Vår Rackarkott ser ut som ..

.. en fullständigt rasren Border Collie, men när vi hämtade hem henne från kenneln där hon mellanlandade på sin resa från Irland så var jag fullständigt medveten om att det förmodligen fanns en eller flera andra raser på insidan.

Men vilka??

Och fanns det överhuvudtaget någon Border Collie alls där innanför det bedrägligt gulliga svartvita utseendet?

Vi har undrat under de här åren, det har vi. Maken hävdar med bestämdhet att det måste finnas minst en bullterrier och någon okänd, helt olaglig ras, där all tankeverksamhet går ut på att skapa största möjliga kaos .. medan jag envisas med att "allting kommer att bli bättre så småningom".

När detta "så småningom" ska inträffa blir dock mer och mer oklart?

I fredags träffade jag en kvinna med en otroligt lydig och fin hund. Suck! Det var också en omplaceringshund .. men från en helt vanlig familj. En VÄLDIGT socialt välanpassad jycke!

Jag berättade om vår Rackarkott som betraktar kopplet som en kriminell betraktar ett handfängsel, som anser att hon .. och bara hon .. kan avgöra hur en akut situation ska tacklas och att det är hon .. och bara hon .. som avgör vilka situationer som är akuta. Allt har oanade möjligheter .. en soptunna är ett löfte om en trestjärnig middag, en papperskorg kan innehålla okända läckerheter och förmodligen skulle hon fånga och käka upp vilken liten gnagare som helst bara hon slapp gå omkring som en fjättrad kedjefånge. (På något sätt låter det  här sättet att se på livet, som en källa till möjligheter, välbekant???)

Jag berättade om hur hon jagar allt, glatt anfaller vad som helst som prasslar i dikeskanten .. en gång var det en orm(!), men för det mesta är det igelkottar och möss .. och hur hon utan att tveka skulle satsa på att jaga en flock hjortar eller en älg i hopp om en redig middag.

Och så avslöjade jag hennes fullständigt hysteriska utbrott när det förhatliga kopplet hindrar henne att följa sina instinkter att fly .. anfalla .. leka .. eller överösa någon med okontrollerad kärlek?

Aha .. sa kvinnan med den onödigt lydiga hunden .. ni har en Lurcher!

????????????

Och det har vi nog, inser jag när jag läser på och Maken nickar bekräftande och påstår att han alltid misstänkt att det fanns något kriminellt i bakgrunden.

För enligt en obekräftad berättelse så förbjöd de engelska och skotska regeringarna ofrälse att äga jakthundar på 14-15-hundratalet, och för att undvika juridiska komplikationer så avlade de ofrälse fram gulliga border collies .. eller något annat ofarligt .. som innehöll snabba vinthundar och vassa terriers med jaktinstinkt. Alltså, en snabb .. helst tyst .. jakthund med hög intelligens, ett slugt djur lämpat för tjuvjakt på kaniner, harar, rävar eller fåglar .. som såg ut som en oförarglig familjehund. Med tiden blev tjuvskyttar och hundhandlare mer och mer skickliga på att producera hundar som passade deras syften, hundar som till och med användes till illegala hundkapplöpningar och liknande.

En hund med kriminell och olaglig bakgrund!

Suck .. ja, nog har vi en Lurcher allt.

Men lydnaden då?

Jodå den finns där .. om det lönar sig tillräckligt mycket. Och när vi befinner oss på inhägnat område så är jag mycket stolt över vad vi har lyckats åstadkomma så här långt.

Och jag älskar min odåga till borderlurcher-collie. Jag nog nästan säga att vi är som två äpplen från samma gren .. ingen av oss gillar att gå i koppel eller att andra fattar beslut åt oss och vi blir precis lika omedgörliga bägge två om någon försöker sätta oss på plats.

Och eftersom både Maken och Dottern är precis likadana så passar hon ju perfekt in i vår familj, eller hur?

Vi kanske skulle byta efternamn till Lurchers?

Ledarskap, en Irländsk Hittehund och Socialdemokrater.

Förtroende är som en varm famn när vi upplever det som självklart .. tryggt och vilsamt. Men samtidigt fullständigt iskallt när det saknas. En oskattbar gåva när man får det, men näst intill omöjligt att reparera när man förlorar det.

