800 000 personer?

Socialdemokraternas strateger säger att valet handlar om att övertyga 800 000 personer .. berättar Karin Pettersson i sin ledarkrönika i dag. Hon önskar att Stefan Löfven kunde formulera någon slags ideologiskt tänkande så att partiet kan nå ut till dessa viktiga väljare .. samtidigt som hon tror att .. "Stefan Löfvens defensiva hållning kommer antagligen att räcka till valvinst nästa år".

Det var optimistiskt tänkt. För om Stefan Löfven blir statsminister efter nästa val så beror det nog inte så mycket på den socialdemokratiska politiken .. utan på om Miljöpartiet och Vänster lockar de väljare som givit upp socialdemokratin, tror jag?

I min lilla stad i min verklighet finns ett köpcenter. I anslutning till entrén finns en cafeteria som har en träveranda där gästerna kan sitta på sommaren. Där samlas alla invandrade män som är så trångbodda att de inte har någon annanstans att ta vägen.

Nu är utemöblerna för länge sedan intagna så de står där under verandataket och ibland verkar de ha riktigt trevligt. Ibland står de bara där tysta och röker, tillsammans och med alldeles tomma ögon.

Det finns också ett systembolag i köpcentret. Utanför finns ett antal cementblock som förhindrar parkering och biltrafik på den del som är täckt av taket och avsedd för gående. Där sitter de som väntar på det gyllene ögonblick då Systembolaget slår upp sina portar, där sitter de som hoppas på att få ett bidrag till något alkoholhaltigt, där sitter de som inte kan vänta med konsumtionen av de inköpta varorna och ibland verkar de ha riktigt trevlig och ibland sitter de bara där och röker, tysta, tillsammans och med alldeles tomma ögon.

I själva köpcentret ekar fotstegen. De flesta butikslokalerna gapar tomma, men längst in finns en av landets största livsmedelsjättar representerad. Utanför finns tidningsförsäljning, spel, inplastade godsaker som passar till det kaffe som kan inhandlas och avnjutas vid bardisken vid väggen. Där möter jag allt som oftast de barnlediga eller vabbande mammorna som drar sina mer eller mindre aktiva barn i vagnar eller de som är arbetslösa, sjukskrivna eller har sjuk- eller aktivitetsersättning. Ljudnivån är högre här än utanför, barnen springer och leker, det skrattas ibland, men för det mesta står de där med sina telefoner, kaffemuggar och verkar vänta på något .. okänt vad? Tysta, tillsammans och med alldeles tomma ögon.

Alldeles intill storköpet finns Apoteket. Det är ett nytt, fint apotek som förstått sina kunders behov och därför varit generösa med sittplatser mitt emot dem som tar emot receptbelagda läkemedel.

Där sitter det många pensionärer. Länge sitter de där och ibland upptäcker jag att de inte ens har någon kölapp utan bara sitter där i väntan på att någon bekant ska landa på någon av stolarna. Inte allt för sällan går de som blivit expedierade tillbaka till umgänget bland de "väntande" för att fortsätta samtalet som blev avbrutet. De verkar ha riktigt trevligt ibland .. och ibland sitter de bara där, tysta, tillsammans och med alldeles tomma ögon.

Passivitet och ensamhet är något som verkar ha blivit svensk paradgren?

Så fort våra politiker sätter in "åtgärder" för att "hjälpa" dem som inte kan hjälpa sig själva så blir resultatet totalt passiviserande. Till och med som kallas "aktiviteter" i statlig eller kommunal regi är totalt passiviserande och lämnar inte det minsta utrymme åt individualitet eller egna initiativ?

Det kommunala dagcentret för psykiskt funktionshindrade på vår ort aktiverade till exempel arbetstagarna genom att ta långpromenader i kulverten under lasarettet. Från ingången på andra sidan vägen och till bårhuset och tillbaka. Det är i och för sig en fin helglasad kulvert i markplan, men som promenadaktivitet skulle jag hellre ha valt promenadvägen efter ån som ligger lika nära, fast åt andra hållet.

