Tilliten och sammanhållningen i samhället har minskat ..

.. läser jag i DN i dag och jag blir glad över att någon annan tänker som jag. För jag saknar också tillit och sammanhållning och längtar också efter satsningar på framtidsdrömmar, företagsamhet, hopp och tro på den egna förmågan ..

.. och så var det inte alls det det handlade om.

Så besviken jag blev.

Där jag önskar mig mer frihet, krävde artikelförfattarna mindre av den varan. Där jag önskar mindre regler och begränsningar, erbjöds raka motsatsen. Kreativa idéer som kan utbytas tillsammans med likasinnade och resultera i samarbeten och verksamheter som engagerar många .. finns ju inte på kartan i den tilltänkta medborgartjänsten som mest verkar handla om kaos, kriser, katastrofer och tvångsrekryterad arbetskraft som kan användas när staten så önskar.

Glädjen och kreativiteten lyste verkligen med sin frånvaro.

Flera forskare och debattörer har alltså använt tiden till att komma fram till att tilltron och sammanhållningen i samhället kommer att ÖKA om vi tvingar alla mellan 18 och 24 år att göra samhällstjänst.

Tänk bara vad vi ska älska varandra efter en sådan upplevelse.

Artikelförfattarna talar längtansfullt om den gamla värnplikten då de unga .. fick tillfälle att i studier och arbete umgås med personer från helt annan social bakgrund. Den bidrog till mognad och gemensamt ansvar. För att inte tala om den härdande mobbingen, rädslan, utanförskapet och pennalismen. Lite grand som den gamla sammanhållna skolan, som nu bara finns som internatskola typ Lundsberg.

Det var tider det. När pojkar fostrades till män .. eller bröt ihop alternativt tog livet av sig.

Men nu är det andra tider. Nu är vi både feministiska och jämlika och båda könen kan tvångsarbeta, rödkindade och glada, i skog och mark, vid kriser och vid hot, när det uppstår störningar i el, energi- och vattentillförsel och förmodligen också som draghjälp när tågen inte går av sig själva?

På lingonröda tuvor på den villande mo .. bekämpar landets 18-20-åringar alla skogsbränder, översvämningar och orkaner. 

Tjolahopp?

Jag undrar hur många 18-20-åringar det går åt för att dra ett tåg från Stockholm till Göteborg?

Vårt land behöver visserligen ett bättre samhällsklimat där alla kan få en rimlig möjlighet att förverkliga drömmar utan att riskera hela sitt framtida liv. Det vimlar av talanger, nytänkande, idéer, nyfikenhet och skaparlust men det finns också ett kontrollstaket och en myndighetsbevakning som gör det omöjligt för de flesta att ens försöka bygga något nytt och oprövat .. men jag tror inte att allmän medborgartjänst är receptet för nyföretagaranda, sammanhållning och samhällstillit.

Men jag kan ju bara tala för mig själv. I den åldern hade jag aldrig i livet ställt mig till förfogande för någon slags lägerverksamhet för okänt samhällsarbete .. under ett eller flera år? När jag var 18-24 hade jag förmodligen försvunnit in i någon annan grupptillhörighet under jord och utom synhåll. Bytt ett glädjelöst, kravfyllt helvete mot ett mer glädjefyllt, kravlöst dito, så att säga.

I dag skulle Ingvar Kamprad inte ha haft en chans att sälja sina pinnstolar hemma i garaget. Utan kassaregistrering, handikapptoalett, rätt lokalstorlek, avgifter och tillstånd både hit och dit hade han förmodligen blivit skyldig mer än han förtjänade .. och världen hade fått klara sig utan IKEA.

Sedan kan vi ju inte bortse från vilken förlust medborgartjänstgöringen skulle vara för SVT och andra tv-kanaler. Utan 18-24-åringarna faller ju hela det lönsamma systemet med dokusåpor ihop och jag betvivlar att Paradise Hotell håller stilen om deltagarna hämtas ur den tillgängliga gruppen 65+?.

Men det finns ju vinster med medborgartjänst för alla 18-20-åringar, det kan till och med jag se. Arbetslöshetssiffrorna skulle med ens bli fantastiskt fina i den åldersgruppen, många kanske till och med skulle lämna landet tills de fyllt 30, en del skulle kanske utebli helt och kunna bötfällas och på så sätt ge en liten vinst och .. vips .. så får vi också en helt annan vinkling på begreppet trainees.

Fast till kostnad av ett blygsamt arvode i stället för en marknadsanpassad lön.

Fnordspotting, DHE, Cornucopia,

SvD, Expr.,

Jag brinner och vänstern släcker ..

