Kolla ..

.. en DÖDLA!! .. utbrister jag och bryter nästan samman i en okontrollerbar skrattattack.

Maken skakar på huvudet, suckar och säger .. du är verkligen sjukligt understimulerad.

Något som jag uppfattar som förskräckligt roligt - du menar kanske att jag är i starkt behov av ett STIMULANS-PAKET!!

Och så skrattar jag så jag nästan kissar på mig och tänker på Tage Danielsson och Gösta Ekman och deras stimulanspaket i det revyinslag som inte längre finns tillgängligt pga av det olämpliga innehållet.

Bolla bolla?

Det heter inte längre stimulanspaket – säger Maken pedagogiskt. Numera kallas det för STIMULANSÅTGÄRD som bara är till för dem som har råd att betala tillbaka med drygt 6 procents ränta. Under förutsättning att de redan har gjort slut på den årsbuffert som de inte har haft råd att skaffa sig på grund av statens behov av den vinst som de behövt för att kunna krisberedskapsspara.

Menar du KATTASTROFBEREDSKAPSSPARANDE? – kvider jag, och bryter ihop totalt, skrattar så tårarna rinner och blir raskt förpassad till osynligheten inomhus.

Men jag undrar vad för slags människa jag kommer att vara om jag fortfarande lever när den här karantäntillvaron är över?

Spänning och social samvaro i karantäntider.

I våra nya karantänrutiner ingår ett oerhört nervpåfrestande besök på ortens livsmedelstempel exakt klockan 7 på söndagsmorgonen.

Det är inte bara smittorisken som skapar problem. Tidpunkten är inte den bästa heller. Att gå upp redan klockan sex är så onormalt för mig att jag upplever det som att jag varit i farten i minst två dygn, när jag till slut får landa i sängen på kvällen.

Sedan blir det hela inte bättre av att de flesta varorna är slut eller har ett onödigt kort sista-datum på söndagar, men det är förmodligen också förklaringen till att det bara är några få ”redan dödförklarade åldringar” som smyger som skuggor mellan varumontrarna?

Jag känner mig som pånyttfödd på måndagsmorgnarna när det är en hel vecka kvar till nästa farofyllda expedition.

Men vår andra nya rutin sker på lördagen. Vårt hela sociala liv!

Då tar vi med oss vår Rackarkott och åker hem till dottern för att ta en timslång promenad runt en sjö i hennes närområde. Vi avstår från kramande och närhet .. suck! .. men pratar och skrattar desto mer, och så åker vi hem igen.

Jahaja det var det .. och inte syns det någon förändring hur vi än försöker tänka positivt och framåt.

Men när livet står på paus och friheten blivit märkbart begränsad, då betyder även små äventyr och händelser väldigt mycket.

I lördags mötte vi till exempel DORIS! Det var en oförglömlig bekantskap.

Vår promenad är ju inte helt och hållet vår egen. Vi möter andra hundägare, vandrare och joggare också och särskilt Rackarkotten uppskattar dessa möten, eftersom hon är en vänlig själ som gärna vill hälsa på eller värdera allt och alla hon möter. Även om det sker på 2 meters avstånd.

Så plötsligt så ser vi två bastanta damer i den nya riskgruppen som kommer gående med inte mindre än fyra hundar, två golden retriever, en liten tuss av obestämd härkomst och en minst lika bastant och storvuxen rottweiler-variant.

Det hela såg liiite komplicerat och okontrollerat ut, särskilt på en så smal grusväg, så vi klev tjänstvilligt ner i diket för att släppa fram gruppen.

Den första damen, med tre hundar, kom inte längre än jämsides med oss. Den andra kvinnan vrålade - PASSERA! -  FORT! - samtidigt som hon med alla krafter försökte hålla fast sin hund som dräglande, morrande och våldsamt försökte få närkontakt med vår Rackarkott. Och även fast hon är en vänlig själ, så är hon inte en mesig hund som tackar nej till ett rejält slagsmål även om det, som i det här fallet, knappast kunde ha slutat till hennes fördel.