De invandrade männen på verandan väntar på bostäder till de släktingar som trängs tillsammans med dem i en lägenhet avsedd för en familj. De väntar på arbete så de kan försörja sin familj, förbättra sin situation, uppfylla sina drömmar, höja sin sociala status och gå framåt i livet. Politikerna kallar det för frihet och framtid .. men de väntar och väntar och ibland har de sina söner med sig .. som förmodligen tränas i väntandets konst.

Våra politiker ser dem som arbetskraftsreserv? Men det är människor som du och jag, som samhället dömer till frustrerande väntan, passivisering och isolering år efter år efter år.

De som sitter utanför Systembolaget väntar på en stunds verklighetsflykt från ångest och ensamhet .. det är det enda som erbjuds .. förutom meningslösa "åtgärder", bidrag och fältarbetare som kommer hem och röjer, köper mat och tittar till när det hela går totalt åt fanders.

Våra politiker gör sitt bästa för att slippa se dem. Ändå så har de inte alltid befunnit sig i den här situationen. Skilsmässa, arbetslöshet, psykisk ohälsa, annan sjukdom eller hjälplös oförmåga att hantera vuxenlivet eller ekonomin har fört dem hit .. eftersom samhället alltid sätter in passiviserande åtgärder när katastrofen är ett faktum i stället för aktiva, individanpassade insatser när de första signalerna blir tydliga.

Det är inte en sämre sorts människor som fastnar i missbruk. Det är människor som du och jag .. som inte kan resa sig och gå vidare om samhället tvingar dem till ensamhet, passivisering och isolering.

De äldre på Apoteket är ensamma, har små ekonomiska ramar .. men är människor som du och jag och skulle förmodligen kunna dela med sig av sina erfarenheter om de fick möjlighet. En resurs, rent av .. ?

Men samhället behöver dem inte och det som väntar när krafterna eller förmågan inte längre räcker till för ett apoteksbesök är total passivisering, ensamhet och isolering på något äldreboende eller hjälp från stressad hemtjänstpersonal som har tre "besök" på olika ställen i den lilla staden inplanerade på samma klockslag.

De som är sjukskrivna eller lever på sjuk- eller aktivitetsersättning kan inte lyfta ett aktivt finger för att komma ur sin ensamhet, passivitet eller isolering .. för då försvinner den ekonomiska ersättningen som höstlöv i vinden. De är människor som du och jag .. men kan inte aktivt försöka förbättra sin situation eller försöka sätta lite guldkant på tillvaron, utan att riskera att bli friskförklarade?

De sjukskrivna mammorna är kanske sjukskrivna från den enda plats i tillvaron där de kan vara sig själva. För det är inte möjligt att bli sjukskriven från familjen som förmodligen dränerar kvinnor på mer kraft än vilken arbetsplats som helst.

Förr förstod man det .. då fanns det konvalescenthem och vilohem där utslitna kvinnor kunde få vila upp sig en vecka eller två medan en hemvårdarinna tog hand om familjen. Förmodligen var det billigare än dagens system .. men det var naturligtvis inte jämlikt och saknade fullständigt genustänk?

På köpcentret i min lilla stad i min lilla verklighet finns alla de som slutat tro på socialdemokratin. Tillsammans med alla andra på andra köpcenter i landet så är de nog de 800 000 väljarna som Socialdemokraterna behöver?

Men det är roligare och mindre ansträngande att satsa på "radhusägarna i Nacka" . Och så kanske det är? De som finns i vårt köpcenter har förmodligen gett upp tron på politiken och stannar i stället hemma på valdagen.

Ensamma, passiviserade och isolerade och med ett döende köpcenter som enda mötesplats.

DN, DN, SvD,

Jag blir alltid lika beklämd ..

..  när kvällstidningarna i största allmänhet, och Aftonbladet i synnerhet, bestämmer sig för att sälja lösnummer på enskilda människors lidande och problem. Själva ämnet brukar vara angeläget och väl värt att belysa, men sättet det sker på är oftast välregisserat och med ett förutbestämt syfte.

Och det är för det mesta inte att åstadkomma en förändring i första hand.