I Expressen skriver Eric Sundström om hur Socialdemokraterna misslyckades med att skapa en politisk vision som ger förtroende .. samtidigt som det i andra tidningar rapporteras om Mona Sahlins brist på förtroende både inom och utanför partiet.

Förtroende är också en stor fråga hemma hos oss just nu.

När vår Irländska Milly flyttade in för drygt 2 månader sedan, var det en ömhets- och trygghetstörstande liten hund som försiktigt höll sig nära, nära och försökte vara till lags på alla sätt .. ständigt beredd på att bli avvisad.

Men förtroendefull .. nej, hon hade för många avsked och svek i bagaget för att ge oss det.

NU börjar hon känna sig som en i familjen .. och då upptäcker vi att vi lever tillsammans med en fullfjädrad kriminell typ från Irlands bakgator!!

Vi har nu fullständig(?) koll på var bristerna finns i vårt staket och har jättesnygga "överlappningar" med fårstängsel och allehanda provisoriska lösningar för att kunna hålla olyckan inne på tomten.

Det har faktiskt inte varit sååå kul att galoppera omkring på den närliggande kyrkogården, hojtande och hotande medan hon glatt skuttat runt bland gravarna ... och de sörjande anhöriga.

Vi har lärt oss att vad som helst som går att äta, kan försvinna fullständigt omärkligt när vi vänder ryggen till .. även om vi står alldeles intill och tror att vi har full kontroll??

Och vi har lärt oss att det bara tar mindre än en halv minut att bita av ett koppel om det blir långtråkigt när vi möter en granne och stannar och pratar en stund. Däremot tar det betydligt längre tid att knyta upp rymlingen igen.

"Hon reparerar sin olyckliga valpdom" .. säger Maken försmädligt när hon lyckligt tuggar sönder MINA strumpor, MITT radergummi, snokar i MIN handväska och knycker MIN tårtbit .. och påminner om att det var MIN idé att satsa på ett av samhällets olycksbarn.
Och så är det .. ansvaret är mitt!!

Det är jag som måste förmedla ledarskap, få olyckan att förstå vad som är rätt och fel och ge trygghet och .. förhoppningsvis .. få förtroende och tillit tillbaka.

Vi tränar och TRÄNAR!!!

SITT fungerar numera utan godis. Inkallning går utmärkt .. utan distraktion och MED godis .. men det är ju en bra början. FOT .. är en idiotisk idé som bara fungerar om hon får bära ett tuggben .. men Rom byggdes inte på en dag så jag har gott hopp. STANNA .. där är vi nästan världsmästare!!!

Men viktigast av allt .. det här är den första hund jag någonsin haft där det är fullständigt livsviktigt att jag inte låter mig charmas, luras eller fintas när jag begär något. Det som är sagt och lovat .. måste fullföljas och vara som skrivet sten, annars kommer jag att bli en förlorare och hon kommer att fortsätta att fatta sina egna beslut.

Fast allt är inte rörighet och problem .. vi ÄLSKAR den här lilla hunden och det känns alldeles varmt inombords nu när hon börjat leka och vågar smyga, busa och kampa medan vi rullar runt på golvet eller springer som besatta runt huset jagandes eller jagade av en svartvit sprinter.

Hon är den bästa, den finaste, mjukaste, roligaste och kärleksfullaste Milly som finns .. och även om Border Collien tycker att hon också är det mest onödiga vi gjort, så gör hon ett jättejobb med att stödja mig i min fostrargärning.

Att vara ledare är svårt .. det kräver att man inser vilket otroligt ansvar man har för någon annan och att man inte sviktar, sviker eller misslyckas med att leva upp till det. Det är JÄTTESVÅRT .. det är betydligt lättare att skylla på bakomliggande orsaker, tidigare händelser eller något annat än att erkänna att man själv gör fel.

Och när det inte går bra så måste man ta konsekvenserna av det och fråga sig själv .. vad har jag gjort för fel?? Kunde jag inte bättre, kunde jag ha gjort det annorlunda och varför gjorde jag inte det i så fall?? Eller bör jag låta någon annan som är bättre rustad för uppgiften ta över???