Vi kom ingenstans, den första kvinnan och hennes tre hundar stod i vägen och kom inte heller någonstans eftersom hennes hundar tyckte att vi var ett kul gäng därnere i diket.

Kvinnan med rottweilern skrek DORIS!!

Doris vägrade att lyssna och gjorde sitt bästa för att befria sig från det onödiga bihanget.

Doris var INTE glad och Doris var inte välvilligt inställd.

Det var bortom allt tvivel att Doris inte uppskattade vår närvaro och damen i andra änden av hennes koppel kasade desperat runt i gruset och ropade DET ÄR INTE MIN HUND!!

???

Och?

Den informationen hade vi kunnat klara oss utan.

Till slut uppenbarade sig en liten öppning mellan de två mötande hundrastarna och vi mer eller mindre bar vår egen hund förbi den vid det här laget vrålförbannade Doris vars andedräkt nästan kändes mot benen.

Jag tror att det kanske är bra med lite spänning ibland? Liiite förhöjt blodtryck och ett starkt stresspåslag kan väl aldrig vara fel när livet i övrigt är så stillastående att man nästan möglar av ren tristess?

Men, trots att det gav lite spänning åt tillvaron, vill jag inte påstå att någon av oss ser fram emot att möta Doris igen.

En lattjo liten Corona-Pryl eller en Makalös Manick för ”utfaddade”?

När hela livet plötsligt blir begränsat till den egna bostaden med omgivande växtlighet är det lätt hänt att du blir helt handlingsförlamad av tristess och frustration.

Jag insåg det häromdagen när jag skulle svara på ett mail som jag borde ha svarat på för nästan en vecka sedan och inte kom på något vettigare att skriva än alla synonymer på ”tråkigt” som jag kunde hitta.

Det fanns 25 stycken, om nu någon är intresserad. 26 om man lägger till sökordet ”tråkig” - trist, sorglig, beklaglig, ledsam, bedrövlig, enformig, ointressant, torr, prosaisk, träaktig, händelsefattig, träig, fadd, monoton, tröttsam, omständlig, långtråkig, långdragen, trög, glädjelös, fantasilös, enahanda, besvärlig, obehaglig, oangenäm. Lägg gärna till det som saknas.

Det mest anmärkningsvärda med detta är inte graden av tråkighet, utan att jag verkligen tyckte att det var ROLIGT! Uppiggande, rent av?

Särskilt kul tyckte jag att ordet ”fadd” var. Befinner jag mig alltså i en ”fadd” tid i mitt liv? Hur böjer man ordet fadd i bemärkelsen tråkig? Faddigt? En fadd statsminister, flera fadda statsepidemiologer och en fadd tjänsteman från den urfadda myndigheten som serverar urvattnade faddheter utan innehåll?

Herregud vad du är fadd. Jag blir totalt utfaddad .. provar jag på maken när han föredrar Blockets bilannonser i stället för att leka med mig.

Han kontrar med att visa en annons där priset landar på 2,4 miljoner.

Men när jag letar synonymer på fadd, upptäcker jag att fadd är det perfekta ordet för den som vill beskriva samtiden, nutiden och förmodligen också, framtiden.

Smaklös, jolmig, blaskig, avslagen, däven, unken; intetsägande, andefattig, ointressant, tom, färglös, tråkig, banal, menlös .. rätta mig gärna om jag har fel.

I väntan på drevet som naturligtvis kommer att drabba mig när jag skriver om statsepidemiologer i flertal i stället för att bara nämna STATSEPIDEMIOLOGEN, hjälten alla kategorier – Anders Tegnell, den ende, den störste och den ofelbare - så kan jag tipsa om en liten lattjo pryl som jag passade på att bunkra när jag ändå laddade upp med handsprit, servetter, ansiktsmasker och livsmedel .. en OXIMETER!