De ger sympati, bekräftelse .. får dem som lockas att "tala ut" att känna sig sedda och ger förmodligen också hopp om att en förtvivlad situation ska vändas till något bättre.

Och så blir det tomt och tyst när ämnet är urkramat till den sista hjärtskärande meningen och något annat säljer bättre. De som gav näring till den upprörda debatten får återgå till sina liv utan att något annat har hänt än att en mängd människor haft synpunkter på deras liv och situation.

Nu handlar Aftonbladets senaste korståg om unga tjejer som mår dåligt. Jag har arbetat med de här tjejerna. Jag vet hur spröda och sköra de är under den kaxiga ytan. Jag vet hur lätt det är att få tillit och förtroende och hur brutalt det skadar när den de litat sig till sviker.

Att lova, kanske ge lite .. och sedan släppa taget, vända ryggen till och gå. Det skadar mer än en fysisk misshandel och ensamhetskänslan blir förödande.

Så av en händelse så ser jag hur företrädaren för ett produktionsbolag har sökt upp en av dessa bräckliga tjejer som behöver nalkas så varsamt. Talat om att göra en dokumentär, varit vänlig och uppfattats som vän.

En hand räcktes ut och den hjälpbehövande människan klamrade sig fast .. och det blev för jobbigt och hon dumpades utan att få ett anständigt avslut eller en förklaring?

Hur kan man tro att man kan göra en dokumentär om en ung kvinnas psykiska problem, ångest och ensamhet .. om man inte ens förstår att det inte går att bara vifta bort henne när den lönande idén inte längre kändes intressant?

Och hur kan man ta upp ämnet igen .. uppmana andra att hjälpa till att göra problemet synligt och uppmana andra att lägga märke till hur dåligt de här tjejerna mår?

(Jag har aldrig tidigare och ska aldrig, aldrig, aldrig mer läsa kändisbloggar för att få lite förströelse i februaritristessen.)

AB, AB blogg, Expr., 

Värdeord - Utanförskap.

"Utanförskap innebär att en individ befinner sig utanför och känner sig vara utanför en grupp som det ses som önskvärt tillhöra. Utanförskap kan avse flera olika grupper som till exempel; en rent social gemenskap, det etablerade samhället eller det som anses vara det "normala" samhället."


Ordet utanförskap är ett ord som är kapat av högersidan i politiken. Det används för att beskriva det sociala utanförskap som de som inte har ett arbete och en arbetsinkomst befinner sig i.

Ett utanförskap som skapas av ett bidragsberoende alltså. Eller försörjningsstöd från skattebetalarna, som man också kan kalla det.

Åtgärder .. som också är ett försörjningsstöd från skattebetalarna, anses inte vara ett utanförskap även om den som tvingas in i dessa åtgärder känner sig ensammare och mer utanför än någonsin på grund av det. Men har du egna idéer om åtgärder som kan bryta det som samhället ser som utanförskap, så blir du mer utanför än tidigare eftersom du då bryter mot reglerna för det godkända utanförskapet som inte innefattar andra alternativ än de som godkänts av samhället?

Åtgärderna för att ta sig ur utanförskapet innefattar alltså inte egna initiativ .. om du inte är stadd vid kassa och kan bekosta dem själv. Kreativitet, skaparlust och positivt tänkande är utan värde, det handlar mest om att få problemet löst så att det inte är synligt .. oavsett om den det handlar om hamnar i ett annat utanförskap som är dubbelt så handikappande som det h*n ”räddats” från.

Det handlar om pengar kort och gott. Kostnader som vi inte har råd med, möjligen för att det finns de som gjort utanförskapet till en inkomstkälla eller affärsidé och kanske på grund av att kostnaderna till stor del vilar på dem som lever på att administrera dem som innefattas av utanförskapet.

Och det låter ju lite märkligt .. men det går många kommuntjänstemän, socialarbetare, anställda på arbetsförmedlingen och försäkringskasseutredare m.fl på en enda stackars utanförstående. För att inte tala om vad det kostar rättsväsendet som i slutänden får avgöra alla fall där parterna inte kommer till samma slutsats.