..  elden eller kväver den, beroende på hur man ser det.

Jag är en människa som är rätt gränslös när jag engagerar mig i något, ska jag ha en åsikt så ska den antingen vara målinriktat sökande eller helhjärtad.

Feminism? Det var något som jag verkligen, verkligen brann för. Människor i stället för kön, lön efter kompetens och samhällsnytta i stället för ryggdunkande broderskap och status .. det borde ju passa som handsken i ett vänsterperspektiv?

Så när F! bildades hann trycksvärtan inte torka på tidningssidorna förrän jag skickade ett mail och skrev .. jag vill vara med!! Och jag for iväg på mitt första, och enda, årsmöte som politiskt engagerad och brann för kvinnorna i vården, tjejerna i skolan, invandrarkvinnornas utanförskap och de funktionshindrade kvinnornas utsatthet i ett samhälle som nästan agerar som hallick när de överger dem i oövervakade lägenheter utan en chans att freda sig när den som ringer på inte är den förväntade hemtjänsten.

Och vad fick jag?

Hela ansvaret för HBT-frågan .. som då inte fått något Q påhängt än, en enorm massa genussvammel som inte hade det minsta med ovanstående att göra och en rejäl dos vänsterpolitik som handlade om allt annat än det jag brann för.

Jag förväntades vända mig MOT en massa saker .. men erbjöds ingenting som förde något eller någon framåt .. mer än för dem som siktade på en välavlönad riksdagspost, förstås.

Eftersom jag har svårt att förstå varför just kvinnorna .. som redan har huvudansvaret för familjen, barnen, skolan, omsorgen och vården .. också ska prioritera och bära huvudansvaret för HBT-frågorna så var jag fruktansvärt besviken när jag åkte hem.

Så besviken faktiskt att jag åkte åt totalt fel håll och fick ringa hem för att få en färdriktning när jag upptäckte att jag var totalt vilse i tillvaron.

Jag gick ur F! lika snabbt som jag gick med och jag är nog den enda som har skriftligt på att jag inte längre är medlem. Det var inte lätt att klämma fram det .. men i det läget skämdes jag så över min naivitet att jag behövde ett bevis på att jag återfått mitt fulla förstånd.

Så man kan nog lugnt säga att mitt feministiska engagemang släcktes av en vänsterdusch. Nu ser jag mig som en kvinna bland andra kvinnor som är öppna och solidariska utan vänsterstaket och genuspekpinnar.

Kultur? För mig är det gemenskap, kreativitet, skapande, glädje, färg, form, musik, litteratur och en källa till utveckling och förändring .. men när jag försiktigt närmade mig kulturen och alla dess olika föreningar och grupper, fann jag bara provokation, en längtan efter offentligt erkännande och stabila inkomster i en självbeundrande liten självutnämnd elit. Den tillåtande och samlande glädjen i den skapande kreativiteten lyste med sin frånvaro i lika stor utsträckning som den vänsterpolitiska inriktningen lika tydligt visade sin närvaro.

Nu är jag kreativ tillsammans med andra som inte heller ryms under rubriken kultur .. i mitt fall kan jag ärligt säga att alla tankar på att vara delaktig i något större kvävdes under en vänsterfilt.

Samhällsfrågor ligger mig varmt om hjärtat. Jag brinner för dem som inte själva kan göra sig hörda .. funktionshindrade, äldre, psykiskt sjuka och de som saknar rätt ord för att bli tagna på allvar. Jag mår fysiskt illa av människor som säger att de delar mitt engagemang men villigt byter ut sin övertygelse mot makt och karriärfördelar eller journalister som skriver välfärdspornografi och handlar med nödlidande människor som de sedan kasserar utan att ägna dem en tanke när sista lösnumret är sålt.

Förr köpte vi båda kvällstidningarna .. i dag köper vi ingen. För de som skriver har, liksom de politiska hangaroundsen .. en egen agenda som ska resultera i egna fördelar.

Ingen bryr sig egentligen om de som kostar och inte bidrar, ingen ser dem som likvärdiga individer  som representerar ett liv som lika gärna kunde ha varit vårt eget .. eller kan bli om oturen är framme.

Politiskt är jag sökande och på nätet trodde jag att det fanns ett intresse för sådana som mig. Men på vänstersidan är ingen välkommen som inte redan är troende och bekännande, vilket gör att alla kommentarsvar från "motståndarsidan" framstår som höjden av gästfrihet. För mig har vänstersidan av svensk politik påtagliga likheter med korgen på Ica där det ligger varor med "kort datum".