Aftonbladets ledare beskriver Socialdemokraternas ovilja att se bristerna i ledarskapet som en "elefant i rummet" och det är en bra liknelse. Den finns där .. men ingen vill se den .. och i mitt eget fall anstränger jag mig till det yttersta för att se mina fel och brister .. och att inte surna till när Maken kommer med konstruktiv kritik.

Vi behöver ingen elefant att smyga runt .. det räcker så bra med att galoppera framåt tillsammans med yster Irländsk Ros.

Simsalabim ....!!

När man har varit en hungrig och självförsörjande hund utan hem så finns det stunder när frestelserna i det nya hemmet är nästan outhärdliga ..

.. och retfullt svåråtkomliga.

Men nu när vi känner varandra så väl och tillhör samma flock och familj så gör det väl ingenting om man visar upp sina dolda talanger??

.

Och om nu den före detta ägaren till denna godbit är så korkad att hon tittar på tv-programmet i tidningen för ett ögonblick .. så får hon faktiskt skylla sig själv, eller hur??

.

Simsalabim .. gissa om hon blev förvånad!!!

.

.. och onödigt upprörd???

Ibland är det skönast ..

.. att bara gå ut och stänga dörren om allt som ska eller bör göras.

Jag har nästan alltid bott i närheten av en skog .. eller åtminstone en liten skogsbacke. När jag var barn hade jag hela världar som jag fantiserat ihop i den skog jag för tillfället bodde i närheten av.

Det är inte svårt att göra det som vuxen heller .. det finns så mycket märkliga och sagoboksliknade ställen om man bara sänker blicken och inte har så bråttom.

Det här till exempel .. det ser ju vid första anblicken ut som en hög med småsvampar, eller hur?? Men EGENTLIGEN är det ett gäng skogsvarelser med stora, mjuka mössor som förskräckta försöker gömma sig och göra sig osynliga intill en stubbe .. det syns ju klart och tydligt, när man vet om det.

Vad det här är .. om det inte är en svamp .. det har jag ingen aning om??? Kanske en parabolantenn för myror så att de får in SINA betalkanaler och kan rösta på årets Idol-Myra??

Men här bor det i alla fall Någon!! Men vem .. eller vilka?? Det är svårt att avgöra när man inte riktigt vet om det är en låg- eller högstatusbostad ... möjligen kan det vara det första gängets hemliga spelhåla .. eller nedgången till en hiss som leder till någonting obeskrivligt spännande och hittills okänt??

Men det finns dom sin inte är så noga med detaljerna i naturen. Själva NATUREN och tillgången till den är rent av så berusande att det är totalt omöjligt att stå stilla ens en enda liten sekund ..

.. och visa upp hur FIN och VACKER man är .. egentligen.

I ett huj och ett swisch passerar vår skogs irländska inslag kameraögat .. igen och igen ..

.. och de enda bilderna som blev tydliga och något så när stillastående visar bara hennes mindre tjusiga sida.

Som tur är så finns det ju andra som har varit med förr och känner sig hemma bland mossor, granar och tallar.

.

Och när vi NÄSTAN var hemma och uppkopplade igen, så berömde jag tjejerna .. och då särskilt en av dem .. för att de skött sig så bra ..

.. och då kom naturligtvis grannens katt släntrande över vägen nedanför backen!!

.

Nu har jag filat av alla naglarna som bröts av när jag förankrade mig vid ett träd för att inte fara som en katapult över stock och sten .. och rena oljegruset!!

.

Förbaskat .. verkligheten kommer alltid i fatt hur trevligt det än är att ta sig en förmiddag i naturen och fantasin. Men det blir i alla fall kantareller till middag ..!!!

Min egen invandrare ..

.. kommer från Irland, har stundtals gröna fötter och är väldigt mörkrädd.

Jag vet inte riktigt hur djurlivet ser ut på Irland men om jag får tro min egen irländska så finns där inga vildsvin, rådjur, hjortar eller ekorrar .. i alla fall inga livsfarliga som sitter i träd!!

Katter finns, men de hon är van vid är .. enligt henne .. fullständigt LIVSFARLIGA och jättestora och måste bevakas varje ögonblick om man vill klara sig med livet i behåll.