Det är en hel del, faktiskt. Något som det inte finns några siffror om, inga beräkningar av kostnaderna för och därmed inga funderingar om vart pengarna egentligen tar vägen?

Ett exempel från min egen verklighet:
En man som har fast anställning som truckförare skadar sin stortå allvarligt och blir sjukskriven i 4 veckor. Han kan inte arbeta under läkningstiden, men Försäkringskassan anser att han inte är arbetsoförmögen och skickar honom till Arbetsförmedlingen för att få ut a-kassa under tiden han inte kan arbeta. Arbetsförmedlingen ser att han har en fast anställning och bollar honom tillbaka till Försäkringskassan som släpper honom som en het potatis och hänvisar till Socialtjänsten som ser att han äger både hus, båt och bil och anser att han kan få fram pengar själv .. och stänger dörren. Mannen ger upp, lånar av familjen och väntar i 4 veckor utan ersättning och återgår till arbetet och fortsätter att betala skatt till "trygghetssystemen".

Vad är det som kostar i det utanförskapet?? Vem eller vilka är de ”tärande” i det här sammanhanget?

Men det är inte alla bidragsberoenden som föder utanförskap. Större delen av kulturen vilar på skattebetalarnas insatser, politiken likaså och många andra uppskattade företeelser i samhället som skattebetalarna är förutsättningen för. Så är du arbetslös .. bli politiker, konstnär eller författare så befinner du dig .. vips .. i ett accepterat utanförskap, om man ska hårddra det och vara lite kritisk när det gäller hur ordet används.

Synonymer för ordet utanförskap är: främlingskap och isolering.

För mig är det ensamhet.

Inte ensamhet i total ensamhet, det kan vara rätt njutbart om man har en stor familj eller tillbringar dagen på en överbefolkad arbetsplats.

Men att vara ensam bland andra är det största utanförskap som finns.

Det är ensamt att vara tillsammans med människor som talar ett eget språk och där du inte blir sedd eller hörd .. trots att du vet att det är dig och dina erfarenheter och kunskaper de talar om, och att du skulle kunna tillföra samtalet något och berika det med insikter som ”de som vet bäst” inte har.

Ensamhet kan vara när du känner att du är fel person på fel plats. Fel kläder, fel språk, fel utseende och fel ålder, även om du själv inser att den enda i sällskapet som verkligen är rätt .. det är du!

Ensamhet i hemmet, när inga ord blir sagda trots att luften vibrerar av outtalad vanmakt och vantrivsel .. det är ett avgrundsdjupt utanförskap, eftersom det utspelas på den enda plats där du borde kunna känna dig trygg.

Att vara sjuk eller handikappad behöver inte betyda att du lever i ett utanförskap. Men när du får din sjukdom eller ditt handikapp ifrågasatt av människor som inte varken hör eller ser de svårigheter du har så svårt att formulera och när människor, som inte någonsin befunnit sig i din situation, tar sig rätten att tolka den och förklara den för dig .. då befinner du dig i iskall ensamhet.

Att inte ha råd att konsumera och leva efter samma standard som grannen, går att leva med och lösa på sikt, men att inte bli sedd, hörd eller bekräftad när du befinner dig i ett utsatt läge ger en ensamhetskänsla som är kvävande och passiviserande.

Att vara arbetslös, missbrukare, handikappad, gammal, sjuk eller nyinflyttad från ett annat land, blir ett utanförskap först när du ger upp på grund av ensamhet.

Att acceptera ensamhet och utanförskap för att stimulera människor till att ta sig ur det, är det möjligt? Är det inte risk för att det skapas en gemensamhet i det som skapade utanförskapet för att slippa ensamheten?

Ensamhet … när du inte vill ha den, den gör ont och föder förtvivlan och hopplöshet!

Tillsammans .. då kan vi. Men i ensamt utanförskap föds inga hjältar, inga nya idéer och frodas ingen kreativitet eller skaparlust.

