Värdeord - Utanförskap.

"Utanförskap innebär att en individ befinner sig utanför och känner sig vara utanför en grupp som det ses som önskvärt tillhöra. Utanförskap kan avse flera olika grupper som till exempel; en rent social gemenskap, det etablerade samhället eller det som anses vara det "normala" samhället."


Ordet utanförskap är ett ord som är kapat av högersidan i politiken. Det används för att beskriva det sociala utanförskap som de som inte har ett arbete och en arbetsinkomst befinner sig i.

Ett utanförskap som skapas av ett bidragsberoende alltså. Eller försörjningsstöd från skattebetalarna, som man också kan kalla det.

Åtgärder .. som också är ett försörjningsstöd från skattebetalarna, anses inte vara ett utanförskap även om den som tvingas in i dessa åtgärder känner sig ensammare och mer utanför än någonsin på grund av det. Men har du egna idéer om åtgärder som kan bryta det som samhället ser som utanförskap, så blir du mer utanför än tidigare eftersom du då bryter mot reglerna för det godkända utanförskapet som inte innefattar andra alternativ än de som godkänts av samhället?

Åtgärderna för att ta sig ur utanförskapet innefattar alltså inte egna initiativ .. om du inte är stadd vid kassa och kan bekosta dem själv. Kreativitet, skaparlust och positivt tänkande är utan värde, det handlar mest om att få problemet löst så att det inte är synligt .. oavsett om den det handlar om hamnar i ett annat utanförskap som är dubbelt så handikappande som det h*n ”räddats” från.

Det handlar om pengar kort och gott. Kostnader som vi inte har råd med, möjligen för att det finns de som gjort utanförskapet till en inkomstkälla eller affärsidé och kanske på grund av att kostnaderna till stor del vilar på dem som lever på att administrera dem som innefattas av utanförskapet.

Och det låter ju lite märkligt .. men det går många kommuntjänstemän, socialarbetare, anställda på arbetsförmedlingen och försäkringskasseutredare m.fl på en enda stackars utanförstående. För att inte tala om vad det kostar rättsväsendet som i slutänden får avgöra alla fall där parterna inte kommer till samma slutsats.

Det är en hel del, faktiskt. Något som det inte finns några siffror om, inga beräkningar av kostnaderna för och därmed inga funderingar om vart pengarna egentligen tar vägen?

Ett exempel från min egen verklighet:
En man som har fast anställning som truckförare skadar sin stortå allvarligt och blir sjukskriven i 4 veckor. Han kan inte arbeta under läkningstiden, men Försäkringskassan anser att han inte är arbetsoförmögen och skickar honom till Arbetsförmedlingen för att få ut a-kassa under tiden han inte kan arbeta. Arbetsförmedlingen ser att han har en fast anställning och bollar honom tillbaka till Försäkringskassan som släpper honom som en het potatis och hänvisar till Socialtjänsten som ser att han äger både hus, båt och bil och anser att han kan få fram pengar själv .. och stänger dörren. Mannen ger upp, lånar av familjen och väntar i 4 veckor utan ersättning och återgår till arbetet och fortsätter att betala skatt till "trygghetssystemen".

Vad är det som kostar i det utanförskapet?? Vem eller vilka är de ”tärande” i det här sammanhanget?

Men det är inte alla bidragsberoenden som föder utanförskap. Större delen av kulturen vilar på skattebetalarnas insatser, politiken likaså och många andra uppskattade företeelser i samhället som skattebetalarna är förutsättningen för. Så är du arbetslös .. bli politiker, konstnär eller författare så befinner du dig .. vips .. i ett accepterat utanförskap, om man ska hårddra det och vara lite kritisk när det gäller hur ordet används.

Synonymer för ordet utanförskap är: främlingskap och isolering.

För mig är det ensamhet.

Inte ensamhet i total ensamhet, det kan vara rätt njutbart om man har en stor familj eller tillbringar dagen på en överbefolkad arbetsplats.

Men att vara ensam bland andra är det största utanförskap som finns.

Det är ensamt att vara tillsammans med människor som talar ett eget språk och där du inte blir sedd eller hörd .. trots att du vet att det är dig och dina erfarenheter och kunskaper de talar om, och att du skulle kunna tillföra samtalet något och berika det med insikter som ”de som vet bäst” inte har.

Ensamhet kan vara när du känner att du är fel person på fel plats. Fel kläder, fel språk, fel utseende och fel ålder, även om du själv inser att den enda i sällskapet som verkligen är rätt .. det är du!

Ensamhet i hemmet, när inga ord blir sagda trots att luften vibrerar av outtalad vanmakt och vantrivsel .. det är ett avgrundsdjupt utanförskap, eftersom det utspelas på den enda plats där du borde kunna känna dig trygg.

