Mille, nyårskatten .. forts.

I slutet på ett annat år, en annan nyårsafton inför ett år som inte var lika undergångsförutspått och märkligt som det vi tydligen har framför oss nu .. dök han upp som en överraskning, nyårskatten Mille. (Och hur det gick till skrev jag om i mitt förra inlägg.)

Han var en herre av den gamla stammen. Fet, röd och präktig, vräkte han sig i fåtöljen eller sängen. Varje gång vi gick ut ställde vi Mille utanför dörren .. bara för att finna honom på insidan när vi kom hem igen?

Det vete sjutton hur det gick till?

Till slut ledsnade han på vår oförstående behandling och under många år trodde vi att han hade acklimatiserat sig till ett liv som utekatt .. bara för att så småningom upptäcka att han hade ordnat dubbelt boende. Ett äldre, pensionerat par som bodde granne med oss hade adopterat den "stackars, hemlösa katten" som strök runt deras ytterdörr och på det viset fixade han både lunch och middag.

Frukost och kvällsmat fick han av oss.

Resten av tiden sov han i någons säng.

Det enda han tydligen rörde sig var den korta transportsträckan mellan de olika näringsställena.

Men om sanningen ska fram så hade han en del annat för sig också. Det var han som lärde mig, att en katt, den HAR man inte! En katt bestämmer själv hur reglerna ska se ut i förhållandet och dessutom så blir livet inte riktigt lika förutsägbart tillsammans med en katt som med en hund.

Att leva med en katt är att oupphörligen befinna sig i situationer man aldrig trott att man skulle hamna i.

Jag hade till exempel aldrig trott att jag skulle galoppera fram .. iförd lågskor! .. på en lerig åker i hällande ösregn, parallellt med en livligt trafikerad europaväg .. jagandes en fet och lycklig katt! Inte heller var jag förberedd på den avlidna, stora hare som samma katt levererade vid dörren. Den fick vi smyga ner i soptunnan, ordentligt förpackad till oigenkännlighet, när grannarna släckt för natten.

En stor överraskning var det också .. minst sagt .. när Mille kom hem utan ansikte!! Det enda som syntes var ögonen .. resten var en blodig, varig massa. Då ville jag helst stänga dörren och glömma att vi överhuvudtaget hade katt.

Men så kan man inte göra och efter varsam rengöring visade det sig att det förmodligen var sviterna efter ett härligt slagsmål med grannkatten, som resulterat i en varbildning som till slut utmynnat i denna äckliga gegga.

Det hände igen .. men då syntes det tydligt, eftersom hans profil plötsligt blev till förväxling lik den som Frankensteins Monster ståtade med. Den gången var jag beredd, sökte och fann ett halvläkt sår som tömdes på ett mindre dramatiskt sätt.

Mer dramatiskt blev det däremot när han kom hem med ena benet lika tjockt som min handled och en fot stor som en knuten barnhand! DÅ fick jag panik och ringde veterinären, som skrattade när jag berättade att själva katten i och för sig mådde bra och just då var i färd med att vräka i sig sin middag. Det blev en ångestfylld natt för mig som bevakade den ormbitne stackaren som själv sov som en ängel.

En katt som lyckats få en familj lindad runt tassen, har inga problem. Dem lämnar den generöst över till människorna som håller med mat och husrum.

Och vi har klättrat och räddat!

Vi har kastat träskor och ficklampor efter påträngande rävar som vi sedan jagat bort i bara strumplästen. Vi har letat och ropat i timmar .. bara för att hitta den försvunna katten sovandes i garderoben, tvättkorgen eller bakom soffkuddarna.

Talesättet om att katter har nio liv, tror jag är fel!

Det är nog snarare så att kattägare förbrukar nio extra liv per katt!

Men efter Mille har vi aldrig saknat katt ... så ta det varligt på nyårsafton alla ni som planerar ett festligt firande.

Ni vet aldrig vad ni hittar i sängen när ni vaknar .. morgonen efter dagen före. Det KAN vara någon som förändrar hela livet.