Om jag kunde skulle jag vilja ge gemenskap. Inte kollektiv gemenskap utan en gemenskap där varje individ kan känna sig unik, viktig och värdefull. Jag skulle vilja skapa förutsättningslösa förutsättningar för möten och samtal mellan människor, platser där alla är välkomna och samtal där alla är lika värda.

Jag vill ha ett ENORMT köksbord där vi kan sitta och få idéer. Där vi tillsammans kan förverkliga drömmar eller bara tala om dem. Frossa i skapande och kreativitet, testa infall och se möjligheterna och inte svårigheterna. Och framför allt så vill jag att vi ska skratta, vara lite osannolika och känna att vi kan flyga .. även om det bara är en liten, liten stund tillsammans över en kopp kaffe.

Det är sådant vi mår bra av.

Jag tror inte att den politiska tolkningen av ordet utanförskap är bra .. innefattas man av den så blir det ju synonymt med misslyckande, ensamhet och hopplöshet, eller hur?

Vem blir sporrad av att hamna i den gropen?

Vem blir först med ordet innanförskap .. och vem skapar förutsättningar för det??

DN,

Ensamhet!

Sverige är ett av världens singeltätaste land. Ofrivilligt singeltätaste, börjar jag misstänka när jag ser berättelserna och sökandet på nätet?

Betyder det också att vi också tillhör dem som är ensammast i världen??

Att vara ensam kan vara både önskvärt och skönt, men att känna sig ensam är en förödande känsla.

Den svåraste ensamheten är den som finns tillsammans med andra. Att stå utanför och inte känna sig välkommen eller önskvärd, att inte kunna söka trygghet hos någon annan, att inte bli sedd eller att bli bortvald när andra söker sig till varandra .. det skapar sår i själen.

Ett förhållande där ensamheten känns tung trots tvåsamheten, och luften vibrerar av outtalade meningar är svårt att leva i. Ett förhållande där du inte blir sedd och inte kan tala fritt är begränsande och plågsamt. Jag vet att det finns många, många som lever ”lyckliga liv” på ytan, men som känner sig fasansfullt ensamma när de sitter framför tv:n eller vid matbordet tillsammans med någon som inte vill prata eller ser dem fast det bara skiljer en utsträckt hand rent fysiskt.

I en familj där familjemedlemmarna känner sig ensamma och osedda skapas ofta stress och frustration som inte alltför sällan resulterar i bråk, gräl och, i värsta fall, fysiskt våld. Och så blir känslan av misslyckande och ensamhet ännu svårare att bära tillsammans med ånger och ångest.

Se mig, hör mig .. och när de omsorgsfullt konstruerade meningarna och förklaringarna som du tänkt ut under ångestfyllda dagar äntligen kommer, så slutar det i regel med att du får ta del av motpartens lika omsorgsfullt genomtänka klagosånger .. och så känner du dig dubbelt så ensam, misslyckad och oförstådd efteråt.

Och så blir det tyst igen .. eller så står du ensam kvar i ruinerna av det du hoppades så mycket på från början.

Happy, Happy???

Att söka efter just den människan som ska ge den kärlek och gemenskap som du tycker dig se att alla andra får och uppleva att du bara möter andra som vill ha något av dig, utan att ge något tillbaka .. blir till slut knäckande för självkänslan och självtilliten. När ingen bryr sig om vad du gör bakom hemmets stängda dörrar, när du inte har någon att söka tröst eller bekräftelse hos eller att dela vardagens glädjeämnen eller problem med .. det är ensamhet när den är som jobbigast.

Det är inte en mänsklig rättighet att få skratta, omfamna och dela livet med människor du tycker om och som tycker om dig tillbaka. Men visst borde det vara det?

Men ensamhet är också det som väntar den som varit dum nog att bli för gammal, födas handikappad, bli handikappad eller allvarligt sjuk utan att ha en stödjande familj runt omkring sig. De skyddssystem vi har och betalar för, fungerar inte när de myndigheter och myndighetsutövare som ska ersätta det stöd vi saknar, agerar som en motpart. Ja, i värsta fall som en fiende som tar betäckning och anfaller när du är som mest försvarslös .. med hjälp av egenkonstruerade regler byggda på analyser och tolkningar av rättsfall gällande något helt annat?