Att vara sjuk eller handikappad behöver inte betyda att du lever i ett utanförskap. Men när du får din sjukdom eller ditt handikapp ifrågasatt av människor som inte varken hör eller ser de svårigheter du har så svårt att formulera och när människor, som inte någonsin befunnit sig i din situation, tar sig rätten att tolka den och förklara den för dig .. då befinner du dig i iskall ensamhet.

Att inte ha råd att konsumera och leva efter samma standard som grannen, går att leva med och lösa på sikt, men att inte bli sedd, hörd eller bekräftad när du befinner dig i ett utsatt läge ger en ensamhetskänsla som är kvävande och passiviserande.

Att vara arbetslös, missbrukare, handikappad, gammal, sjuk eller nyinflyttad från ett annat land, blir ett utanförskap först när du ger upp på grund av ensamhet.

Att acceptera ensamhet och utanförskap för att stimulera människor till att ta sig ur det, är det möjligt? Är det inte risk för att det skapas en gemensamhet i det som skapade utanförskapet för att slippa ensamheten?

Ensamhet … när du inte vill ha den, den gör ont och föder förtvivlan och hopplöshet!

Tillsammans .. då kan vi. Men i ensamt utanförskap föds inga hjältar, inga nya idéer och frodas ingen kreativitet eller skaparlust.

Om jag kunde skulle jag vilja ge gemenskap. Inte kollektiv gemenskap utan en gemenskap där varje individ kan känna sig unik, viktig och värdefull. Jag skulle vilja skapa förutsättningslösa förutsättningar för möten och samtal mellan människor, platser där alla är välkomna och samtal där alla är lika värda.

Jag vill ha ett ENORMT köksbord där vi kan sitta och få idéer. Där vi tillsammans kan förverkliga drömmar eller bara tala om dem. Frossa i skapande och kreativitet, testa infall och se möjligheterna och inte svårigheterna. Och framför allt så vill jag att vi ska skratta, vara lite osannolika och känna att vi kan flyga .. även om det bara är en liten, liten stund tillsammans över en kopp kaffe.

Det är sådant vi mår bra av.

Jag tror inte att den politiska tolkningen av ordet utanförskap är bra .. innefattas man av den så blir det ju synonymt med misslyckande, ensamhet och hopplöshet, eller hur?

Vem blir sporrad av att hamna i den gropen?

Vem blir först med ordet innanförskap .. och vem skapar förutsättningar för det??

DN,

Språket, glädjen och värdeord.

Jag har arbetat med ord och siffror i hela mitt liv. Tråkig kanslisvenska, offerter, affärskorrespondens, bokföring, överklaganden .. jättesakligt, jättetråkigt och inte det minsta fantasirikt. I varje fall inte i språket, däremot kan bokföring, deklarationer och offerter uppvisa en hel del fantasi och idérikedom.

Så när jag av en händelse presenterades en blogg så var det med blandade känslor jag kastade mig ut i det okända. Och jag drabbades av en fullständigt oväntad lyckokänsla.

Där var det .. det språk som jag förlorat genom åren .. och jag skrev och skrev. Under de första tre månaderna vågade jag inte ens ha någon kommentarsfunktion av rädsla för att någon skulle komma och förstöra nöjet med en kritisk anmärkning.

Jag skrev om ALLT!! Jag tror till och med att jag skrev ett inlägg om mina trosor?? Jag skrev mycket.. 5-6 inlägg om dagen, misshandlade språket, använde VERSALER, strösslade med ????? och !!!!!!!! kursiverade, fetmarkerade och gav fanken i korrekta styckeindelningar och meningsuppbyggnader.

Ahhh .. det var en fullständig njutning det första året. Jag var som berusad av min nyfunna tvåspråkighet och det var rent fantastiskt.

Naturligtvis gick det inte i längden .. allt blandades samman. De texter som jag hjälpte andra att författa i samband med överklaganden till olika instanser blev lätt blogglika och blogginläggen stramades upp.

Till min förvåning tjänade alla på det? En kvinna som slitit ut sin kropp på ett ofattbart handikappande sätt, under många år i vården men som inte ansågs behöva varken stöd eller hjälp fick .. helt oväntat och mot alla odds? .. sin 75% sjukersättning och ett erkännande, en advokat hörde av sig och uttalade sig berömmande om ett överklagande .. (jojomensan! det växte jag flera meter på!) .. och jag fick kontakt med fler människor genom bloggen?

