Nu har jag fått nog ..

.. och då menar jag inte regeringen eller statsmedia, för dem fick jag nog av för länge sedan.

Nej, de som stör tryggheten och säkerheten här ute i landsortsdjungeln, långt bort från de spännande och omväxlande storstadsmiljöerna som skildras i media, är stora gäng av dovhjortar som mer eller mindre omringar vårt hem.

När vi flyttade hit tyckte vi det var odelat trevligt med en flock hjortar utanför staketet, men nu är det fler flockar, med mellan 10-15 djur i varje, som strosar runt i omgivningarna och då uppstår vissa problem. Eller utmaningar för att uttrycka det korrekt.

Hjortar är fredliga djur, men det blir lite pyssligt att rasta hunden som enbart ser dem som hot .. eller mat?? .. som ska jagas och skällas ut till varje pris. Om hjortarna haft vett om att bli rädda och springa sin väg hade det väl inte varit någon större utmaning, men det värsta är att de antingen helt nonchalerar oss eller intresserat följer oss på behörigt avstånd.

Vi har tre vägar att gå. Om vi har riktig otur så finns det ett efterhängset gäng på varje fält vid varje väg, vilket gör att det tar rejält med tid innan hunden får tillräckligt med privat utrymme för att uträtta de behov som måste uträttas om vi ska få sova hela natten.

Om jag är ute i trädgården på kvällen står de ca 20 m utanför staket och betar. Ingen bryr sig om mig. Jag kan hänga över staketet och prata med dem utan att de reagerar och vid ett tillfälle passerade jag ett buskage med en hjort som stod så nära att jag hade kunnat ta på henne.

Men måttet började bli rågat den kväll vi skulle ut och det stod en magnifik hjort-tjur precis utanför grinden. Jag gick ut, tjoade och viftade med armarna. Han kunde inte ha brytt sig mindre.

Jag öppnade grinden och konstaterade att han var ganska stor.

Han tittade på mig och noterade förmodligen att jag var rätt liten.

Jag sade till på skarpen .. Nu får du allt ta och flytta på dig .. och tog några steg till. Han rörde sig inte ur fläcken och nu var jag för nära för att det skulle kännas bekvämt.

Så där stod vi. Jag ville inte gärna vända ryggen till eller backa och det var uppenbart att inte heller han hade några tankar i den riktningen.

Efter några minuters dödläge viftade jag lite planlöst med armarna, vilket tydligen var så pinsamt löjligt att han oändligt långsamt förflyttade sig de tiotal meter som vi behövde för att kunna smita ut och bort.

Och så har det varit, år efter år och hjortarna blir bara fler och fler och vildsvinen färre och färre. Så vi ser det positivt och äter i stället, utan dåligt samvete, nästan bara hjortkött numera. Men det är någon annan som står för själva skjutandet.

De flesta hundpromenaderna går förbi en lång, hög granhäck som omringar en granntomt. Vi har gått förbi där minst tre gånger varje dag, vilket betyder att vi passerat granhäcken minst 6 gånger per dag .. under drygt 20år.

Det är inget jag funderat över, förrän för någon vecka sedan. Men nu ser jag det som ett högriskprojekt varje gång vi passerar.

Som vanligt gick vi och pratade medan Rackarkotten uppdaterade dagens revirmarkeringar .. när det plötsligt brakade till i granhäcken och 12 hjortar störtade ut i vild panik.

Mindre än två meter framför mig!

Vi kunde ju ha dött!

Till och med hunden frös till is av ren fasa. Att bli nedmejad av ett så stort gäng hjortar hade förmodligen varit värre än att bli påkörd av en bil.

Nu lyser vi in bland grenarna med en ficklampa och går VÄLDIGT försiktigt förbi granhäcken och vi är rejält trötta på gängbildningarna i närområdet .. men kom inte och säg att det inte händer något på landet.

För att undvika onödig uppmärksamhet från statsmedia och övriga landets uppmärksamma mediekår vill jag också klargöra att hjortarna på bilden inte är samma hjortar som hänger utanför vårt staket och att hjort-tjuren inte är den som parkerade utanför vår grind. Däremot så är alla hjortarna svenska och fotograferade i hjorthägn på Kolmården respektive Uppland och har definitivt ingenting med årets valrörelse att göra, varken till höger eller vänster.