Nu för tiden ägnar jag mig åt mitt eget tyckande, mina egna funderingar och tankar när det gäller samhällsfrågor och känner tacksamhet för att det uppenbarligen finns fler än jag som kraschat mot vänstersidans betongvägg.

Öppenhet och tolerans .. det är ord som både HBT-rörelsen och vänstern strösslar med i tal och debattartiklar. För att inte tala om orden jämlikhet och jämställdhet!

Ord som sällan omsätts i handling där man i stället hatar, utesluter, hånar och faktiskt krossar de som är olik- eller feltänkande. Så då är det väl inte så märkligt att det uppstår konflikter och uteslutande i ett sammanhang där vänstersidan anser sig ha tolkningsföreträde och vetorätt i kraft av att de "äger" kulturen, hbtq-frågorna, feminismen, media och de "rätta" visionerna .. inklusive formerna för öppenhet och tolerans.

Ekonomi är viktigt för mig. Plus och minus måste gå ihop, för stora skulder och för små inkomster leder aldrig framåt utan bara nedåt .. både för en liten plånbok och för en stor statskassa och därför har jag svårt att köpa vänsterns lockrop .. "ALLT åt ALLA" .. som varken innehåller trovärdig prislapp eller varudeklaration.

Jag förstår mig inte på vänsterbudskapet? Det enda jag uppfattar är att de vill ta ifrån mig mina egna drömmar, mål, åsikter och ersätta dem med något som jag upplever som gammalt, förgånget och föråldrat.

Alla ska leva goda liv .. det är en lovvärd inställning. Men goda liven som målas upp har en förvirrande likhet med vanliga medelklassliv som är mycket föraktade i samma kretsar som vill föra hela befolkningen dit? Vart ska klassresan gå om medelklassen är fienden?

Kultur ska vara för alla .. och något annat val borde det inte finnas.

Men vad som är kultur ska bestämmas, styras och godkännas av särskilda kulturpersonligheter som antingen får stipendier trots att de försörjer sig själva rätt bra eller särskilda kulturbidrag som särskilt kulturella personer förtjänar för sin upplysande gärning bland de obildade?

Vad vill de egentligen alla aggressiva, hånfulla och elitistiska vänstermänniskorna som till och med rangordnar varandra efter åsiktsförtjänst?

Vad har de för mål mer än makt?

Vad brinner de för ... eller brinner de inte alls eftersom de är så fastlåsta i tidigare generationers ideologiska drömmar att de nöjer sig med att släcka alla nya eldar som brinner bland andra?

SvD, SvD, SvD, DN, Expr.,
Klokt, positivt och negativt tänkt .. (i valfri ordning) .. från; Thomas Böhlmark, Peter Högberg, Mattias Lundbäck

Aldrig är prislappen så tydlig ..

.. som när det gäller vänsterpolitik.

Under Håkan Juholts korta, men intensiva, tid som partiledare vadade vi i värmegivande pingviner, alla under samma paraply omgivna av kultur och till storms mot marknadssamhället med dess giriga utsugare.

På s-bloggar pågick den mest avancerade vuxenmobbning jag någonsin sett. Juholtianerna låg i skyttegravarna och skickade den ena salvan efter den andra mot de Högersossar som tog sig friheten att ifrågasätta den Store Ledaren.

Partikamrater mobbades ut ur partiet, utpekades som falska sossar och omnämndes i de mest nedsättande blogginlägg jag läst. Kriget var ensidigt och osmakligt.

Nu kommer Stefan Löfven, håhå jaja .. och borta är pingvinerna och paraplyerna. Företagande ses med blida ögon och näringslivet är en bunt trevliga grabbar som gör sig förtjänta av sina vinster, eftersom de tillhandahåller de värdefulla jobben som landet så väl behöver

Ropen efter återtagen kontroll över tele, el och järnväg har förvandlats till en önskan om ökad konkurrens inom dessa områden och kraven på förbättrade villkor i välfärdens försäkrings-, bidragssystem har förvandlats till bibehållna begränsade tidsregler för ersättningar.

Men allt detta kompenseras av en opinionshöjning på 10%?

Raskt fäller alla vänstersossar ihop sina solidariska paraplyer för att kunna sola sig i skenet från framgången.

På s-bloggar faller dammet åter över förnöjda "riktiga Vänstersossar" som sover de rättfärdigas sömn i väntan på utdelningen .. Makten.


Alla är numera Mittensossar som värnar om medelklassens mittenväljares intressen?