När mörkret faller prasslar det i varje buske, det finns okända ljud och lukter och varje steg måste tas med största försiktighet .. man vet aldrig vilka faror som lurar! På höga, försiktiga ben och med spetsade öron smyyyger vi uppmärksamt vägen fram i mörkret .. medan vår andra hund förvånat följer spektaklet.

Vår irländska har obehagliga minnen i bagaget .. såna som vi inte riktigt förstår men som vi försöker anpassa oss till och befria henne ifrån. Till exempel så begriper vi inte riktigt varför vi måste lägga oss i diket när det kommer en bil BAKIFRÅN men inte när vi möter samma bil??

Vi kan se i hennes ögon att hon inte är riktigt säker på att hon ska få stanna, inte heller är hon säker på vad som ska hända vid plötsliga rörelser eller höjda röster. Livet har bjudit på så många obehagliga överraskningar och avsked att hon inte har den djupa tillit som de hundar vi tidigare haft har tagit för given. Hon är så tacksam för det hon får .. men förväntar sig inget.

Sakta, sakta lär vi känna varandra, lär oss leva tillsammans och förstå varandras signaler. Hon anstränger sig .. åh så hon anstränger sig .. men ibland slår den överlevnadsinstikt hon förlitat sig till så länge till och kontakten mellan oss bryts och allmän oreda uppstår. Men vem har inte kommunikationsproblem ibland .. huvudsaken är väl att vi vill och hjälps åt att lösa problemen.

Äntligen har hon också förstått att en färd med bilen inte bara betyder att hon ska åka BORT .. utan att hon också får åka HEM. Det som först var förenat med rädsla är nu en kul grej som vi gör TILLSAMMANS.

Just nu ser hon så rolig ut .. pälsen börjar växa ut igen och där det så småningom ska bli en vacker kjol .. finns det just nu något som mer påminner om ett par gammaldags mustascher, halsen är fortfarande oproportionerligt smal men har spretande nya strån och de gröna fötterna beror på att hon tvingar mig att galoppera över den nyklippta gräsmattan varje kväll.

Jag vet inte om det är en speciell irländsk tradition .. men att bli jagad i cirklar, runt träd och buskar är det roligaste hon vet och jag är fullständigt slut och svettig varje kväll när det är dags att gå och lägga sig.

Jag älskar den här lilla hunden. Jag är omåttligt stolt över de framsteg hon gör, det förtroende hon visar mig och den tillit jag får när hon vänder sig till mig i stället för att ta betäckning eller jaga iväg på egen tass.

Sverige är ett bra land för hundar som farit illa och fått klara sig själva under ofattbart svåra förhållanden. De kommer inte bara från Irland, utan också från Rumänien, Spanien och Grekland där exilsvenskar uppmärksammat problemet och gör sitt bästa för att hjälpa till.

De är VÄLKOMNA .. med alla sina fel och brister och jag har inte mött någon som inte behandlat vår Milly med annat än vänlighet, förståelse och varmt hjärta.

Visst är det konstigt att det då är så många som har en helt annan attityd när det gäller människor som livet farit fram ovarsamt med?

Människor som kommer med vaksamhet och osäkerhet i sina ögon och med ofattbart svåra upplevelser i bagaget. Varför är det så svårt att visa förståelse för att det kan ta tid att anpassa sig till allt det nya och att det kan ta tid att bygga upp tillit, vänskap och trygghet?

Att få stanna och få leva sitt liv i trygghet .. det är allt vår lilla irländska begär.
Ingenting annat.

Livet är .. helsnorigt!!

Jag liiiider! Ena minuten släpar jag mig huttrande runt inrullad i filtar och schalar .. bara för att i nästa minut slita av mig nästan allt för att inte svettas ihjäl.

Näsan är praktfullt röd och rinnande och nu kommer notan för rökningen .. jag hostar och skräller så att hela familjen .. både två och fyrbeningar .. överväger att släpa ut min säng i garaget.

Jag hade faktiskt RÄKNAT MED att vara frisk i dag!! Det är inte rättvist .. jag VILL INTE vara förkyld mer .. det är inte roligt längre!!

