I dag har jag hört mer av vänsterns
Ulla Andersson än jag har gjort sammantaget under hela hennes politiska karriär.
Jag hade ingen aning om att hon var en
så känslosam och ömsint person? Hittills har jag bara sett henne rödglödgat störtförbannad.
Men i dag serverade hon
socialpornografi så utsökt känslosamt att hon själv hade svårt att hålla
tårarna borta.
Med förföriskt medkännande och ändå
uppmanande röst beskrev hon de arma fattiga barnens avsaknad av Xbox på ett
sätt som fick mig att längta efter piskor och gissel som tillbehör till min
oförskämt privilegierade situation.
Och .. åhhhh!! .. så talade hon om
pensionärer, pensionärer, pensionärer och jämlikhet, vilket fick mig att bildlikt kräla
vid hennes fötter, uppgiven och tillintetgjord med tanke på den jul som jag har
för avsikt att fira på ett oförskämt traditionellt sätt. Min roll i det hela är
dessutom .. "det snälla barnet!!"
... kan det bli värre?
När Ulla Andersson böjde nacken,
sänkte rösten och beskrev den ensamma mammans val mellan mat och tandläkare på
ett sätt som skulle hedra vilken frikyrkoförsamling som helst .. drogs jag
obevekligt närmare tv-rutan, sträckte skuldmedvetet fram händerna .. slå mig, fängsla mig, kuva mig, ta mina
pengar och låt din partiledarens kusliga skratt vina över mig.
Men det som svider värst är känslan av
uselhet vid tanken på den tillfredsställelse som jag känner i den nu uppkomna budgetsituationen!
Jag är i sanning en usel människa och som botgöring för det och för min
olyckliga dragning till flärd och lyx .. om
än begagnad .. så lovar jag att iföra mig heltäckande latex och ansiktsmask
efter nästa val, om Vänstern återigen hamnar nära ett parti i
regeringsställning.
