Så går den här bloggen mot sitt slut ..

.. tänkte jag när jag lyssnade på "debatten" mellan Miljöpartiets Åsa Romson och Piratpartiets AnnaTroberg i P1-morgon i morse.

Jaja .. allt har en ände och det var roligt så länge det varar och om det nu blir regeringsskifte så kommer Miljöpartiet och Vänsterpartiet att få rätt mycket makt och bloggarnas anonymitet är ett billigt pris för Löfven i den trånga sits han då skulle befinna sig .. så, visst .. det låter troligt att det skulle kunna bli verklighet.

Trist .. men livet går vidare.

Men bara en kort stund ... en väldigt, väldigt kort stund?! ... efter att debatten tagit slut så var allt ett beklagligt missförstånd?? Vilket gör att själva idén med en debatt kändes minst sagt onödig och ett slöseri med Anna Trobergs tid. Tid som hon förmodligen kunde ha använt till något bättre.

Varken Åsa Romson eller Miljöpartiet menade det hon framförde som angeläget utan menade något helt annat ... och mycket bättre? 

Men det kanske också är ett missförstånd som senare .. efter valet .. blir samma lysande idé som var ett missförstånd i dag?

Ibland känns det mer än oroande med tanken på en regering på där det största partiet har fastnat runt 30% och har en budget med så stora hål att den mest liknar en förhoppning .. som tänker stödja sig på två partier som tillsammans ligger på nästan 20% och knappast kan kallas ekonomiskt trovärdiga. Tänk om fördelningen blir hälften/hälften av rösterna? Då är bara statsministerposten given och sedan blir det huggsexa om resten.

Hur sjutton ska Löfven kunna fördela ministerposter på ett ansvarsfullt sätt i den här samlingen?

Särskilt med tanke på hur det ser ut i världen runt omkring oss just nu! Det är liksom inte läge att vimsa runt i den ideologiska pannkakan allt för mycket.

Förmodligen är förlusten av en blogg knappt märkbar i det här sammanhanget.

För efter valdagen hjälper det knappast väljarna om de nyvalda ministrarna går ut och säger att allt de tidigare sagt bara var beklagliga missförstånd.

DN, SvD, SvD, SvD,

Fnordspotting,

Anonym!

Min pappa var en temperamentsfull man. Han var också en hejare på att skriva brev när han blev upprörd eller förbannad .. och för det mesta var han så förblindad av sin vrede att han också skickade iväg sina brev.

En gång vet jag att han ångrade sig, för då hittade jag de sönderrivna resterna i dikeskanten när jag traskade iväg till skolan. Eftersom jag kände igen handstilen så samlade jag ihop bitarna och pusslade ihop dem när jag kom hem, vilket jag hade nytta av vid ett annat tillfälle när jag var ensam hemma,  telefonen ringde och en skitförbannad man vrålade i mitt öra .. du kan hälsa din förbannade farsa att ........ och så en lång svavelosande harang!!

Jag var 12 år och blev så rädd att jag, gråtande och darrande, låste in mig på mitt rum efteråt, men jag lärde mig att aldrig, aldrig skriva något som sedan kan användas emot mig. Det är bättre att ta grälen och de upprörda meningsutbytena ansikte mot ansikte .. om man nu behöver skälla ut någon alls.

Efter att ha slarvat bort en plats på Konstfack .. (vilket förmodligen var tur, för annars hade kanske jag också burit tvångströjan "Kollektiv Åsikt" som effektivt stryper allt individuellt kreativt skapande) .. började jag på kontor, vilket var det lättaste men tråkigaste alternativet som fanns.

Jag kompletterade det jag hade .. vilket inte var mycket .. med kurser i stenografi, maskinskrivning, affärskorrespondens och bokföring, fick marginellt högre lön och lite bättre jobb på diverse statliga verk. Jag var den där som fick svara i telefonen och säga harangen .. Stockholms Stads Gatudirektörs sekreterares telefon, och så mitt för och efternamn .. och sedan ljuga om att Gatudirektören tyvärr inte var anträffbar utan satt i ett viktigt möte.

Vid särskilda tillfällen när den särskilt viktiga sekreteraren var sjuk fick jag till och med skrida över den gröna heltäckningsmattan, fram till det enorma konferensbordet och placera mig på en stol i ett hörn och göra anteckningar när de stora herrarna diskuterade problem. Anteckningar som sedan skulle skrivas ut på ett bättre sätt .. ja, du vet hur det ska vara!

Och det var ju inte så svårt, upptäckte jag. Det var bara att läsa tidigare korrespondens och svamla till det lite så att det inte stod något som kunde tolkas som en fast åsikt. Vilket också gällde svaren till dem som dristade sig till att ifrågasätta givna beslut.