SKJUT MIG!! .. säger jag till Maken, som har jaktlicens och allt. Men han tycker att jag nog har några mil kvar .. så om det ska skjutas får jag göra det själv. Och eftersom mitt träffsäkerhet är av den arten att det är större risk för den övriga familjen än för mig själv i en sån situation .. så avstår jag från att försöka.

Och inte blir livet roligare av att Irländska Milly producerade en hög på fredagkvällen som innehöll okända vita små ÄGG .. eller vad det nu var??? Jahaja .. då fick vi alltså lite fler husdjur än vad vi hade tänkt oss .. tänkte jag som redan oroat ihjäl mig för loppor och löss varje gång hon kliat sig.

Och så TYPISKT .. veterinären har stängt till på måndag.

Jag googlar på inälvsparasiter och hittar ingenting liknande?? Det måste bara vara något VÄLDIGT OVANLIGT och förmodligen fruktansvärt livsfarligt som vi nu smittar ner hela traktens hundbestånd med.

Urk!!!

De kanske till och med är farliga för människor??


NU .. alldeles nyss, kom förklaringen ...

.. Milly äter NYPON direkt från rosbuskarna och nyponkärnor är tydligen väldigt hårdsmälta!!

Så nu kan jag börja oroa mig över hur skadligt det är i stället .. då har jag lite att göra medan jag släpar mig runt utan att orka företa mig någonting alls.

Jag kan bara inte sova mer och har outsägligt trååååkigt!!

Gissa vem det här är??

Fast det kanske ni ser direkt??

Det är ... VÄRLDENS DUKTIGASTE OCH FINASTE HUND!!!

Nu har hon bott hos oss två hela veckor .. Irländska Milly, och hon kan .. SITT, fullständigt lysande och med glädje!!

Hon kan sitt NAMN och vet att DUKTIG och FIIIIN .. betyder att hon är världens bästa hund.

Hon kommer tjänstvilligt på kommando .. med undantag för den gången hon speedade iväg efter en flock dovhjortar. Men det gör hon aldrig om .. eftersom hon hamnade mellan hela högen hjortdamer och den enorma hjorttjur som sakta släntrade efter. Det gick snabbt tillbaka till tryggheten vill jag lova!

Men bäst av allt .. hon är fantastisk med KATTERNA!!!

Livet är plötsligt hur smidigt som helst .. och nu har VI lärt oss hur HON vill ha det när hon vill leka och vi gör vårt allra bästa för att hänga med när hon vill bli jagad och finta bort oss och vi låtsas lydigt inte se henne när hon lägger sig fullständigt platt i det halvhöga, glesa gräset och blir .. .. FULLSTÄNDIGT OSYNLIG!!

Det växer en ..

.. SOLROS i vårt äppelträd!!!

Och bakom trädet ligger en liten Irländsk Ros och undrar varför jag står där och fånstirrar på trädet när jag egentligen borde leka med henne.

Hon är JÄTTEBEREDD på att bli jagad .. och på att finta bort mig totalt!!

Bristande ledarskap och den Irländska Olyckan!

Den senaste tiden har jag upplevt mig själv som en en-kvinns fredsbevarande FN-trupp mitt i ett inbördeskrig.

Det har INTE fungerat mellan Irländska Milly och kattgänget .. snarare har våldet eskalerat och vi har hamnat i ett väpnat ställningskrig. Kulmen nåddes när Hittekatten, efter ett sällsynt bra väsande måttade en rallarsving mot den påträngande Fienden och Milly svarade med att bita tag i den kudde som Hittekatten tagit sin tillflykt till.

Maken BLEKNADE av fasa vid tanken på att det i stället kunde ha varit KATTEN och jag förstod att här stod Millys hela framtid på spel.

Jag gjorde som jag brukar när jag har problem ... googlade!! Och hittade en kort sammanfattning om ledarskap av Fredrik Steen och insåg att ..

.. JAG HADE BETETT MIG SOM EN FULLSTÄNDIG IDIOT!!!!!

I min enfald hade jag strävat efter att uppnå en allians på tre partier som alla hade olika uppfattning om hur ett samarbete skulle se ut .. känns det igen??

