Expressen
startar en kampanj för att med hjälp av sina vassaste medarbetare kunna ge 1691 flyktingar en röst.
En
medarbetare som seglat upp som politisk sakkunnig på området är Alex Schulman
.. förmodligen för att kunna konkurrera med AB som låter storheter som Henrik
Schyffert, Anders Lindström och Fredrik Virtanen dela på den
identitetsempatiska tronen.
Men
ingen kan vrida på den empatiskt tårflödesframkallande kranen som Alex Schulman. Jag
minns ett klipp där han nätt och jämt kunde genomföra en intervju om hur det
var att skriva om sin avlidne far. Till och med jag fick en igenkännande klump
i halsen när han stapplande sökte de rätta orden .. ända fram till det
ögonblick han trodde att direktsändningen bröts .. och jag fick den
välregisserade medkänslan nerkörd i halsen.
Det
påstås att det hela var en sketch. En liten rolighet där krönikören och
kändisen driver med sin egen skildring av sorgen efter sin far. I så fall var
det mycket skickligt gjort .. men oavsett vilket gav det en mycket trovärdig
bild av hur lätt det är att fullt medvetet visa betald empati.
Men
det är värdefullt med äkta empatiska människor. De behövs. Särskilt de som inte
bara säger de rätta orden utan också utför de rätta handlingarna .. helt utan
ekonomisk vinning.
Det
är också välkommet och behjärtansvärt när media värnar om och ger utsatta
människor en möjlighet att bli sedda.
Men
när kommer kampanjen som ger 1691 isolerade, hjälplösa och halvsvältande
"fattigpensionärer" en röst?
De
köande livshotade sjuka? De brottsutsatta barnen? De utbrända, utmattningsdeprimerade
och ovärderliga anställda i offentlig sektor, som av besparingsskäl inte
beviljas sjukpenning? När får vi höra 1691 röster berätta?
Får
vi någonsin höra 1691 ungdomar berätta om rädslan och utsattheten de upplever
varje dag de går till en skola där det ofta handlar mer om att överleva i nuet
än att lära för livet?
Var
är reportagen som skildrar lidandet och vardagen för 1691 psykiskt sjuka och
deras anhöriga?
De
funktionshindrades utsatta situation, nu när finansministern drar in på det
enda som kan ge dem delaktighet i samhället. Vilka vassa pennor ska skriva om
åldrande föräldrar eller syskon som plötsligt får allt ansvar för en
familjemedlem som behöver stöd och hjälp dygnet runt .. samtidigt som de måste arbeta fulltid för sin egen försörjning? Här finns också 1691
ohörda röster som väntar på att bli hörda.
Bakom
siffrorna finns människor. Bakom siffrorna döljer sig alla som inte vet något
om hur allt ska bli. Det är så ledsamt allting .. skriver Alex Schulman.
Så sant. Men var
är Alex Schulmans egna hjärteknipande krönikor om andra utsatta grupper? Eller om 1691 helt okända, ensamstående äldre
som inte har samma ekonomiska och sociala förutsättningar som hans egna
föräldrar?
Glöm mig eller Skynda att älska?