När till och med samhället sviker och vänder sig från dig .. vad har du då?

Ur ensamhet kommer känslor som .. alla andra har/får! .. det är bara jag som inte .. varför får inte jag? .. det är orättvist! Och svaret blir ofta .. om jag bara hade råd att .. om jag bara fått mer uppställ .. om min barndom hade varit bättre .. om vi bara hade haft en annan regering .. om jag bara blir känd så .. om jag bara inte gift mig med XX, som förstörde mitt liv .. om bara allt varit annorlunda.

Bitterhet ligger inte långt från hat, eller hur?

Och så hittar vi varandra på nätet eller i kampen mot en gemensam ”fiende” .. de ANDRA, de som bär ”skulden”. Den gemensamma känslan av ångest, frustration, övergivenhet och orättvisa kanaliseras åt samma håll .. det är männens fel, invandrarnas fel, kvinnornas fel!, de rikas fel!, politikernas fel! .. eller så står tidningarna till tjänst med tillrättalagda artiklar om kända eller okända människor, skrivna på ett sätt som gör att alla gemensamt kan gå till attack och HATA i en härlig gemenskap.

Ensamhet kan vara en förödande känsla och gemenskap kan betinga ett högt pris, ibland.

SvD, DN, DN,

Ensamhet???

Det skrivs så mycket om näthat, anonymitet, skilsmässor, våld, mobbing och förtal just nu .. och det handlar alltid om den vanliga människan. De som skriver befinner sig långt, långt från och står högt över så låga, föraktliga handlingar.

En del anser att vi människorna i det ”svenska folkhemmet” förvandlas till illasinnade, lögnaktiga ryktesspridare så fort vi får tillfälle att gömma oss bakom anonymitetens slöja, andra vill att vi ska skilja oss så vi blir ”Happy, Happy” medan ytterligare någon tycker att det är ett bevis på att vi är ”Ego, Ego”.

Män slår kvinnor men diskar mer nu för tiden .. ingen kan presentera en förklaring eller lösning på det första, men alla vill ha mer av det andra, så löser det sig nog det första av sig självt?

Våra myndigheter och myndighetsutövare ser mer och mer folket som ett besvärande inslag i en i övrigt besvärsfri tillvaro. De gör sitt bästa för att bortse från de rättigheter och uppdrag vi betalar för och som de egentligen fått av oss. De vet bäst, skapar sina egna regler, byggda på tveksamheter i lagstiftningen och motarbetar oss själva när vi tar oss friheten att försöka kräva de rättigheter de gör sitt bästa för att undanhålla oss. Föraktet för den lilla människans ömkliga krav på att få hjälp och stöd döljs knappt längre.

Media piskar upp mediadrev och ger i rubriksättningen ett pekande finger mot ”rätt” åsikt, ”rätt” politiskt ställningstagande och räknar med att vi ska bli upprörda och ge material till ytterligare rubriker. När vi sedan ser att grunden är falsk och ”nyheten” vilar på uppgifter från kriminella eller är illa underbyggd känns det som om de ser ner på oss .. ja rent av föraktar oss.

Hatbrotten mot politiker ökar och de som tidigare hade en brinnande framtidsvision och ville representera sina medmänniskor, vill inte längre riskera sina familjer .. vilket gör att de som verkligen ställer upp mer har siktet ställt på de höga inkomsterna och de generösa förmånerna, än på dem som de i hemlighet föraktar för att de går på alla floskler och löften som de så frikostigt jonglerar med.

Och så föraktar vi dem tillbaka.

Då skriver de debattartiklar om varför vi gör det. Debattartiklar som handlar om OSS, men är skrivna av dem som VET. Alla happyhappy vetabästare med lyckliga skilsmässor, jämlika singelliv som lever på att vi, dumskallar som inte vet vårt eget bästa, läser och konsumerar deras visdomsord.

Men ingen skriver om ensamhet.

Jag tänkte göra det i nästa inlägg ..

AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD,

Ensam är stark?

