Min kropp .. allas angelägenhet??

Jag har tänkt mycket på Kerstin Thorvall i dag. På hennes liv .. som jag uppfattade det .. och på hennes böcker och hur de har påverkat mig.

Jag var väldigt ung när jag läste "Det mest förbjudna". Det var ingen bok som jag diskuterade med min mamma precis .. jag tror inte ens den nämndes hemma. Men jag minns också vad Expressens kritiker Björn Nilsson skrev i sin recension .. "Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon inte".

Jag tyckte det var förfärligt .. kränkande och onödigt .. det hade ju ingenting alls med det litterära värdet på boken att göra?

Med vilken rätt uttalade han sig så???

Det var då jag började ana att min kropp .. den kanske inte bara var min?? Den verkade vara en angelägenhet för hela samhället? Det kanske till och med är så att hela samhället anser sig äga rätten till att värdera min kropp??

Samhället, media, du och jag .. har vi verkligen rätt att tycka och ha åsikter om att andra är för tjocka, för smala, för fula eller för okvinnliga? Är det rimligt att vi går omkring och VET hur en kvinna ska vara, se ut eller klä sig och med vilken rätt föraktar och nedvärderar vi dem som inte uppfyller måttet?

Som kvinna förväntas jag alltid tänka på hur jag ser ut och uppfattas. Är min klädsel eller mitt utseende passande för sammanhanget, min ålder eller sällskapet. Annars kan andra ha åsikter som sårar och kränker.

Mitt utseende är en angelägenhet för hela samhället .. oavsett om jag klär mig i burka eller bikini!!!!
"Kan jag ha det här?? .. frågar jag min man. "Ser jag dum ut? Kan jag verkligen ha kortärmat, urringat, eller så här tight?? Är jag för gammal för den här tunikan? Har jag för mycket smink? Hur ser håret ut .. ska jag sätta upp det i stället? Kan jag ha de här skorna, den här väskan och syns det att jag har en blemma på hakan???

Och han svarar lika förvånat varje gång .. "det bestämmer du väl själv?"

Men det lärde jag mig av turbulensen och åsikterna omkring Kerstin Thorvalls författarskap ..

.. att det gör jag inte alls alla gånger.

En del författare kommer så nära ..

.. att de nästan blir som vänner, trots att jag aldrig mött dem. En sådan person var Kerstin Thorvall för mig.

Jag tror jag läst nästan allt hon skrivit .. från barnböcker till vuxenlitteratur .. och inte bara en gång. Jag har känt igen mig i hennes oro för att inte vara "lagom", i hennes panik för att bli fastbunden i de band som alla kvinnor bör foga sig i att bli bundna med, i hennes sorg över att inte vara lika vacker och över att inte kunna leva livet lika lätt som de kvinnor hon tecknade med så lätta, flytande linjer. Jag upplevde henne som stark .. men ändå svag och bräcklig .. en levande, kreativ och intensiv människa.

Mitt tidiga tonårsjag identifierade sig med Kerstins ihågkomst av en midsommarkväll när hon stod i fönstret och hörde skratten och såg glada jämnåriga på väg mot kvällens nöjen ... och hon, bara hon, var ensam och utanför.

Jag applåderade skräckslaget .. och i smyg .. hennes berättelse när hon erkände sin otrohet inför den lika otrogne maken och förfärades solidariskt med henne över hans reaktion.

Jag frös till is när jag läste "Det mest förbjudna", rördes till tårar över böckerna om Signe och rös av skräckblandad beundran över hennes självutlämnande skildringar av sin sexualitet .. får man verkligen skriva SÅ?? Känna så?? Göra så???

Kerstin Thorvall har följt mig genom åren. På sätt och vis har hennes böcker gett mig stöd i att vara mig själv ... och nu kommer hon inte att skriva mer.

Kerstin Thorvall är död och jag tänker inte skriva att jag sörjer, hon ville inte bli gammal och leva i en åldrad, begränsad kropp, hon fann sig inte tillrätta i den isolering och det beroende det innebar ..

.. och för mig och många, många fler kommer hon alltid att vara levande i sina böcker.

Tack för allt, Kerstin Thorvall!!!