Och jag som verkligen är ”nobody”, inte alls har någon ställning eller högre utbildning och går omkring som vilken ”anybody” som helst i verkliga livet .. jag började fundera över samhället, politiken och vilken skillnad språket gör.

Varför måste det språk som vi använder oss av när vi skriver om politik och samhällsfrågor vara svårbegripligare än det vi använder när vi talar?

Varför tror vi att ett budskap blir bättre ju mer ”myndighetsspråk” och ”värdeord” det innehåller?

Jag läser en hel hög av de största politiska bloggarna. Kd:s representanter bloggar inte särskilt ihärdigt så där är det svårt att få grepp om partijargongen .. men de jag hittat, är lättillgängliga, trevliga och förvånansvärt opolitiska, de Centerpartister jag läser har också ett trevligt vardagsspråk och vill gärna samtala om sin politik. Moderaterna är socialt välanpassade i tonläget, väluppfostrade i bemötandet och en aning pösiga, medan Folkpartisterna balanserar på en tråd mellan Moderaterna och de andra .. språkmässigt, rent generellt och utifrån de få bloggar som jag följt genom åren.

Och oj så fel jag förmodligen har om en språkforskare sätter tänderna i det här påståendet och sätter samman en statistik och faktisk forskning.

Vänsterpartister och Sverigedemokrater har inget gemensamt politiskt .. men språket! Oj .. där kan vi tala om ÖVERTYGELSE utan utrymme för tvivel. Ibland undrar jag om de verkligen förstår hur motsägelsefulla deras egna budskap är? Alla är jämlika … utom vissa grupper som inte förtjänar någon jämlikhet eller respekt alls?

Socialdemokraterna är ett fascinerande parti just nu och särskilt när det gäller språket. Här kryllar det av värde-ord, propagandaord och meningar som är som hämtade från en förgången storhetstid eller ett traditionellt förstamajtal. Jag tror ärligt talat inte att jag läst ett enda blogginlägg från en socialdemokrat som inte varit ett angrepp på ett annat parti eller någon annan ”fiende”? De andra partiernas ”felaktiga” politik, ”rädsla” för det egna partiet, de dolda agendorna, angreppen eller motståndarnas ”farlighet” verkar vara själva förutsättningen för de socialdemokratiska åsikterna.

Det finns en tydlig fiende .. men inget sökande efter ”vänner”.

Det är ett svårtillgängligt språk på vänsterkanten. Det är tungt, oemotsägligt, svårbegripligt och når inte fram till väljarna utan vänder sig i första hand .. och nästan enbart .. till den egna kretsen. På något sätt påminner det om det språk och de värdeord som religiösa, frikyrkliga bloggare hämtar ur bibeln .. ett språk som stelnat och formats i ett stängt sammanhang tillsammans med redan troende och ger bilden av en grupp som slutit sig samman i ett sektliknande självförhärligande tillstånd. Här är det stängt, kyrkan är full .. men applådera gärna utanför.

Med tanke på mina egna erfarenheter av att fastna i ett träsk av korrekta uttryckssätt, så undrar jag om inte den politiska debatten och väljarkontakten skulle må bra av om våra politiska företrädare använde sitt eget vardagsspråk, sina egna tankar och uppfattningar när de försöker skriva om sin politik.

Om de nu verkligen vill nå fram till väljarna?

Det kanske skulle berika politiken om de talade MED de människor som valt dem och som de är beroende av, i stället för TILL dem?? Lyssnade lite?

Nu när möjligheten finns.

För mig var det en oerhörd tillgång och en befrielse när jag förstod att det var möjligt .. och kanske finns det anledning för våra politiker att granska alla de politiska värdeord som de blåser upp i varje politisk debatt .. Jämlikhet? Utanförskap? Solidaritet? Lika värde? Tillväxt?

Vad innebär de … egentligen?

Värdeord kan lätt bli både ovärdiga och värdelösa om vi använder dem på ett vårdslöst sätt.

Men språket .. åhh, det kan bli som ett glas bubblande champagne om man hittar en likasinnad att dela det med.

Enligt lagen om alltings jävlighet ..

.. så blir alltid den fullständigt tomma dag i almanackan där du skriver in en liten privat trevlighet, alltid fulltecknad med betydligt tristare åtaganden som ska genomföras både före och efter.

Tidspress var inte precis vad jag längtade efter i dag .. men det var vad jag fick.

Men i morgon .. ta i trä .. så tror jag att jag vill skriva om politiska värdeord, om jag får ordning på det jag tänker? Är det något verkligt värde i dem eller är de bara politiska markörer utan värde?

Några tips? Åsikter? Ord? Funderingar?

Jag famlar lite i mina egna tankar och får ingen riktig styrsel på dem?