Det är en Makalös Manick. Helt oumbärlig i corona-tider. Med den på mitt finger kan jag dagligen kontrollera min syreupptagning och puls, något som är nästan lika roligt och uppiggande som att leka med synonymer.

Jag har 98 i syreupptagning!! Det känns rätt storslaget. Pulsen däremot är väldigt skiftande. När jag tog det här fotot höll jag på att tappa telefonen vilket genast gav ett utslag på 112. 

Väldigt spännande i en annars väldigt ospännande tillvaro.

När jag ser på tv kan jag också registrera mitt engagemang genom att samtidigt kontrollera min puls. Syreupptagningen är tack och lov densamma oavsett om det jag ser är romantiskt, erotiskt, spännande, skrämmande eller en nyhetsuppdatering från SVT.

Det tycker jag känns betryggande.

Du är inte riktigt klok .. säger Maken. Tänker du verkligen lägga ut den här smörjan på din blogg?

Och då gör jag naturligtvis det. Vem vill vara ytterligare en fadd-Måns nu när det är så gott om dem?

Karantän-kaos

Jag har alltid trott att jag skulle trivas alldeles utmärkt som eremit. En tillvaro helt befriad från störande krav eller påtvingade sociala kontakter, helt och hållet bara för mig själv, måste ju helt enkelt vara fullständigt underbar. Åtminstone under kortare och självvalda perioder?

Fel, fel, fel!

Redan efter två veckors ”frivillig” karantän, tillsammans med Maken, Hunden och Katten, började jag nästan att klättra på väggarna av ren frustration och tristess. Det finns gränser för hur roligt det är att laga nya maträtter eller baka kakor eller bullar, särskilt när man är två som nästan slåss om nöjet, och vad är det egentligen för mening att göra någonting alls när det ändå inte finns någon att visa upp det för?

I fredags var min frustrationsnivå på topp och jag gick nästan och letade efter något som kunde framkalla ett gräl eller åtminstone ge en anledning till någon form av urladdning.

Maken bestämde sig för att både jag och Hunden behövde en rejäl långpromenad i brist på annan syssselsättning. ”Har vi tur så kanske vi möter någon dum j*vel som du kan slå på k*ften”, sa han förhoppningsfullt.

Katten fick stanna hemma och ute, eftersom han var våldsamt sysselsatt med att mörda något stackars djur i ett större buskage utanför tomten.

Jag önskade, önskade att vi skulle möta NÅGON, precis vem som helst, som vi kunde byta några ord med, men förgäves. ”Varför händer det INGENTING?” .. klagade jag bittert på hemvägen.

NU vet jag att det är farligt att uttrycka sådana önskemål.

Det första vi såg när vi kom hem var Katten som satt under bänken på verandan och såg konstig ut. Det andra var något luddigt, kladdigt, vältuggat och lååångt som han hade kräkts upp på dörrmattan.

Något senare upptäckte vi att hans ena ben var betydligt större än tidigare och insåg att det som vi städat undan var förmodligen en fd huggorm.

Så jag måste erkänna att jag blev bönhörd med råge. Det har tydligen sina nackdelar att bo så nära en kyrka som vi gör?

Att få tag i en lokal veterinär på långfredagen var inte att tänka på, vi har åtta mil till närmaste djursjukhus och när den nätveterinär som beskådade skadan varnade för att ”han kan förlora tassen”, insåg vi att nöden inte hade någon lag .. vi var tvungna att åka till Stockholm.

Pesthärdens centrum!

Det blev så att säga lite mer aktion än vad jag hade tänkt mig.

Väl där lämnade vi katt och katt-transport utanför dörren och fick sitta och bevaka den tills en djurvårdare kom och plockade in honom. Veterinärkontakten fick vi ta i bilen och efter ett drygt dygn upprepade vi det hela, fast i omvänd ordning.