Jag lärde mig att den lilla människan som försöker slåss mot systemet inte har en chans om hon inte förvandlar sig till en social kameleont och letar reda på kryphålen och/eller vägen runt, över eller under regelverket. Våra myndighetsutövare kan hämnas hårt och brutalt om de blir ifrågasatta, förminskade eller förlorar på ett förödmjukande sätt .. och de gör det också i många fall. Även långt, långt efter det att ärendet är avslutat.

På en liten ort där alla känner alla kan hämnden till och med tas ut på någon anhörig som söker hjälp och stöd hos den myndighet där någon upplevt sig kränkt eller förödmjukad.

Myndigheter har ALDRIG fel. Även om någon lyckats bevisa att så är fallet.

Efter att ha valsat runt på diverse statliga och kommunala administrativa tjänster så hade jag lärt mig tillräckligt mycket för att kunna föra min egen talan på ett sätt som snarare fick motparten att känna sig som Jultomten än som ett offer. En egenskap som uppmärksammades av vänner och bekanta som bad om hjälp med skriftväxlingen i konflikter med myndigheterna.

Det började ringa okända människor som satt illa till. Jag fick höra historier som fick håret att resa sig och jag lärde mig massor om vårt välfärdssystem. Bland annat att den som kan uttrycka sig väl, har tillräckligt gott faktaunderlag och ger intryck av att ha lite muskler i bagaget får mer än den som faktiskt behöver det bättre?

Men alla dessa brev, ansökningar och överklaganden gjorde att jag låg lågt med mina egna åsikter. I åratal har de enda som  jag vågat ha en brinnande och tydlig åsikt inför, varit min allra närmsta krets. För i och med Internet kan vem som helst hitta allt du säger, tycker och engagerar dig i och tycker du på ett sätt som "kränker" den myndighetsutövare .. som den du försöker hjälpa är helt beroende av .. så skadar du mer än hjälper.

Nu för tiden är det inte så ofta jag kan hjälpa någon med annat än själva skriftväxlingen, eftersom de snåriga och svårgenomträngliga regelverken kräver bistånd från svindyr juridisk expertis inom ämnet och den som söker på mitt namn får inte mycket utdelning. Det dyker upp som undertecknare av protokoll, gåvogivare till diverse välgörenhets-, hund- och kattorganisationer eller i medlemsregister hos veteranbilsklubbar och i samband med mitt livs enda insändare.

Mer vill jag inte heller att det ska bli. Inte av feghet utan av överlevnadsinstinkt. Jag har sett vad en offentliganställd högre tjänsteman kan göra mot en vanlig försvarslös människa och jag vill inte utsätta varken mig själv eller andra för den upplevelsen.

Internet och den här bloggen är mitt enda andningshål där jag kan skriva något så när fritt och med mina egna ord om det jag aldrig säger offentligt.

Jag har mött många, många andra i samma situation. Frustrerade människor som förhindras att säga sin uppriktiga mening och visa ett öppet ställningstagande för att kunna behålla jobbet eller av hänsyn till familjemedlemmar eller medmänniskor som skulle skadas eller behandlas illa om de gjorde det.

Bland mina egna anonyma kommentarer kan jag då och då se vad som händer med en människa som krossats av systemet och ibland kan jag tänka att det är tur att hatet och frustrationen endast tar sig uttryck i kommentarsfältet på en blogg i stället för i verkliga livet. För hatet och frustrationen finns kvar även om media kan få bort det från nätet genom att ytterligare bestraffa den som tycker sig ha förlorat allt.

Och vilka uttryck tar det sig då? Kanske blir det en annan 12-åring som får ta emot en verbal spya ensam hemma en dag?

Den 12:e december skrev Britta Svensson i Expressen ..

Vad är det egentligen som är så farligt med att tala om vem man är? Står man för sina åsikter måste man våga visa vem man är.

Annars är man en fegis.

Jag har aldrig i hela mitt liv framfört en åsikt anonymt. Inte satt upp lappar i tvättstugan som inte var undertecknade med namn, inte skickat anonyma brev, aldrig mejlat någon från en påhittad mejladress och inte i helvete kommenterat något anonymt på nätet.

Jag förstår mig faktiskt inte på er som gör det.

Till skillnad mot Britta Svensson förstår jag det. Britta Svensson har betalt för att framföra sina åsikter, är skyddad av lagen när hon gör det, är inte hjälplös om myndigheterna känner sig förminskade eller trampade på tårna och risken för att hon ska krossas av media är minimal eftersom hon har en hel tidning i ryggen om någon annan tidning skulle ge sig på det på förhand misslyckade uppdraget.

