.. och
då menar jag inte regeringen eller statsmedia, för dem fick jag nog av för
länge sedan.
Nej,
de som stör tryggheten och säkerheten här ute i landsortsdjungeln, långt bort
från de spännande och omväxlande storstadsmiljöerna som skildras i media, är
stora gäng av dovhjortar som mer eller mindre omringar vårt hem.
När vi
flyttade hit tyckte vi det var odelat trevligt med en flock hjortar utanför
staketet, men nu är det fler flockar, med mellan 10-15 djur i varje, som
strosar runt i omgivningarna och då uppstår vissa problem. Eller utmaningar för
att uttrycka det korrekt.
Hjortar
är fredliga djur, men det blir lite pyssligt att rasta hunden som enbart ser
dem som hot .. eller mat?? .. som ska jagas och skällas ut till varje pris. Om
hjortarna haft vett om att bli rädda och springa sin väg hade det väl inte
varit någon större utmaning, men det värsta är att de antingen helt nonchalerar
oss eller intresserat följer oss på behörigt avstånd.
Vi har
tre vägar att gå. Om vi har riktig otur så finns det ett efterhängset gäng på
varje fält vid varje väg, vilket gör att det tar rejält med tid innan hunden
får tillräckligt med privat utrymme för att uträtta de behov som måste uträttas
om vi ska få sova hela natten.
Om jag
är ute i trädgården på kvällen står de ca 20 m utanför staket och betar. Ingen
bryr sig om mig. Jag kan hänga över staketet och prata med dem utan att de
reagerar och vid ett tillfälle passerade jag ett buskage med en hjort som stod
så nära att jag hade kunnat ta på henne.
Men
måttet började bli rågat den kväll vi skulle ut och det stod en magnifik
hjort-tjur precis utanför grinden. Jag gick ut, tjoade och viftade med armarna.
Han kunde inte ha brytt sig mindre.
Jag
öppnade grinden och konstaterade att han var ganska stor.
Han
tittade på mig och noterade förmodligen att jag var rätt liten.
Jag
sade till på skarpen .. Nu får du allt ta
och flytta på dig .. och tog några steg till. Han rörde sig inte ur fläcken
och nu var jag för nära för att det skulle kännas bekvämt.
Så där
stod vi. Jag ville inte gärna vända ryggen till eller backa och det var
uppenbart att inte heller han hade några tankar i den riktningen.
Efter
några minuters dödläge viftade jag lite planlöst med armarna, vilket tydligen
var så pinsamt löjligt att han oändligt långsamt förflyttade sig de tiotal meter som
vi behövde för att kunna smita ut och bort.
Och så
har det varit, år efter år och hjortarna blir bara fler och fler och vildsvinen
färre och färre. Så vi ser det positivt och äter i stället, utan dåligt
samvete, nästan bara hjortkött numera. Men det är någon annan som står för
själva skjutandet.
De
flesta hundpromenaderna går förbi en lång, hög granhäck som omringar en
granntomt. Vi har gått förbi där minst tre gånger varje dag, vilket betyder att
vi passerat granhäcken minst 6 gånger per dag .. under drygt 20år.
Det är
inget jag funderat över, förrän för någon vecka sedan. Men nu ser jag det som
ett högriskprojekt varje gång vi passerar.
Som
vanligt gick vi och pratade medan Rackarkotten uppdaterade dagens
revirmarkeringar .. när det plötsligt brakade till i granhäcken och 12 hjortar
störtade ut i vild panik.
Mindre
än två meter framför mig!
Vi
kunde ju ha dött!
Till
och med hunden frös till is av ren fasa. Att bli nedmejad av ett så stort gäng
hjortar hade förmodligen varit värre än att bli påkörd av en bil.
Nu
lyser vi in bland grenarna med en ficklampa och går VÄLDIGT försiktigt förbi
granhäcken och vi är rejält trötta på gängbildningarna i närområdet .. men
kom inte och säg att det inte händer något på landet.
För att undvika onödig uppmärksamhet från statsmedia
och övriga landets uppmärksamma mediekår vill jag också klargöra att hjortarna
på bilden inte är samma hjortar som hänger utanför vårt staket och att
hjort-tjuren inte är den som parkerade utanför vår grind. Däremot så är alla hjortarna svenska och
fotograferade i hjorthägn på Kolmården respektive Uppland och har definitivt
ingenting med årets valrörelse att göra, varken till höger eller vänster.
