Efterfrågan på svenska
varor sjunker på grund av den ekonomiska krisen i Europa, arbetslösheten ökar,
andelen äldre som behöver vård och stöd ökar för varje år, sjukvården skriker
efter mer personal, handikappade förnekas egna boenden, anständiga liv, sysselsättning
eller assistans, skolan håller inte måttet och fler och fler går ut i samhället
utan minsta chans att kunna försörja sig .. någonsin.
Och då slår
Kristdemokraterna ett slag för hemmafrun??
Jag förstår ärligt talat
inte hur de tänker?
I och för sig förstår
jag var tanken kommer ifrån. När Dottern var liten och ny så tänkte jag den
själv. Tänk om jag kunde få den summa som en dagisplats kostade .. eller bara
en bråkdel .. så kunde jag vara hemma med henne och någon annan kunde få min
plats.
Win-win för samhället
och mig, eller hur? Fast det fungerar ju inte riktigt så.
Jag tänkte inte ett
ögonblick på hur det skulle bli sedan? Om det fanns något jobb till mig när jag
lallat färdigt i babyland? Hur min egen framtid skulle se ut om jag plötsligt
blev ensam och Maken seglade iväg med en nyare modell?? Pension .. vad var det?
Men, just där och då,
kunde jag inte tänka mig att någon annan skulle få ta hand om MITT barn! Jag
ville vara med henne JÄMT .. följa hennes utveckling, beskydda henne, göra
allting tillsammans med henne och vanka omkring som en lejonhona runt sin unge.
Samtidigt som jag kände
mig instängd, låst och handlingsförlamad?
Det var en märklig tid
egentligen, nu när jag tänker efter?
I samma ögonblick som vi
blev föräldrar upptäckte jag sidor hos mig själv som jag aldrig mött tidigare?
Jag visste plötsligt allting bäst när det gällde barn .. vilket var väldigt
egendomligt eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av andras barn och
aldrig deltagit i någon form av barnaktiviteter.
Men direkt så tog jag på
mig ansvaret och tolkningsföreträdet i egenskap av MAMMA!! Samtidigt som jag
kände mig som världens mest värdelösa i den rollen?
Så, efter en tid, så
märkte jag en förskjutning i förhållandet mellan Maken och mig? Han satte på
sig jackan och ropade .. jag sticker ner
till NN en stund! Eller ... jag går
ut till garaget och fixar lite grand! Jag kanske blir sen eftersom jag tänkte
göra ditt eller datt!
Medan jag ödmjukt
frågade .. kan jag åka till biblioteket
någon timme? Går det bra om jag åker över till XX på en fika? Gör det något om
jag vill göra ditt eller datt i morgon?
Helvete! Jag kände mig
som om någon spikat fast mig i väggen! Och det värsta var att den som höll i
hammaren .. det var jag själv!
Det blev ändring på det
.. men än i dag kan jag känna hur det rycker i offermammans ärm ibland när det
gäller Dottern.
Jag gick aldrig tillbaka
till arbetet efter barnledigheten .. och fick inget hemmafrubidrag heller. Vi
sålde huset och såg till att vi blev skuldfria och hyrde ett hus i obygden. Sedan
fixade jag tillräckligt med arbete åt mig själv .. sådant som jag kunde göra
hemma eller när Maken var ledig från sitt jobb .. så att vi överlevde de år som
vi valde att leva som vi ville.
Det var "fattiga"
men bra år eftersom vi hela tiden var tvungna att vara aktiva och kreativa för
att få det hela att fungera. Roliga år, när vi provade och kläckte den ena
vansinniga idén efter den andra .. en del fungerade, andra föll platt till
marken.
Jag har fortfarande kvar
en korg med några fanerskyltar i form av katter som jag tillverkade med rätt
hyfsad förtjänst, om någon är intresserad?
Maken köpte in
fullständiga vrak som blev skapliga fordon .. och en liten vinst och jag
stickade konstiga västar och tröjor av udda garner som jag köpte på
utförsäljningar.
Timpenningen var förmodligen
urusel .. men känslan var enorm.
Och så kom den dagen när
skolan började och jag kunde gå ut och jobba lite mer normalt.
Men tänk om jag varit
hemma hela tiden med en halvhyfsad ersättning .. hur hade jag blivit då? Sex
eller sju år är en lång tid och mycket förändras .. hur hade jag hängt med i
svängarna och vem hade anställt någon som var så dåligt uppdaterad?
Nu gick jag ju inte
tillbaka till mitt gamla jobb, inte ens till samma typ av arbetsuppgifter så
jag vet faktiskt inte hur attraktiv jag hade varit på arbetsmarknaden på den
tiden, men jag vet att jag lärde mig jättemycket .. och inte bara om mig själv
.. utan också om hur samhället fungerar, att det finns kryphål överallt och att
du klarar mer än du tror och behöver mindre än du inbillar dig, bara du ger dig
fanken på det.
Jag tror att det finns
många hemmafruar i det kristdemokratiska partiet, många hustrur till män som
vill att det ska vara så och jag tror att den gruppen trycker på hårt för att
de är så övertygade om att de gjort rätt livsval för sig själva och sina barn att de inte kan föreställa sig att inte ALLA ANDRA också vill ha det så.
De trycker på så hårt i sin strävan att rädda Sveriges kvinnor och barn .. att de förmodligen kommer att trycka ut partiet ur riksdagen, och det tycker jag
är synd.
Det finns betydligt
större grupper än en liten hög desperata hemmafruar runt Gränna och Husqvarna
som behöver ett parti som strider för dem som saknar egna röster och som inte
kan föra sin egen talan.
Men i partiet som talar
om den lilla människan överröstas de av hemmafruarnas rop på ekonomiskt stöd
för att få vara hemma med sina barn.
Jag förstår inte hur de
tänker??
(Stackars Göran Hägglund .. den ende partiledaren som känns bättre än sitt parti.)
