För en evighet sedan ..

 .. förbarmade jag mig över några halvvissna pelargoner på ICA. Att jag plockar på mig en massa "stackars" växter är en ständigt upprepad historia. I vårt hem och vår trädgård finns andras ratade krukväxter, några skrymmande monster som en restaurangägare helt grymt ställt vid soptunnan, växter jag ärvt, fått .. eller tyckt synd om när de reats ut efter det att säsongen tagit slut.

Efter genomförd räddningsaktion brukar jag peta ner dem någonstans utomhus där det finns plats eller i krukor inomhus där jag sedan raskt glömmer bort dem och låter dem klara sig med ett minimum av tillsyn.

Det gör att det växer underliga växter överallt där de egentligen inte trivs .. men ändå överlever år efter år i en miljö som de inte är avsedda för och under förhållanden som de inte är anpassade till.

Men de lever i alla fall .. och alla är räddade av mig! Vilket gör att åtminstone jag mår bra och känner mig som en god och fin människa.

Pelargonerna däremot är en helt annan historia. De 3-4 första tog sig och blev prunkande blombärare i en kruka på gården och när hösten kom förvandlades de långsamt till spretiga överlevare i fönstren inomhus.

Den följande våren lyssnade jag på expertisen och klippte ner dem och fick på så sätt ett antal pelargonbabysar som jag petade ner i små krukor där de växte till sig till stora pelargoner som fick göra sina föräldrar sällskap i ett antal krukor på gården ..

.. och fick följa med in för vinterförvaring, nedklippning och förökning i ett större antal små krukor ..

.. vilket gjorde att vi fick köpa fler stora utomhuskrukor och balkonglådor för att få plats med dem ..

.. fram till hösten då jag släpade in allihop och trängde ihop dem på platser där de inte trivdes men ändå överlevde så pass att jag kunde klippa ner dem till våren och på så sätt skaffa mig ett ännu större antal pelargonbabysar som sedan blomstrade hela sommaren i nya krukor lite här och där.

Ett år slängde jag de avklippta pelargonbabysarna i en plastpåse, som fick stå på verandan när frosten kom, för att få slut på pelargonvansinnet. Men efter ett par dagar kunde jag se att de fortfarande levde och då tog jag in dem och planterade dem i små krukor i alla fall.

I vårt hem finns alltså ett enormt antal pelargoner som ska tas om hand när sommaren kommer. De blir bara fler och fler och snart vet jag faktiskt inte var jag ska göra av dem. Ibland lyckas jag ge bort några av de minsta och mest välväxta, men merparten är inte mycket att ha utom den korta tiden innan det är dags att ta in dem och missköta dem fram till den dagen då de får chansen att bli fler igen.

Ett minnesvärt år lät jag en bekant förvara dem i ett svalt, ljust förrådsrum för att de skulle få vila. Någon sa att det var bäst för dem .. men resultatet blev att jag förlorade nästan 20 gamla vänner.

Nu blev du väl glad .. du som alltid beklagar dig över att du är invaderad av pelargoner .. sa den fd bekantingen glatt när jag förvånat såg vad som fanns kvar efter expertförvaringen. Jag blev jätteledsen .. för ska jag göra mig av med något så vill jag faktiskt göra det själv.

Jag börjar se mig själv som en pelargonmissbrukare .. eller en pelargonmotsvarighet till de kattsamlare som tar hand om hemlösa katter som sedan får leva pelargonliv i en vanlig lägenhet .. bara för att ägaren ska känna tillfredsställelsen av att ha utfört en god gärning.

Egentligen så är du en övertygad miljöpartist .. sa en annan bekant. Du har allt som krävs, men lyckligtvis så vet du inte om det och därför begränsar du dig till pelargoner.

Jag undrar vad h*n menade med det?