Lilla Vita Vimsiga Katten föddes med kejsarsnitt som en av sex kattungar. Vi trodde inte att hon skulle överleva .. liten, ynklig och totalt oförmögen att hävda sig mot sina större och livskraftiga syskon låg hon passiv bredvid sin mamma.
Vi stödmatade och brydde oss och allt eftersom tiden gick insåg vi att det måste vara något fel på henne eftersom hon förblev tunn och ynklig och verkade ovanligt förvirrad.
Hon blir INTE gammal, sa vi och bestämde oss för att ge henne ett så bra liv som möjligt den lilla tid hon hade kvar hos oss. Ingen annan katt har blivit så bortskämd och bortklemad som lilla Vita Vimsiga .. för hon hade ju inte så lång tid att leva.
Nu är alla hennes syskon borta sedan många år .. och i torsdags kväll hände det som vi trott skulle hända varje dag i över 17 år .. lilla Vita Vimsiga Katten tappade taget om livet och blev sorgligt liggande i sitt favorithörn.
På fredag morgon befann jag mig utanför veterinärmottagningen innan de öppnade och en dryg halvtimme senare fanns inte vår Vita Vimsiga Katt mer.
Jag är enbart tacksam för att vi fick ha henne så länge .. men eftersom vi förlorat ytterligare 3 gamla vänner på mindre än ett halvår så gick jag nästan sönder.
Jag orkade inte vara ledsen mer, orkade inte ha döden traskande i hasorna med sjukdom, ålderskrämpor och ständig oro. Det låter kanske egoistiskt och lite grand att ta i när det gäller hundar och katter .. när det finns så många som far illa här i världen .. men ibland är man inte mer än människa och de avsked, tomrum och den saknad som händer närmast värker starkare än andra.
Maken föreslog att vi skulle göra något .. jag tvärnekade. Jag ville inte göra något alls mer .. aldrig!!
Maken undrade om det verkligen inte fanns något alls som jag skulle tycka var roligt .. och jag min idiot frågade det samma.
Och just därför hamnade jag redan samma kväll på ett Bed & Breakfast i Trollhättan tillsammans med Maken och hundarna.
Större delen av den här dagen har vi provkört Rolls Royce och Bentley .. och det måste jag säga var något som jag själv ALDRIG hade kunnat komma på? Men kul var det och så överklassig har jag aldrig tidigare känt mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det kallar jag ett högkvalitativt sätt att hantera sorg och frustering!
SvaraRaderaJag läser med glädje om dina hundar o katter när de busar och mår bra...och med sorg o tårar när du måste skiljas från dem...Har varit i samma läge många gånger. Jag har haft en kattfamilj på fem, förutom en del inneboende när jag var med och drog igång ett hem för hemlösa katter. Nu är det bara en kvar, Sofia, 12 år, äter o sover o mår bra, fick ny filt i fredags så hon har slutat drapera sig i soffan hoppas maken..vi får se hur länge vi får ha henne. Men mitt i eländet, grattis till en förstående make!
SvaraRadera