Isabella Löwengrip och Greta Thunberg ..

.. båda har de psykiska funktionshinder som de vänt till framgång.

Enligt sin mamma, i boken ”Scener ur hjärtat” är Greta Thunberg diagnostiserad med Aspergers syndrom, högfungerande autism och tvångssyndrom (OCD).

I dagens sommarprat i P1 berättar Isabella Löwengrip om att hon har diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom. Med tanke på vad hon berättar om sin uppväxt med sin pappa, och eftersom Asperger anses vara ärftligt, verkar det inte helt otroligt att hennes pappa har samma diagnos.

Aspergers syndrom är en form av autism. Det är en funktionsnedsättning. De flesta med Aspergers syndrom har normal begåvning. Personer med Aspergers syndrom kan ha svårt att förstå andra människor. Många har specialintressen som de ägnar sig intensivt åt. När de är barn kanske de har svårt att förstå sig på andra barn.

Personer med Aspergers syndrom har flera gemensamma drag, som hänger ihop med funktionsnedsättningen. Alla är ändå olika och har sin egen personlighet.

Många med Aspergers syndrom vill gärna vara tillsammans med andra men de vet inte alltid hur man gör. De kan till exempel ha svårt att se och förstå om andra personer är glada, ledsna eller arga. De kan också själva ha svårt att visa vad de känner.

De har också svårt att förstå att andra personer kanske inte uppfattar saker likadant som de själva gör. Det händer att personer med Aspergers syndrom fortsätter att prata även om den de pratar med inte vill lyssna.

En del har svårt att förstå skämt, ironi eller vissa uttryck, till exempel "att vara som hund och katt".

Greta Thunberg har själv berättat om sina svårigheter att delta i ”det sociala spelet” där ”normala” människor förväntas säga ”rätt” saker, agera efter förutbestämda mönster och följa vissa okränkbara sociala regler.

Isabella Löwengrip berättar själv om -  saker jag är dålig på är att hålla koncentrationen uppe när jag inte tycker att det är intressant längre. Det spelar ingen roll vem jag har möte med, när det går långsamt eller det blir för mycket kallprat om vad någon ska göra på semestern så avbryter jag direkt och ber att vi speedar på eller håller oss till agendan.

Det är ju inte så trevligt. Det fattar ju jag också. Men jag har väldigt svårt för att hålla det inombords. Sedan är jag också dålig på att läsa mellan raderna eller ”känna in”. Odd tycker att han kan känna en stämning i rummet, andra snackar om energier. Jag har noll koll. Känner inget alls mellan fyra väggar. Jag har svårt att förstå ironi och uppfattar mycket rätt bokstavligt om det inte är något upprepade som jag lärt mig.

Hustrun till en känd skribent, som föreläser om autism, berättade om ett tillfälle när en god vän på hennes arbetsplats tog henne åt sidan och sa (ungefär) – du borde tänka på att inte gå direkt till din arbetsplats utan att först hälsa och fråga hur dina arbetskamrater har det eller mår.

Ett tips som hon tacksamt tog emot och genast omsatte i praktiken.

Problemet var dock att ingen berättade att hon också förväntades reagera på svaren.

Så hon frågade vänligt ”hur har helgen varit?” – och fortsatte sedan in till sitt skrivbord utan att vänta på svar.

Så kan umgänget med andra se ut för den som har ett funktionshinder inom autismspektrumet.

Både Greta och Isabella har förvandlat sina funktionshinder till styrkor. Använt det som skulle ha hindrat till en framgång.

Greta Thunberg har blivit näst intill helgonförklarad – mycket mot sin egen vilja.

Isabella Löwengrip har mött ett hat som jag personligen mår väldigt illa av när jag stöter på det. Särskilt i dag efter dagens sommarprat i P1, när ett hånfullt blogginlägg genererat över 450 i huvudsak negativa kommentarer.

Två starka unga kvinnor som har envisats med att följa sina drömmar, vänt det som kunde ha varit ett hinder till en styrka - trots att de kanske inte riktigt stämmer in i den bild som vi har över hur vi ska vara eller fungerar för att bli en del av ”Alla Andra”.

Priset som de kanske får betala längre fram i livet, på grund av sina funktionshinder, kommer att bli deras eget att betala. Precis som för alla andra som tar sig rätten att dela ut helgonglorior eller förkastelsedomar i ett Sverige som påstår sig hylla tolerans, jämlikhet och mångfald (som faktiskt också inbegriper funktionshinder) och allas lika värde.  