Jag läser att opinionsinstitutet Novus har gjort en undersökning i de skandinaviska länderna och kommit till slutsatsen att vi svenskar ser oss själva som politiskt korrekta och produktiva(?). Det globala försäkringsbolaget RSA har kommit fram till att vi .. näst efter kineserna .. är världens mest ängsliga och oroliga folk och någonstans läste jag att Sverige är det singeltätaste landet i världen.

Det ger en bild av ängslig ensamhet som känns lite tragisk.

Är det så?

Jag kan, som alla andra, inte se längre än till mig själv och min omgivning och visst .. det finns en social ensamhet nu som jag inte upplevde tidigare. Det som förr var spontana, snabba möten över en kopp kaffe eller ett glas saft på farstukvisten, har ersatts av lika snabba, spontana sms eller mail. Möten mellan människor i bekantskapskretsen är mer planerade och arrangerade med genomtänkt upplägg före och någon slags social betygssättning efter.

Det känns inte så kul.

Vi hänger liksom inte lika ofta över staketet och pratar bort en stund, går inte längre objudna hem till någon för en fika .. men å andra sidan kommer det ju fler inbjudningar till grillkvällar och dukade bord. Jag tror att vi har mindre TID, är mer rädda för att STÖRA, för att VARA I VÄGEN eller ses som KONSTIGA, men jag kan ha fel. Det kanske är jag som är annorlunda och konstig, vad vet jag?

Ensam är stark? Ja, om ensamheten är självvald och man trivs tillsammans med sig själv .. annars kan ensamhet vara förfärlig och upplevd ensamhet tillsammans med andra eller med sin partner är ju fullständigt förödande.

Bekräftelse är människans drivmedel. Det är vad vi oupphörligen söker på olika sätt .. genom att ha "rätt" åsikt, genom vårt utseende .. banta, träna, klä dig rätt, operera bort det som känns fel eller dit det som saknas och köp, köp, köp .. eller genom att tillhöra rätt socialgrupp. Allt för att få den bekräftelse som gör att du känner dig sedd som en lyckad människa.

Många av mina singelbekanta vill inget hellre än att hitta en partner. De har en brinnande, svidande längtan efter en annan människa som ska ge trygghet, närhet och bekräfta att de är önskade, älskade och normala. Problemet är ofta att de människor de möter nästan alltid har samma längtan och behov och att båda blir besvikna över att den andre vill ha, men inte förmår ge det de själva vill ha, men glömmer att ge.

Brist på bekräftelse skapar gott om material till våra dokusåpor. Sköra, bekräftelsetörstande människor söker sig till strålkastarljuset för att bli sedda och bekräftade .. men blir framställda som någon helt annan än de är och knäcks på underhållningens altare för att vi andra ska kunna bekräfta oss själva genom vårt förakt för det vi ser.

Politiskt och journalistiskt är det här rätt bra. Det skapar en befolkning som springer åt det håll som massan springer .. ledda av starka rubriker som pekar ut riktningen, ofta med hjälp av en spinndoktor eller ett smart formulerat politiskt beslut.

Ensamma människor som bekräftas vid "rätt" åsikt blir som Pavlovs hundar och utför inga statskupper, organiserar sig inte på ett obehagligt sätt, skapar ingen farlig opinion eller andra tråkigheter .. de kvirrar och gnäller på bloggar och twitter eller hemma bakom stängda dörrar och fördragna gardiner.

Men förmodligen är jag onödigt svartsynt just nu efter en helvetesvecka? Kanske känner sig alla trygga, glada och innefattade i en stor bekräftande, allomfattande gemenskap ..

.. som jag just nu inte ser efter en djupdykning ner i ett område där samhället har stora brister när det gäller att bekräfta och se människors behov?

SvD, SvD, Expr., Expr., AB, AB, AB, AB, AB

Älska mig ..

.. bekräfta mig, se mig för den jag är .. var mig nära och ge mig av din kropp! Hör mig, lyssna på mig .. fyll tomrummen i mitt liv! Skratta och gråt med mig .. hjälp mig att nå mina mål när jag inte orkar. Ställ upp, stöd mig .. håll om mig och gör mig lycklig!!

