Orm och hund ..

.. är ingen bra kombination och det är tur att man inte vet hur dagen ska sluta när man kliver ur sängen på morgonen.

Den här dagen skulle jag ägna helt åt mig själv och det som jag tycker är roligt, hade jag bestämt och det fungerade rätt bra fram till lunch. Då gick vi vår vanliga 2 km runda med hundarna och plötsligt hoppade Rackarkotten upp från dikeskanten och ruskade våldsamt på sig.

En ORM!! .. tänkte jag och spanade i gräset utan att upptäcka det minsta lilla slinger.

Äsch .. sa Maken. Hade hon blivit biten så hade hon gnällt till. Det måste göra skitont att bli ormbiten.

Och jag inspekterade hunden och såg inget och vi gick  hem i rask takt den återstående kilometern och så blev jag tvungen att åka ett ärende på ett par timmar.

När jag kom hem möttes jag av en väldigt stackars Rackarkott med en groteskt uppsvälld nos och hals.

Panik!!!

Vår veterinär hade stängt och jag som alltid har Betapred hemma löste upp 10 tabletter och försökte trycka i kraken. Det var inte lätt. Det gjorde ONT. Hon darrade, skrek och försökte gömma sig och Maken ringde alla veterinärer som fanns i området och fick rådet .. stick fort som f*n till Södra Djursjukhuset.

Så det gjorde vi och där har vi tillbringat hela kvällen .. utan den middag som vi längtade efter både vi och Rackarkotten.

Betapreden gjorde sin nytta och svullnaden gick ner betydligt redan under resan, men hon fick stanna på observation över natten.

Och känner jag henne rätt så är hon i full färd med att charma in sig i sitt nya sammanhang, helt beredd på att det är där hon ska vara i fortsättningen.

Jag hoppas hon mår bra och att hon blir glad när jag hämtar henne i morgon .. men nu längtar jag efter en rejäl asfalterad väg utan växtlighet att rasta hundarna på resten av sommaren.

Minnet är kort ..

.. och man minns bara det man vill, eller hur?

Alldeles nyss var det snö, kallt och bedrövligt och då mindes jag gröna gräsmattor, blommande rabatter, SOL, solstolar och kaffe i trädgården.

Inte en enda liten tanke vandrade iväg så långt att jag tänkte på ogräs, fästingar och ormar.

Nu är det helt plötsligt SOMMAR och helt ljuvligt ute och då sitter jag här med en puls som dånar i öronen, efter att Rackarkotten snubblat på en huggorm. Puh .. vi, eller rättare sagt hon, hade änglavakt och kanske var ormen lite stel och slö nu när kvällskylan kommit.

Men, jisses så rädd jag blev!!!

Och Rackarkotten blev fullständigt förvirrad av den nya upplevelsen och undersökte vartenda ben för att förvissa sig om att den äckliga varelsen inte satt kvar någonstans. Det hade varit underhållande om det hade hänt någon annan.

Ormen var väl den som höll huvudet kallast. Länge, länge såg vi det höjda huvudet över det korta gräset medan vi skyndade oss hemåt.

Det finns vissa fördelar med vintern ..



Expr.,

Slingrande med förhinder.

Maken är både djurvän och ormrädd .. det gav honom vissa problem i går när han kom hem och berättade att det låg en stel och orörlig huggorm intill vår brevlåda uppe vid "stora" vägen.

Hans oro för den stackars ormen bara steg allteftersom dagen gick och när temperaturen började dala mot nollstrecket följde jag med honom för att se om den ändå inte lyckats ta sig ner till växtligheten i diket intill.

Men .. ack nej .. där låg den, lika stel, meningslös och tandlös som en dejt i "Bonde söker fru" eller som regelverket runt våra folkvalda.

"Den är förmodligen lika överlevnadsbar också" .. sa jag till Maken. "Hur dum och naiv får en orm vara? Ge sig ut och slingra helt oskyddad på iskall asfalt i slutet på oktober?? Egentligen så borde den få skylla sig själv!"

Nu hör det till saken att när vi möttes, Maken och jag, så var han så ormrädd att om vi körde över en orm .. (alltså INTE PÅ själva ormen!!) .. och inte såg den i backspegeln efteråt ... så var jag tvungen att gå ur bilen först och kontrollera att ormen inte mordlystet klamrade sig fast under bilen för att attackera den arme bilföraren så fort han satte ut en fot.

Det hände konstigt nog aldrig?? Och nu kan han alltså till och med stå och betrakta en stel stackare på asfaltskanten .. men RÖRA vid den??? Aldrig!!

Jag är inte heller så värst road av att pilla med huggormar, men vad gör man inte för sin älskade livskamrat? Jag hämtade en längre gren och fiskade upp den stela ormkraken och förpassade den till en mer ombonad plats i vegetationen och ..

.. som tack för det kommer den förmodligen att återkomma nästa år och bita någon av oss i foten.

"Ibland måste man ta konsekvenserna av de val man gör i livet" .. sa jag till Maken. "Är det JAG som blir biten så är det DITT FEL!!"

Min Magiske Make!!

Maken läste häromdagen om hur människor dumpar tropiska djur i skogen eller i tunnelbanan. Det största upphittade djuret .. enligt honom .. var en nätpyton som vägde 75 kg och var 5 m lång!!?

"Tänk" ... säger Maken vid kaffebordet ute i trädgården. "Tänk om jag hade en liten hatt som inte var större än ormen var grov och sedan matade ner ormen i den ... och den FÖRSVANN!!"

"Det får allt vara en VÄLDIGT hög hatt" .. säger jag som försöker se praktiskt på saker och ting.

"Nej, nej, nej .. då är det ju ingen konst" .. säger Maken och ser för sitt inre öga hur publiken ger honom stående ovationer när han utför sitt Magiska Trick.

"Ja, då får du väl leta upp en orm då" .. säger jag.

"Nej .. först måste jag väl ha en HATT" .. säger Geniet som jag är gift med och lutar sig tillbaka och överlämnar det problemet till mig .. "hattexperten"!