Smarta rådjur!

Vi har oroats av att den allt större flocken hjortar .. som nu är uppe i över 20 djur .. skulle tränga bort de två svältande rådjuren som vi ursprungligen började utfodra.

Men djur är smartare än vi tror. Rådjuren har själva gjort en riskkalkyl och kommit fram till att vi som kommer med maten är ofarligare än hjortgänget som hotar att äta upp den.

Nu när Maken kommer med sitt lass av ensilage, renpellets och äpplen .. står rådjuren beredda bara 10 meter ifrån honom och så fort han lagt ner den sista högen och vänt ryggen till så springer de ner för slänten och kastar sig över godbitarna. Hjortarna däremot reagerar skrämt så fort en enda individ hoppar till och blir som grupp mer rädda och försiktiga.

Det är lätt att känna igen mänskligt beteende även hos djur .. den som tar risker och chansar får ett bättre utgångsläge. Men visst .. vi hade ju kunnat haft ett gevär bakom ryggen, det vet ju inte dom?

Nej .. nu tror jag att jag svimmar!!

I morse när Maken traskade upp med frukosten till våra svältande rådjur orkade de inte längre hålla på att gömma sig. På säkert avstånd betraktade de honom medan han spred ut ensilage, renpellets och äppelklyftor. Maken var lycklig som ett barn när han kom hem .. de lever och mår bra båda två!! För vi hade oroat oss lite för att den allt större gruppen hjortar skulle köra bort dem.

Nu när vi lunchrastade hundarna var hela hjorthögen i skogsbacken .. en 8-9 st ungefär. En del var inte så stora och en var så ljus att den var nästan vit .. det är lite häftigt att vara så nära vilda djur utan att de visar rädsla. Det var väl bara 25 meter till de närmaste och det känns inte riktigt bra att de är så orädda. Hundarna bryr sig inte heller längre utan låtsas som ingenting .. men när vi passerade de gamla resterna av en granhäck som skymde sikten så höll vi nästan på att falla till marken av chocken!!!

Där stod en grupp på ca 12-15 hjortar i en tät klunga ivrigt tuggande på ett träd!!!

Från 2 stackars svältande rådjur till ett 30-tal djur som väntar på stödfodring .. känns lite ogreppbart.

Jag undrar hur många hjortar det egentligen finns i omgivningen?????

Försörjningsansvaret växer!!

När det är mycket snö då blir vi piggare, står det i Aftonbladet!

Det är en ren lögn .. jag har aldrig varit så trött som nu!! Jag skottar snö, lassar in pellets för eldning och ser knappt att det är ljusare och "uppiggande".

"Den vita vintern gör oss piggare, djuren fler och sommaren prunkande. Djurlivet och växtligheten kommer att vara rikare än någonsin efter den här vintern", säger Lars Åke Janzon, biolog på Naturhistoriska riksmuseet .. och då blir jag jättearg men det går över när jag kommer till sista raden i artikeln där han säger att rådjur och koltrastar är dom som far illa av all den här snön.

För så är det .. vi matar vår rådjursmamma och hennes fjolårsbarn och nu har de lärt sig vilka tider som vi kommer och står otåligt och väntar. Helt osynliga .. tror de .. och det är ju bra för det är nog inte så nyttigt för dem om de fick för mycket förtroende för människan.

Vi har också lärt oss någonting. Äpplen är motsvarigheten till rysk kaviar för rådjur, renpellets är en gourmet-middag, ensilage är helt ok och hö är sånt man till nöds petar i sig när serveringspersonalen är ledig.

I dag var det ovanligt många ben i "hemliga hörnet" .. så vi gjorde en kringgående manöver och smög oss listigt tillbaka och ..

.. upptäckte att vi också har ansvaret för en hjortmamma med fjolårskalv!

Med tanke på att de hjortflockar vi brukar ha utanför staketet sommartid brukar bestå av ca 15 djur, så bävar vi för de närmaste veckorna och längtar ivrigt efter snösmältningen!