Vill INTE!!!

Av någon anledning minns jag Dotterns trotsålder väldigt tydligt just nu. Ni vet, den där tiden runt 3-4-årsåldern när allt mellan ”fel” tallrik, ”fel” kläder eller oacceptabel tidspress kan framkalla ett smärre familjekrig eller ett totalt havererat föräldraskap.

Än i dag kan jag se henne framför mig. En kompakt stel kropp, ett ansikte med munnen som ett streck eller ett vrålande hål. Så muskelstel, upprörd, arg och totalförbannad att hon förmodligen hade kunnat knäcka valnötter mellan skinkorna.

Men om inte det fungerade rasade allt och jag stod där med en helt lealös unge liggande framför fötterna – JAG VILL INTE!!!

Hur många föräldrar har inte befunnit sig i den situationen? Det går väl an så länge kriget utspelar sig bakom stängda dörrar men när ens eget föräldraskaps otillräcklighet utspelar sig i offentlighetens ljus är det rätt plågsamt och förödmjukande.

Jag minns särskilt tillfället då Dottern absolut INTE skulle ta av sig sina stövlar när vi kom hem. Det var höst, det var lerigt och ungarna på förskolan hade varit ute hela eftermiddagen.

Du går inte in med stövlarna på! - sa jag och kriget utbröt. Jag SKA ha stövlarna inne!! HELA kvällen!!

Du STANNAR i hallen så länge du har stövlarna på!

Det gör jag INTE!!

Låsta positioner, låt barnet få tid att lösa det själv, är det inte så de säger, de som vet exakt hur de själva skulle handla om de händelsevis skulle hamna i konflikt med ett trotsigt barn?

Det tog ungefär en kvart så kom först den ena och sedan den andra stöveln visslande genom luften in i köket, där de missade mig med minsta möjliga marginal. Men de var ju i alla fall av och sedan följdes de av den gulligaste, soligaste av alla soliga, sorglösa 4-åringar?

Men det var ju i alla fall inte jämförbart med de ägg som kastades från kundvagnen vid besöket på vår orts ICA-affär.

Jag fick en hink och en rulle hushållspapper, men när man bor på en ort där alla känner alla finns det roligare saker än att ligga på knä och torka upp ägg med hushållspapper inför öppen ridå. Ägg flyter liksom vidare i stället för att torkas upp oavsett hur mycket du anstränger dig.

Samtidigt och helt magiskt förvandlades arga aktivisten till ett gulligt offer för en klumpig förälder, där hon snällt och lydigt satt och väntade medan jag utplånade spåren av hennes handlande.

Det var inte länge sedan jag nästan snubblade över en illvrålande 3-4-åring i blå overall som låg uthälld i entrén på Åhlens i vår lilla stad. Några steg längre bort, till hälften dold bakom en varumonter stod en utmattad mamma och väntade.

I stället för att kliva över det tjutande hindret, stannade jag också och väntade. En ordlös kommunikation pågick mellan mamman och mig – jag vet precis hur det är – tack för att du förstår.

Oljudet mattades av och barnet lyfte på huvudet och sonderade omgivningen. Något så skrämmande som den helt okända människa som stod där hade h*n aldrig tidigare sett och paniken var nära innan h*n lokaliserat mamma och hängt sig fast vid handen, helt övertygad om att jag vid första möjliga tillfälle skulle förse mig med en unge i trotsåldern.

H*n kunde inte ha haft mer fel.

Jag minns det som om det var i går. En del saker ändrar sig aldrig och en del perioder i livet vill jag inte återuppleva igen.

Jag vet inte varför den tiden är så tydlig i minnet just nu – men varje gång Annie Lööf och Jan Björklund uttalar sig tänker jag på valnötter.

Jag vill INTE!! Jag tänker INTE! Får jag inte som JAG VILL tänker jag skrika tills jag får det!!



Johan Hakelius: Etablissemangets haveri