Men inte är vi väl ett TÖNTIGT land???

Per Gudmundson skriver en artikel .. "Bu för svensk midsommar" .. på SvD ledarsida i dag och jag läser den, förstår vad han vill säga men vill inte ta det till mig.

Men så hajar jag till inför ett citat från Mona Sahlin när hon talar till "nya svenskar" ..

.. "Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och sådana töntiga saker."

Jag visste inte om att hon hade sagt så!

Jag tycker det var hemskt att läsa!

Midsommar är väl inte töntigt! Det är ju vår inofficiella nationaldag, en dag när vi samlas och har roligt .. precis som svenskar gjort sommar efter sommar efter sommar .. är inte det historia?? I natt somnade jag till allsång och skratt från ängen utanför kyrkan där familjerna i området lekte, sjöng och spelade spel lång in på småtimmarna .. och det hade lika gärna ha varit för mer än hundra år sedan .. är inte det svensk kultur som binder ihop oss??

Den svenska drängfyllan .. den idoge drängens lättnad och flykt från en hård och skoningslös vardag, visst är väl det något vi kan förstå, fatta och som binder ihop oss .. på något konstigt ursvenskt sätt???

Svenskt hantverk och musik som formats av generationer och vuxit fram ur mötet mellan människor .. från andra socknar, städer eller länder. Vad är det om inte kultur och historia att vara stolt över???

Vilhelm Mobergs skildringar av utvandrarna .. bättre kan väl inte det svenska folkhjärtat skildras. Kristinas gunga på logen, astrakanäpplet hon längtade efter, svenska steniga åkrar, mörka skogar och soliga hagar .. om vi anstränger oss aldrig så lite så ser vi spåren av tidigare svenskar överallt i igenvuxna åkertegar och nerrasade stenrösen.

Har inte vi en historia av torpare och småbönder som i tyst svenskhet slet för tillvaron och samlades i vår alldeles jättesvenska natur på sommarkvällarna för att dansa, samtala eller bara för att finna kärlek eller älskog .. är inte det motsvarigheten till vårt entusiastiska grillande vid husvagnen, sommarstugan, båtplatsen vid udden eller radhustomten och drömmen om stugan på landet??

Hur kan man se så föraktfullt på sitt land?

Hur kan Mona Sahlin utrycka sig så, undgå att höra historien, se det kulturella arvet, känna samhörigheten med dem som levde förr, nu och de som kommer efter oss ... och samtidigt begära förtroendet att leda samma land??

Vi behöver rötter för att våga förändra, växa och förnya .. och vi behöver gemenskap och trygghet med varandra för att överleva, visst är det väl så?

Vi ska väl inte skämmas för vår svenska identitet? För om vi gör det ..

.. hur ska vi då kunna dela med oss och få andra att känna stolthet och tillhörighet???