.. för att han hittade orden som jag saknade, och
för att han hade modet att skriva dem i ett öppet brev i DN i dag.
Läs det .. "Jonas min vän," .. ett svar till
Jonas Hassen Khemiri som tidigare skrivit ett öppet brev till Beatrice Ask.
För vad jag har saknat under i den den senaste tidens
upprörda skildringar av Sverige som ett rasistiskt och fördomsfullt land, är
någon som kan hitta ord som bär framåt och får människorna att se
varandra som just människor. Bara människor .. med fel och brister.
Jasenko Selimovic skriver ..
... "Ditt mörker är
naturligtvis inte det enda. Satte mig och läste Maria Sveland. Hon såg också
könsförtrycket, diskriminering, hur kvinnor förminskades. Nike Markelius.
Hennes beskrivning av hur kulturarbetare förtycks i ett land av inhumana
byråkrater. Sedan träffade jag en muslimsk vän. Han fick mig att se
islamofobin, i attityder, i förhållningssätt. Judisk vän. Ett antisemitiskt
land, Malmö, rädsla att skylta med judiska symboler.
Arbetarklassen. Föraktet mot
arbetarklassen, svårt att sätta fingret på men kännbart. Homosexuella. För dem
var klassföraktet ingenting mot blåmärken och slag.
Ateister, förtryckta av de religiösa,
och religiösa förtryckta av de sekulära. Ungdomar, övertygade att polisen hatar
dem, att de aldrig bereds utrymme i samhället. Romer, som inte kan ens hyra
bil. Äldre. Samer. Katoliker. Svarta. Muslimska kvinnor. Funktionshindrade.
Hemlösa. Tornedalingar. Överviktiga. Landsbygdens folk. Transsexuella.
Anorektiska. Afrikaner.
Sedan träffade jag den enda bekant
som jag tror röstar på SD. Även han kände sig missgynnad. Han ansåg att hans
område förfallit sedan invandrarna flyttade in, hans barn blev nu kallat
”svenne”.
Vissa av de här, min vän, var mer
förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var
mest utsatta, mest missgynnade".
Så ser och känner jag det också. Diskriminering och diskriminerade finns,
men många väljer att "tolka världen
så att den bekräftar deras världsbild" och ser inte att det kan finnas
andra orsaker till det som de upplever som rasism eller diskriminering.
Förståelsen mellan människor blir på något sätt enkelriktad och det finns bara
en sanning att förhålla sig till. Det finns inte minsta antydan till utrymme
där det går att nå fram till förståelse eller förändring.
För om någon är ett offer, så måste det finnas en gärningsman, eller hur?
Det är ju själva förutsättningen, att det ska finnas någon att anklaga och
bestraffa.
Och om en hel grupp människor ses som offer .. så måste alla andra ses
som gärningsmän. Eller åtminstone känna sig som möjliga gärningsmän till
motsatsen bevisats.
Men för att bevisa att jag inte är fördomsfull så måste jag anklaga andra
för att vara det .. för hur ska jag annars kunna bevisa att jag inte är lika fördomsfull
som dom?
Jag har aldrig medvetet tänkt på människor på det sättet, även om jag
förmodligen oavsiktligt uttryckt mig klumpigt eller felaktigt ett antal gånger
.. men jag tror ärligt talat inte att det är möjligt att gå genom livet utan
att bli missförstådd eller missförstå.
En trevlig människa är en möjlig vän .. en otrevlig människa tar jag
avstånd från. Konstigare än så känns det inte, men förmodligen har jag lika
många omedvetna fördomar som alla andra?
En del människor kommer jag nära, andra är svåra att förstå sig på,
ytterligare några lever i en värld som jag inte kan navigera i, ett mindre
antal tycker jag rent av illa om, någon kan jag till och med bli rädd för och
väldigt många kan jag vara mig själv tillsammans med. Men de ser inte ut på
något särskilt sätt och behöver inte vara i samma ålder, av samma kön eller komma
från samma sammanhang som jag.
För mig är huvudsaken att vi kan skratta tillsammans, kan tillföra
varandra något som vi kan växa av, eller tala om, och att de kan acceptera mig
med alla mina fel och brister. För så egoistiska är de flesta människor .. tyck
om mig, så tycker jag om dig tillbaka.
Jag vill inte bli utpekad som gärningsman när en annan grupp utses till
offer. Det stänger en dörr till människor som jag därmed aldrig får chansen att
lära känna. För varför skulle de vilja umgås med mig .. en misstänkt smygrasist
som helst vill se en del av mina medmänniskor med böjd rygg?
Och eftersom jag inte vet vilka som ser mig på det viset, men dagligen får
veta inom vilken grupp de finns .. så blir jag försiktig och misstänksam,
vilket förstärker bilden av en fördomsfull gärningsman.
Till slut så kanske jag blir det jag inte var från början? Det skrämmer
mig.
Så jag är tacksam mot Jasenko Slimovic för att han talar om Sverige som
"ett vänligare, varmare land",
"ett av västvärldens mest öppna och
villiga att ta emot invandrare" och att "Världen är inte enkel. Inte uppdelad i onda eller goda".
Det är ord som inte skambelägger det faktum att jag inte på något vis är
ett offer, eller anklagar mig för att vara en fördomsfull gärningsman eller gör
att det känns som om jag borde be om ursäkt för att jag har rötter från
Hedenhös i den svenska myllan.
Tack, Jasenko Selimovic för att du i första hand ser dig .. och mig .. som
medmänniskor!
