Öppet hjärta eller/eller fungerande hjärna?

Jag har arbetat många år med unga, utsatta människor, både som familjehem och som anställd i ungdomsvården, vikarierat som fältarbetare inom missbruksvården och följt min egen mamma genom demens- och äldrevården. Jag vet hur viktigt det är med äkta engagemang utan fördomar och med ett öppet hjärta.

Jag vet också att det inte räcker med bara det.

I början gav jag allt. Verkligen allt, med själ, hjärta medlidande och medkännande .. och jag fick förtroende tillbaka, blev omtyckt och misslyckades grovt med det som egentligen var mitt uppdrag.

Min uppgift var inte att ge medlidande, älska och tycka synd om .. utan att sätta gränser, ta konflikten som följde, visa att jag verkligen brydde mig genom att ta ansvar och följa med på den väg som kanske inte direkt var önskvärd, men som ändå ledde till framtid och egenvärde.

Ingen känner respekt för den som naivt lägger sig platt, gråter över det som redan är trasigt och förbi och oförbehållsamt köper en självupplevd sanning hellre än att stå upp och ta striden för att någon annan ska få ett bra liv. Det är ingen idé att lyfta upp någon som fallit till marken av hopplöshet, överösa denne med kärlek och kramar .. bara för att släppa taget när det resulterar i något som känns besvärligt eller rent av hotfullt eller skrämmande.

Om du tar någon i handen och lovar att hålla fast till vederbörande klarar av att gå själv är det din förbannade plikt att hålla fast till den dag det sker. Annars kan du lika gärna låta bli.

Det gäller såväl privatpersoner som statens företrädare.

Själ och hjärta i all ära, men utan att använda hjärnan är du inte till mycket hjälp för varken dig själv eller någon annan.

I dag flödade Medborgarplatsen över av "medlidande och öppna hjärtan" och jag hoppas att det i morgon visar resultat i viss tankeverksamhet från dem som öst känsloargument över åhörarna, på ledarsidorna eller på twitter.

För det som sker i det lilla sker också i det stora. Tar du en utsatt, svag eller vilsen medmänniska i handen och lovar att inte släppa taget .. så måste du också kunna peka ut färdriktningen och vara villig att gå med hela vägen.

Inte för en belöning i form av kärlek och tacksamhet, utan bara för tillfredsställelsen att se någon promenera .. själv och på egna ben .. ut ur ditt liv och mot en egen framtid.

Annars slösar du bara bort både tid och engagemang .. inte för dig själv, utan för dem som valt att lägga sitt liv i dina händer.

Ledarsidorna, Motpol,