... ser jag, när jag läser dagens bidrag till folkbildningen.
Fredrik Virtanen meddelar att .. "Popmusik
är inte längre per definition vänster" och sörjer gamla goda tider då
popmusiken förmedlade ett innehållsrikt vänsterbudskap .. "peace & love" .. i stället för
högerbudskapet .. "det lättsinnigt
vulgära ”summerburst” .. vilket är det yttersta "beviset för att världens egocentricitet och högerfiering blivit norm".
"Avsaknaden av politik i musik
är politik i sig. Är man ett rikt barn är det självklart att i all enkelhet
dansa huvudet ur led. Man är inte i behov av budskap eller djup, man är en
stekare, man vaskar champagne, man tänker sitt, man har kul."
Håhåjaja ... tänk vad jag får lära mig tack vare ett uppiggande ventilationssystem
och ett kreativt redaktionsklimat på Aftonbladet.
Åsa Linderborg däremot är ovanligt dämpad och håller igen på kritiken mot
landets statsminister .. .."Nej, Fredrik Reinfeld är inte rasist. Rasismen
är strukturell, precis som klassamhället – systemen hänger intimt ihop. Men den
är inte ett alliansproblem som går att rösta bort med sossarna." Hon
ser problemen men uppskattar att .. "Reinfeldt
skulle kunna vara, men är inte, som David Cameron. I ett internationellt
perspektiv är den svenska högern en anomali. Det är, trots allt, en höger som
vänstern måste vara rädd om".
En höger som vänstern måste vara rädd om .. det var oväntat! Men jag
tycker mig se en vilja att faktiskt erkänna att det faktiskt finns problem med
hur vi som land hanterar invandringen och integrationen? Men förmodligen läser
jag Åsa Linderborgs text som fan läser bibeln .. jag ser något som inte finns?
Eller så vill Stefan Löfven att Aftonbladet ska värva väljare som tvekar
mellan sossar, miljöpartister eller sverigedemokrater?
Katrine Kielos tar tag i det som Åsa Linderborg undviker att skriva ..
"det sitter en gigantisk flodhäst
mitt på soffbordet i det svenska folkhemmet.Och den verkar bara vara synlig
från utlandet."
De problem som uppstår i samband med invandring och integration är inte
problem som uppstår i samband med invandring och integration!! Det är
KLASSKLYFTOR .. som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har skapat!
Det ser till och med högertidningar som Wall Street Journal, skriver
Katrine Kielos triumferande .. och hela Hollywood uttalar sig genom Alexander
Skarsgård. Från Los Angeles!!
Jo, jag tackar jag. Från Los Angeles och allt!! Och Alexander Skarsgård ..
ja då måste det vara sant. För vem är väl bättre skickad än han att vara
talesman för Hollywoods åsikter om svensk inrikespolitik?
Vad sätter man emot det?
Men till skillnad från Katrine Kielos har jag de senaste veckorna funderat
mycket på hur det faktiskt är att komma som flykting till Sverige. Till exempel
från Somalia.
Jag vet sorgligt lite om Somalia, men jag vet att det finns obeskrivligt
många människor som trängs i flyktingläger under sämsta möjliga levnadsvillkor.
De köar för att få tillstånd att bygga nya liv i andra länder och stora grupper
får den möjligheten i Sverige.
Och där har jag börjat fråga människor jag känner eller bett dem fråga
andra som de känner som är inblandade i den processen och den bild som jag fått
är inte vacker. Kanske den är ett undantag .. det vet jag inte. Men är den sann
så har våra politiker .. ALLA .. en hel del att svara för.
Men det vill de inte, för då måste de erkänna att de gör fel och då offrar
de hellre de människor som de påtagit sig ansvaret för, hellre än att råka ut
för den pinsamheten.
Jag får veta att de människor som kommer med flyg till Sverige inte har
någonting annat med sig än det de lyckats få med sig när de flydde från sina
hem. De har ingen aning om vad Sverige är för land, de vet ingenting om hur
landet fungerar och i de fall som jag fick insyn i så kom de hit mitt i
smällkalla vintern.
Lyckligtvis så fick de transport till de baracker där de inhystes
någonstans mitt i Sverige. De fick mat .. men inga kläder. Ingen hade tänkt på
det. Personalen kontaktade akut alla hjälporganisationer i området .. Röda
Korset, Frälsningsarmen och alla frikyrkor .. som i sin tur bad sina medlemmar
rensa garderoberna för att inte de nykomna svenskarna skulle behöva vada i snö
till matsalen, iförda flipflops och tunna kläder anpassade för ett afrikanskt
klimat, längre än nödvändigt.
De som kommer som flyktingar har hopp. I övrigt har de ingenting mer än en
längtan efter att skapa ett hem, försörja sig och bygga ett nytt liv.
I stället får de vistas/förvaras upp till flera år på olika
flyktingförläggningar, isolerade och handlingsförlamade .. dag efter dag, vecka
efter vecka, månad efter månad och år efter år .. innan de förs vidare till
hyresområden som stått tomma länge i olika avfolkade bruksorter i Sverige.
Orter där befolkningen består av dem som stannat kvar därför att de inte fått
jobb någon annanstans, där servicen är låg och kommunens ekonomi urusel och
helt beroende av de bidrag de lyckats förhandla sig till av staten för att
härbärgera människor som inte har en chans att försörja sig själva.
Där växer barn upp. Där lever deras föräldrar.. utan möjlighet att kunna forma
sitt eget liv eller sin egen framtid. För nu är intresset över, statistiken
bevisar att vi är Goda Människor och de har ju "räddats" av det Goda
Landet, vad mer kan de begära?
Att det skapas ett tryck av frustration, en stark vilja att bryta sig ur
en påtvingad handlingsförlamning eller ett hat mot myndigheter som inte ser
människor som människor, utan som besvärande "ärenden" .. (och det gäller inte bara invandrare utan
även den som fötts som svensk medborgare) .. det är inte så underligt.
Genom att anta att människor på flykt inte begär annat än välgörenhet och
en förvaringsplats, i väntan på bättre tider som kanske kommer, skapas ett isolerat samhälle med isolerade människor
och där .. jo då, Katrine Kielos .. där skapas klassklyftor.
Men vilka är det som skapar bilden av det välkomnande landet?
Vilka bjuder in utan att tänka längre än till ankomsten? Vilka skapar klassklyftorna,
passiviteten och isoleringen som flyktingarna möts av och vilka är det som
tiger om de problem som de faktiskt har .. eller får tack vara den totala
tystnaden?
Det är inte de svenska medborgarna som möter upp och försöker göra så gott
de kan. Det är inte de som ser missförhållandena och vill ha en förändring.
Hur kommer det sig förresten att ingen vill tala om möjligheter,
förändring och framtid?
Svenska politiker och journalister sitter på sätt och vis i samma
situation som de flyktingar som de inte vill tala om .. isolerade i sina ideologier,
passiviserade i sin rädsla för Sverigedemokraterna/rasistanklagelser och
oförmögna att tala om möjligheter, förändring och framtid .. därför att de då
måste erkänna att det finns faktiska problem med invandring och integration.
Vilka är de verkliga rasisterna?
De som pekar på problemen eller de som vägrar att se dem?
