Vår Vita Vimsiga Katt föddes med kejsarsnitt som en av sex kattungar och vi trodde inte att hon skulle överleva. Liten, ynklig och totalt oförmögen att hävda sig mot sina större och livskraftiga syskon låg hon passiv bredvid sin mamma.Vi stödmatade och brydde oss. Vi hade inget större hopp, men försökte ge henne en chans i alla fall .. och hon tog den. Men allt eftersom tiden gick så insåg vi att det måste vara något fel på henne, eftersom hon förblev tunn, ynklig och osedvanligt vimsig.
Hon blir INTE gammal .. sa vi och bestämde oss för att ge henne ett så bra liv som möjligt, den lilla tid hon förmodligen hade kvar. Ingen annan katt har blivit så bortklemad och varsamt hanterad som lilla Vita Vimsiga .. för hon skulle ju ändå dö från oss, snart!
Nu är Vita Vimsiga Katten 17 år och den enda överlevande ur sin kull. Under det sista året har hon ÄNTLIGEN börjat gå upp i vikt och känns numera som en riktig katt??
Men fast hennes "korta, sorgliga liv" blev både längre och bättre än förväntat .. så har det blivit en vana att bry sig lite extra om henne varje kväll .. Godnatt lilla vännen, sov så gott .. för man vet ju aldrig??
Hon är som en liten professor, fundersam, långsam och lite vimsigt förvirrad ..
.. och nu utnyttjar jag henne grovt och låter Irländska Milly lära sig katt-etikett på henne.
Visst är det hemskt???
Haha, tycker det låter som ett alldeles utmärkt sätt att få ordning på hund och katt relationerna därhemma.
SvaraRaderaRisken är väl bara att det blir mer katt än hund av Milly till slut.
Katter brukar ju avgå med vinsten. =)))
Vilken gosig liten kisse! Och i morgon ska jag hämta boken om riktiga katter som inte bär rosett. Har fått den via fjärrlån, äntligen. Ska bli spännande!
SvaraRaderaOch puh, vilken duktig skribent du är...vilket ämne du än behandlar. Du har höga läsarsiffror, och det gläder mig alldeles oerhört. Tack, tack, tack för alla tankar du delar med dig av till oss här bakom datorerna! Kram till dig!