Jag hade jämkat .. gett efter .. berömt och belönat .. gjort saker som jag inte själv trodde på .. och sakta men säkert skapat en situation där absolut ingen kände sig trygg och LEDARSKAP inte ens fanns med som ett alternativ.

Det var alla mot alla .. först är störst .. och minst av alla var helt klart JAG???

Men det var ju jag som BESTÄMDE??

Och med skammens rodnad på kinderna insåg jag att jag själv fallit offer för det jag brukar klandra andra för .. jag hade förmänskligat situationen, försökt "resonera" mig fram till en lösning som skulle skapa en trevlig "relation" mellan alla inblandade.

Ja, ni hör ju själva hur intelligensbefriat och korkat det låter .. när det handlar om mig, en hund och tre katter!!!

NU var det dags att återta ledningen, peka med hela handen och FÖRBJUDA dåligt uppförande.

Nästa gång som katten kom in och den Irländska Olyckan kastade sig fram, totalblockerad från all inblandning från mig .. sträckte jag ut handen efter något lämpligt att kasta i golvet som distraktion tillsammans med ett kraftfullt NEJ!!

Det blev en pipande ank-djävul av gummi??

Men jag hade lika gärna kunnat smällt av en atom-bomb!!!!!!!!!!!!

Jag har ALDRIG sett en hund bli så rädd någon gång tidigare, det var riktigt hemskt! Men nu går hon långa omvägar runt katterna, lyfter inte ens huvudet när de passerar och ett oväntat lugn har infunnit sig i hemmet??

Än är det för tidigt att höja någon segerskål .. men det är ett stort steg framåt och ger gott hopp om framtiden.

Men jag undrar ... eftersom jag har en ankdjävul till, svart med röda horn .. tror ni Mona Sahlin skulle ha användning för den i SITT alliansbygge .. eller är det kanske för sent???


Tillägg .. egentligen så kan Mona få BÅDA ankdjävlarna eftersom vi ALDRIG mer vill se lilla irländskan bli så rädd. Border Collien tycker hon är löjlig .. själv tuggade hon i sig såna pipdjur utan större betänkligheter när hon var valp.

Får man utnyttja någon som är gammal och förvirrad??

Nej, det får man ju naturligtvis INTE .. men ändå så måste jag erkänna att det är precis vad jag gör just nu.
Vår Vita Vimsiga Katt föddes med kejsarsnitt som en av sex kattungar och vi trodde inte att hon skulle överleva. Liten, ynklig och totalt oförmögen att hävda sig mot sina större och livskraftiga syskon låg hon passiv bredvid sin mamma.

Vi stödmatade och brydde oss. Vi hade inget större hopp, men försökte ge henne en chans i alla fall .. och hon tog den. Men allt eftersom tiden gick så insåg vi att det måste vara något fel på henne, eftersom hon förblev tunn, ynklig och osedvanligt vimsig.

Hon blir INTE gammal .. sa vi och bestämde oss för att ge henne ett så bra liv som möjligt, den lilla tid hon förmodligen hade kvar. Ingen annan katt har blivit så bortklemad och varsamt hanterad som lilla Vita Vimsiga .. för hon skulle ju ändå dö från oss, snart!

Nu är Vita Vimsiga Katten 17 år och den enda överlevande ur sin kull. Under det sista året har hon ÄNTLIGEN börjat gå upp i vikt och känns numera som en riktig katt??

Men fast hennes "korta, sorgliga liv" blev både längre och bättre än förväntat .. så har det blivit en vana att bry sig lite extra om henne varje kväll .. Godnatt lilla vännen, sov så gott .. för man vet ju aldrig??

Hon är som en liten professor, fundersam, långsam och lite vimsigt förvirrad ..

.. och nu utnyttjar jag henne grovt och låter Irländska Milly lära sig katt-etikett på henne.
Visst är det hemskt???

Den Irländska Rosen har landat!

Äntligen har vår Irländska Milly insett att vi inte tänker utnyttja varje tänkbart tillfälle till att överge henne. Varje ny människa är INTE en tänkbar ny ägare .. och det känns ju hedrande.

Hon har också förstått att resor med bil inte automatiskt betyder att hon åker FRÅN något utan också kan innebära att hon får komma HEM och har nu för första gången hoppat in frivilligt och med glädje.