Ernman/Thunberg – Scener ur hjärtat.

Jag har läst familjen Ernman-Thunbergs bok, en lättläst pocket som handlar om en privat familjekris och en klimatkris som berör oss alla.

Vi har diskuterat boken, en god vän och jag. Vi reagerade olika på innehållet – det här är min upplevelse av texten, inte hennes - men båda kunde vi lätt identifiera oss med det kaos som kan uppstå när en familj överlever genom att klamra sig fast vid varandra och varandras svårigheter så till den milda grad att alla blir både en del av och orsaken till det kaos som det inte verkar finnas någon väg ut från.

Som alla andra som söker hjälp i en omöjlig situation får familjen Ernman/Thunberg lära sig att samhället är som sämst när vi behöver det som mest. Det är en insikt som alltid infinner sig hos de mest utsatta när den är som mest ovälkommen.

Vi får ta del av privata och utlämnande berättelser om Gretas och Beatas psykiska problem, ångest, självsvält, tvångstankar, diagnoser och utredningar och som förälder ifrågasätter jag om det verkligen är nödvändigt. Barnen har gett sitt godkännande, skrivs det, men kan ett barn verkligen bedöma det? Har jag som förälder och vårdnadshavare ens rätt att be om ett så integritetsöverskridande godkännande av ett minderårigt barn? Även om jag menar aldrig så väl och syftet är aldrig så gott?

Som tur är behöver jag inte svara på den frågan. Den får Greta och Beata ställa om det behövs senare i livet.

Familjen engagerar sig i jämlikhetsfrågor, flyktingmottagande, söker lösningar och avlastning, tappar taget och faller handlöst, reser sig, faller igen och igen. Ingen ska behöva stå så sårbar och ensam i en så svår situation, oavsett om det handlar om en välavlönad kändis eller en arbetslös bidragstagare.

Jag har träffat många familjer i samma hopplösa situation. Väldigt ofta går de sönder och någon – oftast mannen – överger det sjunkande skeppet och satsar på en ny familj och en bekvämare seglats över livshavet. Familjen Ernman/Thunberg håller ihop och deras räddning blir Gretas stora engagemang och fixering vid klimatkrisen.

Hon läser på, gör sin egen statistik, lyssnar på politikernas tomma, innehållslösa floskler och klyschor och hon inser att även om alla vet att något måste göras, så är frågan inte lika viktigt för makthavarna som den är för henne och borde vara för hennes jämnåriga som ska leva med resultatet.

Hela familjen samlas runt det Greta brinner för. Klimatkrisen blir så att säga familjen Ernman/Thunbergs frälsarkrans.

Resten vet vi. Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet gjorde henne känd över hela världen. Jag har aldrig sett henne så lycklig - säger hennes mamma och jag tror henne. Den rädsla som Greta lever med dygnet runt är helt äkta, den panik som hon vill förmedla och väcka hos andra är hennes egen, hennes familjs engagemang är villkors- och vinningslöst och genom att förmedla det till andra är de inte längre ensamma.

Jag läser att .. om vi inte klarar Parisavtalets tvågradersmål kommer vi att sätta igång en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll. Det finns till och med en klocka som räknar ner tiden vi har kvar innan det är försent att uppnå tvågradersmålet. Klockan är baserad på FN:s officiella siffror och i skrivande stund (2018) så står den på 18 år, 157 dagar, 13 timmar 22 minuter och 16 sekunder.

En klocka som obönhörligt tickar mot en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll är förmodligen skrämmande för vem som helst och särskilt för den som lider av ångest, tvångstankar och saknar förmåga att sortera och filtrera all information som sköljer över oss i dagens informationssamhälle. Det här är ju Gretas absoluta sanning, inte undra på att hon töjer sig till det yttersta för att förmedla sin rädsla och panik.

Hon har ju inte heller fel. Vi människor har under lång, lång tid ägnat oss åt att såga på grenen vi sitter på. Men kommer vi att förändra våra levnadsvanor innan vi tvingas till det?

Knappast.

Vi anpassar oss när och om vi tvingas till det. Förmodligen kommer många att offras medan de starkaste överlever i ett nytt samhälle under helt andra förutsättningar, eller så gör vi sällskap med andra utrotningshotade arter och dör ut lite obehagligt långsamt.

Det sistnämnda är kanske det bästa både för klimatet och miljön.

Men för mig är den bestående känslan efter att ha läst sista sidan av Scener ur hjärtat – det här kan aldrig sluta väl.

Och då tänker jag inte främst på klimatkrisen.