.. och man minns bara det man vill, eller hur?
Alldeles nyss var det snö, kallt och bedrövligt och då mindes jag gröna gräsmattor, blommande rabatter, SOL, solstolar och kaffe i trädgården.
Inte en enda liten tanke vandrade iväg så långt att jag tänkte på ogräs, fästingar och ormar.
Nu är det helt plötsligt SOMMAR och helt ljuvligt ute och då sitter jag här med en puls som dånar i öronen, efter att Rackarkotten snubblat på en huggorm. Puh .. vi, eller rättare sagt hon, hade änglavakt och kanske var ormen lite stel och slö nu när kvällskylan kommit.
Men, jisses så rädd jag blev!!!
Och Rackarkotten blev fullständigt förvirrad av den nya upplevelsen och undersökte vartenda ben för att förvissa sig om att den äckliga varelsen inte satt kvar någonstans. Det hade varit underhållande om det hade hänt någon annan.
Ormen var väl den som höll huvudet kallast. Länge, länge såg vi det höjda huvudet över det korta gräset medan vi skyndade oss hemåt.
Det finns vissa fördelar med vintern ..
Expr.,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi hade en labbe som blev biten mitt i nosen av en huggorm. Vi märkte det först inte, hon hade stått ett tag och skällt på en komposthög så vi borde väl ha anat, men efter ett tag började vi sakna henne. Hon hade då gått in och lagt sig i sin korg där hon låg och snörvlade. Stackarn, vad synd det var om henne. Men vad rolig hon såg ut i nosen. Som en flodhäst. Vi tog henne till veterinär där hon fick cortison-tabletter. Hon klarade sig bra och svullnaden var borta efter ngn dag.
SvaraRaderaJag tror att hon hade klarat sig även utan cortisonet. För stora, friska hundar (liksom för oss människor) tror jag att huggormsbett inte är så farliga som många kanske föreställer sig. Om det inte tar väldigt illa förstås, som direkt i strupen eller liknande.
V
@Visionären .. puh! Tack för att du berättade det här, det känns lite som en trygghet eftersom jag aldrig haft vare sig människor eller djur som blivit ormbitna i närheten. Det okända är alltid det mest skrämmande, eller hur?
SvaraRadera