Den Förskräcklige Maurice var chockad, SKADAD och förmodligen biten på flera ställen plus att han i stridens hetta också lyckats få en reva på hornhinnan på vänster öga.

Så där kom aktiviteterna slag i slag. Ögat skulle droppas, smärtstillande medicin skulle sprutas in under tungan fyra gånger om dagen och som vanligt har jag ett rivsår från varje tillfälle på höger hand. Ett är faktiskt riktigt imponerande infekterat och kräver i sin tur lite omsorg.

Den Ömklige Maurice krävde närhet och omsorg som kompensation för den förnedrande behandling han utsatts för. Att bli rakad på flera ställen på kroppen och levererad som ett paket till helt okända människor utan stöd från oss har tydligen satt sina spår.

Han envisades med att ligga eller sitta på mig dygnet runt, till och med när jag stod upp eller gick omkring, men nu anser han själv att han är fullt frisk och helt i stånd att sköta sig själv – UTOMHUS!

Problemet är bara att veterinärrekommendationerna säger att ”det är viktigt att ett huggormsbitet djur får vila i ungefär 2 veckor efter bettet och att djuret inte utsätts för hård ansträngning inom en månad. För katter är det svårare att kontrollera deras aktivitet, men man bör inte uppmuntra lek och hålla dem inomhus”.

EN MÅNAD!

Det har ännu inte gått en vecka och vi har redan problem?

Den Förskräcklige själv anser att han redan nu är fit for fight och står som limmad vid ytterdörren och skriker större delen av sin vakna tid och jag bara längtar efter långtråkighet, tystnad och tristess.

Man ska nog vara försiktig med vad man önskar?

Corona-karantän.

Det verkar finnas ett visst intresse för vad människor sysslar med medan de befinner sig i självvald karantän?

Eller så kanske intresset bara finns om de som befinner sig i karantän är kändisar som lider extra mycket av att inte få befinna sig i centrum för allmänhetens intresse?

I vilket fall som helst noterar jag att Alex Schulman fått en alldeles egen coronakarantänblogg i Expressen, där han kan berätta hur förfärligt begränsande det är att befinna sig i frivillig karantän i familjens sommarhus på Gotland tillsammans med den underbara Amanda och parets tre barn.

Jag är inte den som följer familjen Schulman på sociala medier, men de två första plågade rubrikerna på Expressens hemsida - Dummaste liknelsen. Genom tiderna? och Det ska bli värre innan det blir bättre - gjorde mig tillräckligt nyfiken för att ge tidningen och fru Schulmans instagram några klick i statistiken.

Det är synd om familjen Schulman. Livet kryper fram för pappa Alex som tvingas handla livsmedel, precis som en vanlig människa, i en vanlig affär där det till och med krävs att kunderna använder plasthandskar och dessutom tvingas köa tillsammans med människor som gör att han känner sig sjuk efter besöket i den overkliga verkligheten. Karantäntillvaron i all sin tristess gör att han ger sig själv fri lejd att dricka i en stadigt ökande omfattning för att härda ut, medan mamma Amanda står för mathållningen, hemundervisningen och glamouren.

Om det nu inte finns någon gömd och glömd person som passar/undervisar barn och lagar mat/städar/tvättar, bakom de glättade bilderna på Instagram?

Som vanlig människa, helt försumbar i statistiken över levande och döda, inser jag att jag kunde ha haft det värre. Bara tanken på att vara i karantän under obestämd tid, på en plats där ingen vill ha mig, tillsammans med en alltmer berusad, gnällig man och 3 sysselsättningskrävande minderåriga barn, gör att jag känner att jag lever i den bästa av världar.

En värld där jag för ögonblicket slutar att fundera över varför Norge bara har 100 intensivvårdspatienter medan Sverige har 400 och Norge bara har 42 dödsfall medan Sverige har 252? Trots att vi har ungefär lika många fall av covid-19?