blygsamma person tydligen upplevdes som ett sådant hot. 

Det blev faktiskt den bestående upplevelsen av hela kalaset .. TÄNK ändå, så SVARTSJUK och BEVAKANDE hon var! Det hade man aldrig kunnat tro?

Jag tyckte inte att det var SÅÅÅ kul.

Inte en enda Barnabok såldes, ingen stannade kvar för ett kort samtal och Mannen som var föremål för så heta känslor befann sig i hamn innan han hann fatta vad som hände.

Vi som arrangerat, betalat och väntat på något som inte alls var det som utlovats .. vi fick inte ens en ursäkt eller ett tack.

Det var helt bortkastade pengar som kunde ha använts till något roligare, det var vi alla överens om.

Så jag tror på Felicia ”Feldt”, det kan inte ha varit roligt att ha levt tillsammans med en så dominant, hänsynslös och kontrollerande person som mamma .. 

AB, Expr., Gp, Svt,