Våra politiker verkar vara ..

.. sköra och bräckliga varelser som har svårt att klara sig ute i den verklighet där vi andra tvingas harva omkring.

De blir valda .. av oss .. för att representera den plats där vi bor. För att kunna fortsätta att göra det måste de vara skrivna på samma bostad under tiden som de sköter representerandet .. annars blir de inte omvalda tillräckligt många gånger för att få ut de pensioner, inkomstgarantier och förmåner som de har förmånen att garantera sig själva.

För att orka med detta betungande uppdrag måste de alltså officiellt bo ”hemma”, men för att rent fysiskt kunna vara på arbetet måste de bo nära arbetsplatsen. Det är inte lätt att få till.

Därför måste vi hjälpa dem med finansieringen av det dubbla boendet och med de resor som det innebär .. åtminstone på pappret .. och så blir det ett snärj med partnern som också måste bo ”hemma” för att det hela ska se sannolikt ut, men som samtidigt måste ha tillräckligt med utrymme för att kunna ”hälsa på då och då”.

Det måste vara tungt. Det är synd om den som är gift med en riksdagsledamot och som måste räkna dagarna för umgänget för att få hyran betald.

Vem skulle vilja ha det så??

Men så tvingas de leva .. de självuppoffrande människorna som har våra liv i sina händer.

Sedan kommer den dagen då väljarna väljer någon annan som får sätta sig på den inkomstbringande platsen och planera sitt dubbla boende och slita med att bygga upp en trovärdig fasad runt det .. och den ersatte riksdagsledamoten får ge sig ut i verkligheten igen.

(Det vore intressant med lite statistik på hur många som flyttar ”hem” då??)
Som tur är så finns den en inkomstgaranti som skyddar mot alltför brutal kontakt med det arbetsliv de lämnade för så länge sedan och den verklighet de varit förskonade från under så många år. 60 miljoner om året betalar vi skattebetalare för att skydda våra förbrukade riksdagsledamöter från den chocken.

Om vår riksdagsledamot har haft turen att bli minister så krånglar det till sig ytterligare. Samma jobbiga dubbla boende och en betydligt högre lön än de futtiga 57 000 i månaden som h*n tvingats klara sig på tidigare .. och som om detta inte var problem nog så tvingas de ta en mängd arvoderade uppdrag i diverse utskott.

Så .. vips .. så är det någon annan som sitter på ministertronen!!

Då lindas exministern in i en skyddande tröstfilt i form av avgångsvederlag och statsrådspension som slipar av det värsta ekonomiska lidandet. En statsrådspension som täcker upp till den lön och den levnadsstandard man inte kan leva utan .. även om fallet inte blev djupare än från ministertronen till den stol och den lön man kom från.

Vi betalar för politiker som ser sig själva som offer .. stackare, som inte kan ta vara på sig själva utan vår insats? Det tycker jag är lite märkligt .. eftersom vi väljer dem för att se till vårt bästa och för att ta vara på oss efter bästa förmåga?

Efter bästa förmåga???

Vad skulle jag göra själv i samma situation?

Jag kan inte ärligt säga att jag har högre moral och bättre omdöme .. pengar är pengar och jag har aldrig i livet varit i närheten av 57 000 i månaden. Men om jag skulle plocka skattebetalarna på pengar så skulle jag inte tycka om att det märktes i min kommun .. bland mina grannar, vänner och bekanta.

Det skulle kännas pinsamt.

Men är det så orimligt?

Politikern som vi tar hand om som ett stackars skört och bräckligt offer har ju hela tiden varit skriven på sin hemort, beviljats ersättning för dubbelt boende och är hela tiden representant för samma plats?

Borde inte inkomstgaranti, pensioner och annat som faller ut för fullt arbetsföra före detta politiker betalas av hemortskommunen .. det var ju ändå därifrån de kom och det är ju den platsen de limmat sig fast vid hela tiden?

Då kanske det inte skulle kännas fullt så bekvämt att lalla runt med en hobby, sitta hemma och pilla sig i naveln eller ägna tiden åt att författa upprörda blogginlägg om yngre värdelösa partikamrater … om grannen hela tiden är medveten om att det är på hans bekostnad det sker?

”Skattebetalarna” … det är ett alldeles för luddigt begrepp för att kännas olustigt, det ser vi ju tydliga tecken på när välbetalda .. oerhört välbetalda .. exministrar inte drar sig för att plocka ut det som är småsummor i sammanhanget, men som representerar nästan en undersköterskelön i verkligheten.

Om undersköterskan bodde inom synhåll, så kanske det skulle kännas liiiiite obehagligt?

Men vad vet jag .. kanske bor det en girig jäkel inom mig som jag ännu inte gjort bekantskap med, eftersom det aldrig funnits särskilt mycket att roffa åt sig??

Kanske skulle jag ge blanka fanken i grannen och börja umgås med kommunalrådet i stället om ersättningen var tillräckligt hög .. ??

DN, DN, Expr., Expr.,