Det är vad vi alla längtar efter ..

... och då är det ju märkligt att vi blir så överraskade och besvikna när den människa vi trodde skulle GE oss allt vi längtade efter ..

.. också VILLE HA precis samma sak?

Och så blir vi ensamma, sorgsna och sökande igen.

Ensamhet .. vad är det???

Tidningen Physorg.com har tydligen publicerat en artikel/forskningsrapport om ensamhet som både Expressen och Aftonbladet tycker är intressant att vidarebefordra till oss.

Ensamhet är fullständigt livsfarligt .. den leder oss till en för tidig död, är att jämföra med 15 cigaretter om dagen och kan vara lika illa som alkoholism eller fetma.

Jag blir fullständigt chockad och räknar snabbt ut att mina dagar är räknade!!

Stämmer det här så lever jag faktiskt på lånad tid .. eftersom jag tillbringar större delen av mitt dygn i total ensamhet!! Om man inte får räkna med hunden och katterna???

Det värsta är att det är självvalt, eftersom jag faktiskt tycker om att vara ensam! En slags långsamt socialt och fysiskt självmord, verkar det som??

Däremot så kan ensamhet tillsammans med andra vara dödligt hemskt .. det kan jag hålla med om. Att vara felplacerad i ett sammanhang som jag känner att jag inte hör hemma i .. är jättehemskt.

Det är nog skillnad på FRIVILLIG ensamhet och OFRIVILLIG ensamhet .. och ensam ensamhet och ensamhet bland andra .. tror jag?

Aldrig har jag till exempel känt mig SÅ ensam som när jag deltog i F!:s första årsmöte i Örebro. SÅ felplacerad som jag var då .. med alla mina ovälkomna åsikter om bättre löner och arbetsvillkor för kvinnorna inom vård- och omsorg, invandrarkvinnornas isolering, tjejernas utsatthet i skolan och de funktionshindrade kvinnornas/flickornas skyddslöshet .. så felplacerad har jag ALDRIG tidigare varit! I TRE hela dagar!! Kom sen och säg att jag inte gav det en chans!

VÄLDIGT fina tillställningar är också VÄLDIGT ensamma .. utan sprit. Men med lagom tilldelning av alkoholhaltiga drycker blir de väldigt fina tillställningarna mindre fina och vi finner varandra i berusad och salig gemenskap.

Hur vi ser ut .. kan tydligen också föda ensamhetskänslor. Det blir som en slags social maskerad att förändra sig .. antingen kirurgiskt, kosmetiskt eller medicinskt .. för att slippa ensamheten utanför den typ av gruppering som utåt signalerar tillhörighet och godkännande .. men är man mindre ensam???

Att vara ensam tillsammans är förskräckligt! Jag tror .. eller har jag fel? .. att alla någon gång har vistats i samma rum som en livskamrat med luften fylld av anklagelser, missnöje eller total likgiltighet ... men ingen säger något av rädsla för vart konflikten ska leda. DET är ensamhet när den är som värst, tycker jag.

En del har det så i åratal, har jag förstått. En kvinna i bekantskapskretsen berättade att hon och hennes man nästan aldrig talade med varandra .. mer än rent informativt. "Är maten klar?" .. "jag sticker ut ett tag" .. "köpte du??, betalade du??, har det ringt någon eller kommit någon post??".

"En människa på en öde ö är ingen människa" .. stod det i Expressen. Så HEMSKT skrivet och så fel. För det är väl ändå inte så att det är andra som ger oss människovärdighet och att utan deras uppskattning eller sällskap är vi .. INGENTING?? Om vi inte själva kan uppskatta oss själva så .. finns vi inte??

Vad är det för fel på en öde ö .. förutsatt att det fanns möjlighet att överleva rent fysiskt?? En egen hydda, en egen trädgård med vackra stenar och vrakgods?? Blommor i håret .. och ingenting alls för övrigt .. och en tam .. någonting(?) att kela och prata med .. och ingen som klagar över att man sjunger falskt!!

.. vad ÄR ensamhet egentligen??

Är det något jag KÄNNER eller är det något jag ÄR???