Jag brinner och vänstern släcker ..

..  elden eller kväver den, beroende på hur man ser det.

Jag är en människa som är rätt gränslös när jag engagerar mig i något, ska jag ha en åsikt så ska den antingen vara målinriktat sökande eller helhjärtad.

Feminism? Det var något som jag verkligen, verkligen brann för. Människor i stället för kön, lön efter kompetens och samhällsnytta i stället för ryggdunkande broderskap och status .. det borde ju passa som handsken i ett vänsterperspektiv?

Så när F! bildades hann trycksvärtan inte torka på tidningssidorna förrän jag skickade ett mail och skrev .. jag vill vara med!! Och jag for iväg på mitt första, och enda, årsmöte som politiskt engagerad och brann för kvinnorna i vården, tjejerna i skolan, invandrarkvinnornas utanförskap och de funktionshindrade kvinnornas utsatthet i ett samhälle som nästan agerar som hallick när de överger dem i oövervakade lägenheter utan en chans att freda sig när den som ringer på inte är den förväntade hemtjänsten.

Och vad fick jag?

Hela ansvaret för HBT-frågan .. som då inte fått något Q påhängt än, en enorm massa genussvammel som inte hade det minsta med ovanstående att göra och en rejäl dos vänsterpolitik som handlade om allt annat än det jag brann för.

Jag förväntades vända mig MOT en massa saker .. men erbjöds ingenting som förde något eller någon framåt .. mer än för dem som siktade på en välavlönad riksdagspost, förstås.

Eftersom jag har svårt att förstå varför just kvinnorna .. som redan har huvudansvaret för familjen, barnen, skolan, omsorgen och vården .. också ska prioritera och bära huvudansvaret för HBT-frågorna så var jag fruktansvärt besviken när jag åkte hem.

Så besviken faktiskt att jag åkte åt totalt fel håll och fick ringa hem för att få en färdriktning när jag upptäckte att jag var totalt vilse i tillvaron.

Jag gick ur F! lika snabbt som jag gick med och jag är nog den enda som har skriftligt på att jag inte längre är medlem. Det var inte lätt att klämma fram det .. men i det läget skämdes jag så över min naivitet att jag behövde ett bevis på att jag återfått mitt fulla förstånd.

Så man kan nog lugnt säga att mitt feministiska engagemang släcktes av en vänsterdusch. Nu ser jag mig som en kvinna bland andra kvinnor som är öppna och solidariska utan vänsterstaket och genuspekpinnar.

Kultur? För mig är det gemenskap, kreativitet, skapande, glädje, färg, form, musik, litteratur och en källa till utveckling och förändring .. men när jag försiktigt närmade mig kulturen och alla dess olika föreningar och grupper, fann jag bara provokation, en längtan efter offentligt erkännande och stabila inkomster i en självbeundrande liten självutnämnd elit. Den tillåtande och samlande glädjen i den skapande kreativiteten lyste med sin frånvaro i lika stor utsträckning som den vänsterpolitiska inriktningen lika tydligt visade sin närvaro.

Nu är jag kreativ tillsammans med andra som inte heller ryms under rubriken kultur .. i mitt fall kan jag ärligt säga att alla tankar på att vara delaktig i något större kvävdes under en vänsterfilt.

Samhällsfrågor ligger mig varmt om hjärtat. Jag brinner för dem som inte själva kan göra sig hörda .. funktionshindrade, äldre, psykiskt sjuka och de som saknar rätt ord för att bli tagna på allvar. Jag mår fysiskt illa av människor som säger att de delar mitt engagemang men villigt byter ut sin övertygelse mot makt och karriärfördelar eller journalister som skriver välfärdspornografi och handlar med nödlidande människor som de sedan kasserar utan att ägna dem en tanke när sista lösnumret är sålt.

Förr köpte vi båda kvällstidningarna .. i dag köper vi ingen. För de som skriver har, liksom de politiska hangaroundsen .. en egen agenda som ska resultera i egna fördelar.

Ingen bryr sig egentligen om de som kostar och inte bidrar, ingen ser dem som likvärdiga individer  som representerar ett liv som lika gärna kunde ha varit vårt eget .. eller kan bli om oturen är framme.

Politiskt är jag sökande och på nätet trodde jag att det fanns ett intresse för sådana som mig. Men på vänstersidan är ingen välkommen som inte redan är troende och bekännande, vilket gör att alla kommentarsvar från "motståndarsidan" framstår som höjden av gästfrihet. För mig har vänstersidan av svensk politik påtagliga likheter med korgen på Ica där det ligger varor med "kort datum".

Nu för tiden ägnar jag mig åt mitt eget tyckande, mina egna funderingar och tankar när det gäller samhällsfrågor och känner tacksamhet för att det uppenbarligen finns fler än jag som kraschat mot vänstersidans betongvägg.

Öppenhet och tolerans .. det är ord som både HBT-rörelsen och vänstern strösslar med i tal och debattartiklar. För att inte tala om orden jämlikhet och jämställdhet!

Ord som sällan omsätts i handling där man i stället hatar, utesluter, hånar och faktiskt krossar de som är olik- eller feltänkande. Så då är det väl inte så märkligt att det uppstår konflikter och uteslutande i ett sammanhang där vänstersidan anser sig ha tolkningsföreträde och vetorätt i kraft av att de "äger" kulturen, hbtq-frågorna, feminismen, media och de "rätta" visionerna .. inklusive formerna för öppenhet och tolerans.

Ekonomi är viktigt för mig. Plus och minus måste gå ihop, för stora skulder och för små inkomster leder aldrig framåt utan bara nedåt .. både för en liten plånbok och för en stor statskassa och därför har jag svårt att köpa vänsterns lockrop .. "ALLT åt ALLA" .. som varken innehåller trovärdig prislapp eller varudeklaration.

Jag förstår mig inte på vänsterbudskapet? Det enda jag uppfattar är att de vill ta ifrån mig mina egna drömmar, mål, åsikter och ersätta dem med något som jag upplever som gammalt, förgånget och föråldrat.

Alla ska leva goda liv .. det är en lovvärd inställning. Men goda liven som målas upp har en förvirrande likhet med vanliga medelklassliv som är mycket föraktade i samma kretsar som vill föra hela befolkningen dit? Vart ska klassresan gå om medelklassen är fienden?

Kultur ska vara för alla .. och något annat val borde det inte finnas.

Men vad som är kultur ska bestämmas, styras och godkännas av särskilda kulturpersonligheter som antingen får stipendier trots att de försörjer sig själva rätt bra eller särskilda kulturbidrag som särskilt kulturella personer förtjänar för sin upplysande gärning bland de obildade?

Vad vill de egentligen alla aggressiva, hånfulla och elitistiska vänstermänniskorna som till och med rangordnar varandra efter åsiktsförtjänst?

Vad har de för mål mer än makt?

Vad brinner de för ... eller brinner de inte alls eftersom de är så fastlåsta i tidigare generationers ideologiska drömmar att de nöjer sig med att släcka alla nya eldar som brinner bland andra?

SvD, SvD, SvD, DN, Expr.,
Klokt, positivt och negativt tänkt .. (i valfri ordning) .. från; Thomas Böhlmark, Peter Högberg, Mattias Lundbäck