Maken är både djurvän och ormrädd .. det gav honom vissa problem i går när han kom hem och berättade att det låg en stel och orörlig huggorm intill vår brevlåda uppe vid "stora" vägen.
Hans oro för den stackars ormen bara steg allteftersom dagen gick och när temperaturen började dala mot nollstrecket följde jag med honom för att se om den ändå inte lyckats ta sig ner till växtligheten i diket intill.
Men .. ack nej .. där låg den, lika stel, meningslös och tandlös som en dejt i "Bonde söker fru" eller som regelverket runt våra folkvalda.
"Den är förmodligen lika överlevnadsbar också" .. sa jag till Maken. "Hur dum och naiv får en orm vara? Ge sig ut och slingra helt oskyddad på iskall asfalt i slutet på oktober?? Egentligen så borde den få skylla sig själv!"
Nu hör det till saken att när vi möttes, Maken och jag, så var han så ormrädd att om vi körde över en orm .. (alltså INTE PÅ själva ormen!!) .. och inte såg den i backspegeln efteråt ... så var jag tvungen att gå ur bilen först och kontrollera att ormen inte mordlystet klamrade sig fast under bilen för att attackera den arme bilföraren så fort han satte ut en fot.
Det hände konstigt nog aldrig?? Och nu kan han alltså till och med stå och betrakta en stel stackare på asfaltskanten .. men RÖRA vid den??? Aldrig!!
Jag är inte heller så värst road av att pilla med huggormar, men vad gör man inte för sin älskade livskamrat? Jag hämtade en längre gren och fiskade upp den stela ormkraken och förpassade den till en mer ombonad plats i vegetationen och ..
.. som tack för det kommer den förmodligen att återkomma nästa år och bita någon av oss i foten.
"Ibland måste man ta konsekvenserna av de val man gör i livet" .. sa jag till Maken. "Är det JAG som blir biten så är det DITT FEL!!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"så var jag tvungen att gå ur bilen först och kontrollera att ormen inte mordlystet klamrade sig fast under bilen för att attackera den arme bilföraren så fort han satte ut en fot."
SvaraRadera:-)
Ormar gör inte så. Hade det varit en journalist däremot...
V
Jaja, lider man av ormfobi (eller annan fobi) tänker man knappast logiskt. Jag har en granne, en annars synnerligen klok och förnuftig man, som blir direkt sjuk om han bara ser en orm, om än en aldrig så beskedlig snok eller till och med kopparorm, som ju inte ens är en orm.
SvaraRaderaNi är underbara båda två! För ett antal år sen så kom jag ut från jobbet, som låg på landet, strax efter en kurva (gruppbostad i villa) gick i egna tankar, såg upp för trafiken förstås...men snavade över en j....a cykelslang som nån lagt mitt på vägen! Tänk vad ungarna är slarviga tänkte jag och cykelslangen fräste iväg ner i diket, det var en orm och han/hon blev nog räddare än jag!
SvaraRaderaMin älskade dotter skulle kunna kela med en tiger, dansa med vargar eller brottas med en boa - klarar däremot inte en liten yttepytte spindel. Ett sådant mordiskt djur satt häromdagen i duschen hos henne (och morrade enligt henne). Hon kastade sig ut ur badrummet låste dörren dit och ringde sin make som befann sig i Bjuv. Han kunde inte komma hrm till Värmland på stört så pappa som "bara" bor fem mil bort fick rycka ut. Odjuret spårades faktiskt upp(om det inte var en släkting till den första)och förpassades ut i kylan. Det var inte första gången det skedde och det är definitivt inte den sista heller.
SvaraRaderaJag har rätt stor förståelse för spindelskräck, eftersom jag själv led av det ett antal år på grund av den ENORMA spindel som hemsökte mitt rum i ett litet familjehotell i Holland 1964. Nu bor jag dock på landet sedan många år och tvingas därmed till dagligt umgänge med spindlar (dock av betydligt mindre format än den i Holland) så den fobin har jag kommit över.
SvaraRaderaDäremot kommer jag nog aldrig över den ko-skräck jag skaffade mig 1958 i sällskap med Anybody och hennes hundvalp.