 "Högersossarna" är nöjda .. och tillbaka i värmen som riktiga sossar igen .. och att "Vänstersossarna" också är nöjda, kan jag bara tolka som att Makten är överordnad både  ideologin och solidariteten med de svenska pingvinerna som vid ett ev maktskifte även fortsättningsvis får nöja sig med att värma varandra.

Prislappen är som sagt väldigt tydlig när det gäller vänsteridéer.

DN, DN, SvD, SvD, SvD, Expr., AB

"Underklass-Safari" ...??

När jag först hörde talas om "Överklass-Safarin" till Solsidan tyckte jag att det var ett roligt grepp .. en resa med humor.

När jag såg inslaget i nyheterna blev jag beklämd och lite illa berörd .. humorn lyste verkligen med sin frånvaro .. och jag fick tydligt och klart för mig varför jag aldrig känner mig hemma i vänsterkretsar trots att jag delar stora delar av ideologin.

Klasshat var ordet för dagen. En av deltagarna tillfrågades om han kände klasshat och svarade lite tvekande och frågande .. njaa, klasshat .. jag vet inte? .. men ändrade sig snabbt när han insåg att svaret var fel .. jodå, lite klasshat känner jag allt.

Där ligger tröskeln som jag aldrig kommer att passera in i vänstermänniskornas land .. hatet ligger i vägen. För att vara en god vänstermänniska måste du bygga upp ett glödgande hat mot dina mer lyckligt lottade medmänniskor.

Varför ska det vara nödvändigt med HAT för att föra ut ett budskap om solidaritet .. är de orden ens förenliga? Varför ska alla dras över en kam och solidariskt hatas och varför ska alla delas in i klasser? 

Förstärker inte det skillnaderna snarare än för människor samman.

Slynglarna på Solsidan flashade med sitt överflöd, kastade ägg och mynt och kände sig oerhört provocerade .. men hur skulle det ha sett ut om någon kommit på den "brighta" idén att anordna en "Underklass-Safari" till Rosengård till exempel? Hade någon blivit förvånad om det områdets slynglar kastat en eller annan sten?

Hade Aftonbladet haft med en reporter som kallat de boende ungdomarna för pöbelhop och kommenterat klädsel, utseende och beteende på samma sätt?

Det finns rötägg överallt och dumhet överallt .. både i och utanför bussar som åker på "Överklass-Safari". Det finns rädsla och avund på båda sidor om samma staket .. blir det mindre av den varan om vi matar på en brasa av HAT?

Vilka längtar efter att betala för att sätta sig på en buss för att uttrycka sitt HAT och sitt FÖRAKT på en "Medelklass-Safari" till de prydliga villaområdena i Stockholms eller Göteborgs lite dyrare och fridfulla förorter?

Och vad gör det för nytta? Var är vinsten .. politiskt eller mänskligt?

Jag hatar ingen. Visserligen finns det några jag tycker väldigt illa om .. men det beror på hur de beter sig eller behandlar andra snarare än på vad de äger. Kan man verkligen HATA människor man inte känner för att de har pengar? Och vad gör det i så fall för nytta?

I så fall borde vi hata våra politiker som anpassat sina löner och villkor till det näringsliv och de riskkapitalister som vi enligt vänsteranhängarna borde hata innerligt och gemensamt!

Vi borde i så fall verkligen HATA alla riksdagsledamöter som utnyttjar systemet och förverkligar sig själva livslångt efter avslutad gärning .. vem ordnar en rundtur så vi får se vad de sysselsätter sig med för att få dagarna att gå?

Vi borde kanske också hata 40-talisterna som har haft arbete hela livet och möjlighet till en god pension och vi borde väl i jämlikhetens namn också hata medelklassen som satsat på villa, volvo och vovve och grillar i den egna trädgården med släkt och vänner.

Men får du mer om du hatar och föraktar .. blir solidariteten starkare och viljan till att se alla som lika större, om du bygger ditt liv eller hela din politiska samhällsvision på hat?

Visa mig en enda människa som inte har drömmar om att få det bättre ställt, få mer och få det bättre. Visa mig en enda arbetande strävande människa som villigt sänker sin standard till den låga nivå som krävs för att vi alla ska leva på exakt samma villkor utan krav på motprestation.

Visa mig ett enda kärleksfullt land utan hat .. som fungerar demokratiskt och ekonomiskt, utan människor som vill satsa allt och all tid på att utbilda sig, klättra på karriärstegar, bygga företag, tjäna pengar, förbättra sina levnadsvillkor, söka strålkastarljuset eller makten eller flyga högt?

Är det verkligen inte möjligt att kämpa för solidaritet och jämlikhet utan hat?


Bloggat: Radikalen (tack Melmac), Mångmamma,


DN, DN,