Ett stort steg. Det känns underbart fritt att kunna gå från rum till rum utan att trassla in sig i någon annans ben och att kunna skriva utan att halva tangentbordet döljs av en bedjande nos. Särskilt härligt är det att kunna besöka toaletten utan att höra andetagen från en liten hund som ligger och undrar ifall det finns en hemlig bakdörr där inne.

Men tryggheten har också en baksida .. den extremt följsamma hunden som nästan hade kroppskontakt under skogspromenaderna finns inte mer .. i dag fick hon fullständigt spel och sprang i cirklar och åttor i fullständigt bordercollie-fnatt genom hela skogen .. för att slutligen braka igenom ett tätare buskage och .. FÖRSVINNA!!! HUR kallar man in en hund som nätt och jämt vet vad hon heter???

Lyckligtvis så fanns det en Border Collie kvar som kunde hämta hem henne .. men nu börjar det bli dags för grundläggande studier i inkallning och uppförande, det är helt klart.

Vi har också varit hos veterinären och fått konstaterat det vi redan visste .. vi har en FIIIIIN hund som bara behöver lite hull, muskler och päls.

Katterna är fortfarande ett litet problem. Milly har i och för sig vant sig vid att de finns .. men hon blir alldeles för GLAD och UPPSPELT över deras blotta existens. Hennes nosande uppvaktning blir så våldsam att de åker som golvmoppar över golvet och det resulterar oftast i en rak höger eller vänster tass över nosen som tack för vänskapsförsöket.

Men .. vi tar en dag i taget, till slut så kommer de att ledsna på varandra, det är jag helt övertygad om .... ?????

Hattifnatten och Rackarkotten ..

Dottern kom hem i torsdags och föll i trans över vår nya familjemedlem.

"Åhh .. du lilla .. din lilla, lilla .. lilla .. rackarkotte" .. utbrast hon, sittande på golvet med en hög svart/vit, lyckligt slingrande hund i knät.

Och därmed fick Irländska Milly sitt första smeknam! Alla våra hundar har haft många namn .. men bara ETT som är själva NAMNET, förstås.

Border Collien kallas omväxlande för Hattifnatten, Huttifnutten, Hattfnatten, Fnutthutten eller Fnattihatten .. men lyckligtvis så tar hon det för vad det är ..

.. bara lite kärlek som dräller över i fjantiga ljud som hon inte begriper.

En Irländsk Milly i den enorma svenska grönskan.

I dag har Milly upptäckt att hennes nya värld är betydligt större än den skog som hon hittills varit så imponerad av.



Den är JÄTTESTOR!!
Det finns LUKTER och högt gräs och så LÅTER det märkligt från alla håll??

Och rätt som det är är ALLA helt FÖRSVUNNA!!!
Då är det tryggt att ha en "extramorsa" att hålla sig till. HON vet var det finns intressanta saker att kompisnosa på.

Men efter ett tag verkar det som om hon helst ville lämna över "mammarollen" till någon annan??

Utslagen?? JAG???

Åhh, nej .. man är väl en tuff och alert tjej från Irlands hårda kvarter ..

.. men det skadar väl inte att smälta intrycken lite, någon timme eller så?

Puh ....!!

NU vet jag hur de har det som är utsatta för ständig bevakning!!

Jag har inte kunnat ta ett steg utan att trassla in mig i min personliga "livvakt" som befunnit sig inom snubblingsavstånd HELA TIDEN.

Och inte hade jag en aning om hur MYCKET DET KÄNNS att ha någons ögon vilande på sig HELA TIDEN!!

Men vi har utnyttjat tiden väl .. min Irländska Milly och jag. Vi har tittat på hästar .. hemskt!! Gått nära katten .. med koppel .. en fullständigt imponerande uppvisning i självbehärskning! Vandrat i skogen. Vikt tvätt och utforskat garderober och skåp. Plockat kantareller .. där en av oss lyckades "plocka" sönder ett helt bestånd och så har vi lärt Milly sitta på kommando.

ALDRIG tidigare har jag mött en hund som så ogärna ville sitta. Men när sammanhanget mellan själva sittandet och den följande belöningen blev klarlagt .. ja, DÅ blev det ju en HELT annan sak. Eftersom jag hämtar själva belöningen i skafferiet har det blivit en liten rolig bieffekt .. så fort jag kommer ut ur skafferiet är det en liten hund utanför som demonstrativt SITTER väldigt fint.

Border Collien och Hittekatten tycker att hon överdriver en aning .. fjäskar, enligt dom .. och de har gemensamt kommit fram till att hennes fullständiga namn förmodligen är ..

.. SILLY MILLY!!!

Men vi bryr oss inte om det .. för nu är vi så trötta att vi varken tänker sitta eller stå mer i kväll!!

Åhh .. Hon är ett GENI!!!

Jisses!! Jag är IMPONERAD!!

Hon är ett GENI .. min Irländska Milly!!

Jag törs inte tänka på var detta ska sluta .. förmodligen kommer hon att spela ut mig totalt, men än så länge så nöjer vi oss med att vara omåttligt stolta och nöjda över det faktum att hon ..

.. KAN SITTA PÅ KOMMANDO!!

En fullständigt lysande prestation på bara några timmar och både hon och jag fnattar runt i lyckodans över vår gemensamma prestation!!

Nu återstår att se om vi kan få det att fungera i närheten av en djupt misstänksam Hittekatt??

Vår Irländska Milly!!

Det är inte bara katter som dumpas, överges eller bara kastas bort som oönskade sopor .. det är ett öde som drabbar många andra djur som tanklösa människor skaffat sig för att köpa sig kärlek som ska vara blind, villkorslös, kravlös och inte innebära några skyldigheter.

När inte det förväntade resultatet kommer så är det djurets fel och det får plikta med livet eller kastas ut i en oviss tillvaro.

I början av året, när det var kallt, mörkt och snöigt var Milly en hund som drev omkring på gatorna på Irland, utan namn, utan hem .. önskad av ingen och helt hänvisad till sina egna överlevnadsinstinkter.

I mars fångades hon in .. rensades bort och var 5 dagar från döden. 5 dagar som en eventuell ägare hade på sig att identifiera sin hund och kräva den tillbaka.

Det var ingen som letade efter Milly .. men hon hade tur ändå. Hon blev en av de få hundarna som fick en andra chans och i och med det räddades också 6 andra liv .. eftersom hon visade sig vara högdräktig när hon kom till det hundstall som var första anhalten på väg till Sverige.

I slutet på juli landade hon på svensk mark och i går hamnade hon hemma hos oss.

Det har varit många som Milly har försökt att vara till lags och få stanna hos .. alla de som gjort allt för att rädda livet på en liten hund som ingen ville ha .. inget har varit beständigt och hon har fått anpassa sig .. igen och igen. Nu gör hon allt för att visa att hon är en hund värd att älska och behålla och jag har fått fyra extra ben som jag snubblar omkring med och inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Det är också lite jobbigt att skriva eftersom jag försöker hantera tangentbordet med 10 fingrar och en nos?? Men kan hon vänja sig med mig och mina egenheter så ska väl jag kunna hantera en liten nos mellan a och g, eller hur??

Värre är att vi inte har något språk! Men hon är en smart hund .. DUKTIG!! är något som låter trevligt och NEEEEEJ är ett obehagligt ord .. det är väl bra efter mindre än ett halv dygn?

Border Collien tror att vi fått fullständigt hjärnsläpp!! Redan vid första anblicken av den ynkliga svart/vita olyckan som kastade sig mot henne som ett stort, magert, hårlöst X stående på högkant, gav hon mig en en blick som klart sa .. ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK???

Nu inser hon att det nya "Störande Momentet" tydligen ska vara kvar här .. av någon outgrundligt anledning???

Hittekatten tror inte sina ögon!!

Och här har vi liiite problem som innehåller orden .. NEEEEJJJ!!!! ... SITT!!! ... STANNA!! .. och DUKTIG FLICKA.

NEJ, börjar vi fatta! DUKTIG, är helt begripligt och ... SITT tränar vi för fullt på ..

.. och Hittekatten sitter missnöjd ute på staketet och väntar på resultatet.