Se bara på vad som hände när en etablerad och partiansluten debattör som Johan Westerholm av misstag hamnade under rubriken "Hatsajt"? Då kom en ursäkt från den ansvarige utgivaren, de journalister som trampat i klaveret ringde och förklarade sig och lade sig platt på marken .. något som inte upprepades med alla de andra stackarna som inte begått större brott än att ha skrivit kritiska kommentarer mot Sverigedemokraternas politik på sajten Avpixlat. Något som inte heller skulle ha hänt om jag, som anonym bloggare, skulle ha hamnat på samma plats av samma orsaker.

Det ÄR skillnad på folk och folk och det är inte alltid rätt människor som får makten.

SvD,

Gated Community eller Grindsamhället?

Grindsamhället = det är ett område som är avskilt från omvärlden med någon form av tillträdeskontroll för inpasserande.

Det finns så många otrevliga människor i vårt samhälle. Människor som stör gatubilden, smutsar ner det offentliga rummet och som ställer krav på att få leva under samma villkor som alla andra .. utan att vara som alla andra.

Det är hemlösa, kriminella, sjuka, osvenska, obildade, ointelligenta, ociviliserade, fattiga, gamla, fula och dumma människor som inte tillför något, men som det är väldigt trevligt att uppmärksamma i media- och välgörenhetssammanhang .. där de gud ske lov inte är närvarande rent fysiskt.

Det finns ett förakt inbyggt i alla vackra ord om utsatta grupper, jämlikhet och solidaritet. Normen sätter VI .. var som OSS så är du jämlik och vi blir solidariska .. så upplever i alla fall jag det ibland.

I de trevliga villasamhällena där de trevliga människorna med välavlönade arbeten trivs tillsammans med sina likar .. där slipper man besväras av dem man så glödande strider för på förstasidorna, det är väl skönt! Och helt naturligt .. som Jan Helin uttryckte sig i samband med sin egen ”gilla lika-kampanj”.

Man kan ju inte ta med sig jobbet hem?

Man ska inte heller behöva bli störd på jobbet av att de utnyttjar det utrymme man avsatt till kommentarer från bildade, socialt välanpassade och pålästa läsare heller, det är väl inte för mycket begärt?

Jan Helin besvarade frågor i går. På frågan om anonymitet i den politiska debatten med anledning av valhemligheten svarade han .. ”Om man vill hålla sina åsikter hemliga är det en god idé att inte delta i en debatt. Jag tror också att det är en god idé att fundera kring varför man inte kan stå för sina åsikter.”

Jag har funderat över det och kan komma med följande förslag till svar:

.. du kan skada ”tredje man”, en anhörig som är politiskt aktiv inom ett annat politiskt block än du, du är moderat i Rosengård eller Vänsterpartist i Djursholm och vill inte att dina barn ska få lida för det eller du arbetar på Aftonbladet och vill kunna vara med i den öppna debatten om tidningarnas ansvar när det gäller åsikts- och yttrandefrihet.

.. du arbetar på en arbetsplats där dina åsikter skulle medföra utanförskap och karriärstopp.

.. du är i beroendeställning, vilket medför att du inte offentligt kan strida för förändringar som skulle befria dig från det.

.. du har tidigare tillhört ett kriminellt nätverk eller något liknande, och vill delge oss andra dina erfarenheter utan risk för dig själv.

.. du företräder människor som är beroende av dig för att få sin del av rättvisan i samhället, vilket innebär att du inte kan riskera att dina egna åsikter hindrar dig från att utföra ett fullgott arbete.

.. du sitter isolerad tillsammans med en kontrollerande partner och behöver få kontakt med likasinnade för att överhuvudtaget orka resa dig och gå, eller lever med skyddad identitet och brinner för ett samhälle där människor ska slippa ha det som du.

Det finns många fullgoda skäl för människor att tiga om sina åsikter i vardagslivet och i den begränsade värld de lever i. Jan Helin tycker att det är en ”god idé” att de inte deltar i debatter??

Människor med erfarenheter som samhället behöver .. ska inte få delta i de debatter som handlar om dem själva, om de inte är villiga att exponera sig för risker som vi andra inte har en aning om??

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker att kommentarsfälten under tidningarnas artiklar har varit för bedrövliga. Till en viss del anser jag att redaktionerna har sig själva att skylla genom de vinklade och skruvade rubrikerna, samarbetet med kriminella och de illa underbyggda anklagelserna.

Trots det så är det välkommet med modererade och kontrollerade kommentarer för att få en debatt som håller sig till ämnet och leder någonstans.

Men när det kommer till anonymiteten så vill jag protestera mot de identitetskontroller som nu ska installeras vid inträdet till det offentliga rummet.

Vi kan inte skapa ett Gated Community där bara särskilt utvalda är inbjudna till att diskutera de samhällsfrågor som berör oss alla.

Om vi gör det .. vad är då nästa steg?

AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD,